I min egen rannsakan kommer jag fram till saker om mig själv. Jag har funderat mycket på val av jobb och äventyr som jag tidigare haft och gjort. Mer specifikt över att jag tycks ha jagat en specifik känsla eller kanske flera. Ångest bland annat. Och att jag istället för att medvetet ha upplevt ångest istället har klätt in den i andra ord. Så som utmaning, respekt för livet eller att jag gillar jobb där man inte vet vad som ska hända..

Jag tänker främst på 2 grejer nu, de som är tydligast. Jag har jobbat på akutpsykiatrisk avdelning under ett par somrar. Då trodde jag att jag trivdes bra, att jag gillade de där oberäkneliga, plötsliga och oförutsägbara. Att jag gillade utmaningen i att "tala en aggressiv person tillrätta" och att jag cyklade hem efter varje pass med "respekt för livet" efter att ha sett hur tokigt det kan bli. I efterhand förstår jag att jag gick till varje arbetspass med en gnutta ångest och att jag cyklade hem en gnutta lättad över att ha "klarat mig" och väldigt fylld av känslor. Känslor som andra gav mig, patienternas känslor.

Jag tänker också på min resa till Kenya. Dit åkte jag ensam för att skriva en magisteruppsats. Jag blev väldigt ifrågasatt inför den resan, många var dem som talade om hur farligt det var och än mer beslutsam blev jag för varje ord. Jag skulle minsann klara det som tycktes vara omöjligt. Jag skulle varken bli rånmördad, våldtagen, få HIV-smittat blod eller dö på den kaosartade vägen.. Såhär i efterhand förstår jag att det där som gjorde det svårt att sova innan min resa, det var ångest. Och det där om att behöva älta den resan under lång tid efteråt var ett sätt att bearbeta känslor, inte bara över det jag var med om där utan också över att ha tvingat mig igenom något som kändes läskigt.

Jag har länge tänkt att mitt sätt att "stänga av" och ta mig igenom läskiga saker och ständigt vara på jakt efter "en utmaning" har varit styrkor men det är nog inte så..

Om de är svagheter låter jag vara osagt, jag har varit med om mycket tack vare detta men jag tror att dessa sidor är födda ur ett trauma som jag varit med om, ett som få vet om. Jag tänker att jag tidigt i livet lärde mig att stänga av känslor, att låtsas om att detta något inte fanns och att jag senare i livet upptäckte att jag var tvungen att jaga känslor för att känna. Jaga utmaningar och ångest. Söka mig till arbeten där patienters vrede, mani, kärlek, depressivitet och oro gav mig något som jag själv saknade kontakt med.

Nu har jag landat i det, finulat ut mig själv, varit öppen och lagt pusslet som inte riktigt gått ihop tidigare. Det får vara bra så.

Tack för att ni lyssnar och inte frågar.

Jag undrar hur jag ska göra härdanefter, när allt jag tidigare eftersträvat och jagat varit oäkta?

Kunde ana en tillstymmelse till energi för några dagar sedan, en kort stund som kom och for förbi. Jag vågade inte hoppas.

Dagarna har varit tunga. Detta var den absolut tyngsta avbokningen under min 1.5-åriga sjukdomsperiod och det har varit många tidigare..

I det tveklösa bakslaget gnager både oro och rädsla för att bli fast i det tillståndet, inget annat känns rimligt just då. Oro över att inte kunna ta hand om min bebis. För att bli sjukskriven (från föräldraledigheten) och "tvinga hem" min sambo på föräldraledighet och på så sätt paja vår ekonomi, oro för att inte klara av livet så som det är tänkt. Rädsla för att hamna i en ond spiral och aldrig ta mig upp igen.

Mest av allt är jag rädd för depression. Vid varenda bakslag tror jag att depressionen har satt sina klor i mig igen och paniken växer. Tankarna och analyserna susar runt i huvudet. "Var det en depressiv tanke?", "känner andra såhär?", "är detta normalt?". Stressen när inga svar finns till frågorna. Och vetskapen om att den medicinska utvägen gjorde mig toksjuk förra sommaren gör att en depression skulle kännas panikartat stressat.

I nästa steg kommer funderingar på när bakslagets utmattning istället övergår i den instängda hopplöshetens känslor. När det är dags att kliva utanför dörren och bryta, en hårfin linje mellan att förvärra bakslaget och fylla på med energi och glädje över att vara på rätt väg..

Idag sa jag till sambon att jag ville prova med en utflykt. Vi köpte mat och satte oss i parken. Jag ammade i parken. Solen sken. Gräset var grönt. Vindarna lite svala där vi satt på en färgglad picknickfilt i skuggan. Bebis nöjd, alltid nöjd. Människor semesterglada.

Ingen av dem njöt av stunden så som jag, ingen tittade på himmlen eller drog in luften i sina lungor så som jag. Likt någon som länge suttit fängslad och känner frihet igen spirade känslor i min kropp. Sköt undan alla tankar på om jag nu överskred min energi och bara var i stunden. Det var ljuvligt. Bebis somnade. Vi åt glass. Sedan åkte vi hem och jag sov gott ett par timmar.

Vaknade glad, lättad och nykär igen. I sambo, bebis och livet - de som återvänder efter tufft bakslag.

Och med detta sagt är det nu dags att bromsa ett tag. Nu får jag leva på den luften jag drog in i mina lungor idag. Tänk att energin verkar komma åter igen.. Även efter detta bakslag. Jag blev inte fast. Jag klarade detta också, att ställa in, ta mig igenom besvikelse, nederlag, utmattning och bebis. Nu ska jag -bara- fortsätta..

Heja mig (med fint stöd från er, tack).