Jag tittar på min dotter som jollrande ligger och greppar saker på golvet. Värms av hennes skratt och plötsliga glädjetjut. Tårarna rinner när jag tänker på att hennes liv precis börjat, samtidigt som någon annans just slocknar.

Jag minns beskedet som igår, trots att hon kämpat ytterligare 5 år i striden mot cancern. Cancern som fullständigt tagit över hennes kropp och in i det sista försöker att släcka hennes livsglädje. Kvar av henne finns bara skinn och ben och läkarens ord om att inget längre finns att göra. Inga behandlingar finns kvar att prova och allt hopp är ute. Kvar finns bara döden. 

Jag undrar hur man inväntar den? Hade jag velat veta en tid jag har kvar att leva? Jag funderar på hur man hade velat leva den sista tiden, vad man hade tänkt på och önskat. Tankarna vävs ihop med min sjukdom. Den som hindrar mig från att leva fullt ut nu men som kommer att ha lärt mig att leva på rätt sätt efteråt. Jag tänker på hennes barn. Jag tänker på hennes barnbarn som ännu är för små för att tydligt minnas henne när de bli äldre. Mitt hjärta skaver av just den tanken. Hon älskar sina barnbarn gränslöst och det är just dem som fått henne att orka lite till. Men de kommer inte att minnas henne. Hon kommer att missa deras uppväxt, skolstart och galna upptåg. Ensam kvar i huset blir hennes man och jag tänker på honom. Hur fortsätter man när ens bästa vän sedan årtioenden har forsvunnit? Hur fyller man tomrummet och ger mening åt att fortsätta leva?

Hur lever man livet när man vet att man snart är död? Vad säger man till någon man vet snart ska dö?

och hur kan det enda självklara i livet vara det mest fruktansvärda?