Mitt hjärta och mitt inre är som ett öppet sår, jag önskar att jag kunde bygga en mur runt min såbara själ och liksom skydda mig från bilder på gravidmagar och ultraljud. Skydda mig från dem som är där jag vill vara. Skydda mig från dem som började försöka långt senare än oss och nu stoltserar med stora gravidmagar och nykläckta bebisar.

En sanning som tycks tryckas in i mitt medvetande, nocka mig medvetslös och långsamt väcka mig in i en värld av ondo. En sanning som gör mig fysiskt sjuk, illamående, trött och orkeslös. 

I samma stund ekar "moment 22", den om att chansen är större om man lever som vanligt, är glad och välmående - vetskapen stressar mig, det är omöjligt. Hur skulle jag kunna? Och om jag inte kan, blir det ingen bebis då? Måste kunna. För varje misslyckande blir såret ännu större och den sista energin sipprar ut samtidigt som stressen över att ändå vara välmående drastiskt ökar. Vem ska man lura? Det är som att inte få sörja när någon har dött, inte på åratal, ty om du inte sörjer kanske hen lever upp. Men det är såklart inte säkert. Det finns inga garantier. Bara ord från folk som tror sig veta. Orka.

Missundsamhet och avundssjuka är det fulaste jag vet och nu är jag ful. Riktigt ful. 

Men det är bara jag. Jag och min längtan. Vi försöker överleva. Helst skulle jag vilja sova. Sova och vakna i en annan tid. En bättre. Tanken ger mig dåligt samvete. Jag har ju allt, nästan allt.

Jag älskar dig.