Direktlänk till inlägg 4 juli 2014

Mitt livspussel

Av Karin - 4 juli 2014 23:45

I min egen rannsakan kommer jag fram till saker om mig själv. Jag har funderat mycket på val av jobb och äventyr som jag tidigare haft och gjort. Mer specifikt över att jag tycks ha jagat en specifik känsla eller kanske flera. Ångest bland annat. Och att jag istället för att medvetet ha upplevt ångest istället har klätt in den i andra ord. Så som utmaning, respekt för livet eller att jag gillar jobb där man inte vet vad som ska hända..

Jag tänker främst på 2 grejer nu, de som är tydligast. Jag har jobbat på akutpsykiatrisk avdelning under ett par somrar. Då trodde jag att jag trivdes bra, att jag gillade de där oberäkneliga, plötsliga och oförutsägbara. Att jag gillade utmaningen i att "tala en aggressiv person tillrätta" och att jag cyklade hem efter varje pass med "respekt för livet" efter att ha sett hur tokigt det kan bli. I efterhand förstår jag att jag gick till varje arbetspass med en gnutta ångest och att jag cyklade hem en gnutta lättad över att ha "klarat mig" och väldigt fylld av känslor. Känslor som andra gav mig, patienternas känslor.

Jag tänker också på min resa till Kenya. Dit åkte jag ensam för att skriva en magisteruppsats. Jag blev väldigt ifrågasatt inför den resan, många var dem som talade om hur farligt det var och än mer beslutsam blev jag för varje ord. Jag skulle minsann klara det som tycktes vara omöjligt. Jag skulle varken bli rånmördad, våldtagen, få HIV-smittat blod eller dö på den kaosartade vägen.. Såhär i efterhand förstår jag att det där som gjorde det svårt att sova innan min resa, det var ångest. Och det där om att behöva älta den resan under lång tid efteråt var ett sätt att bearbeta känslor, inte bara över det jag var med om där utan också över att ha tvingat mig igenom något som kändes läskigt.

Jag har länge tänkt att mitt sätt att "stänga av" och ta mig igenom läskiga saker och ständigt vara på jakt efter "en utmaning" har varit styrkor men det är nog inte så..

Om de är svagheter låter jag vara osagt, jag har varit med om mycket tack vare detta men jag tror att dessa sidor är födda ur ett trauma som jag varit med om, ett som få vet om. Jag tänker att jag tidigt i livet lärde mig att stänga av känslor, att låtsas om att detta något inte fanns och att jag senare i livet upptäckte att jag var tvungen att jaga känslor för att känna. Jaga utmaningar och ångest. Söka mig till arbeten där patienters vrede, mani, kärlek, depressivitet och oro gav mig något som jag själv saknade kontakt med.

Nu har jag landat i det, finulat ut mig själv, varit öppen och lagt pusslet som inte riktigt gått ihop tidigare. Det får vara bra så.

Tack för att ni lyssnar och inte frågar.

Jag undrar hur jag ska göra härdanefter, när allt jag tidigare eftersträvat och jagat varit oäkta?

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

5 juli 2014 12:04

Vad mycket det finns att lära om sig själv. Att våga lyssna inåt och blotta sig är och ger styrka. Kram fina!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se