Såg en bild på flygpackning och längtaden efter friskhet slog till med all kraft. Att kunna leva livet fullt ut känns som en dröm. Att kunna leva som vanligt likaså. Att bara vara frisk. Det vore fantastiskt.

Och ursäkta mig om jag nu trampar på några tår. Men vad lätt bebislivet vore som frisk. Och än mer underbart när en orkar de en vill.

Jag har varit hos mina föräldrar i en vecka för att återhämta mig. Sanningen är att det inte blev mycket återhämtning. Näst intill tvärtom faktiskt. Den lilla började plötsligt vägra äta från sked och absolut om någon annan än jag höll i skeden.. Så alla sovmorgnar jag hade önskat mig gick liksom upp i rök i och med Fröken Bestämd. Jag blev förstås också bunden till hennes mattider, något som kunde vara skönt att få en paus ifrån någon gång.

Jag behövde i alla fall inte ta nätterna, det gjorde nämligen mormor. Det var underbart skönt att sova ostört. Det var flera år sedan, när jag tänker efter (kattjäkel). Och kors i taket sov vår lilla stora tjej mellan 20 - 05 (och sen om igen till 07) hela veckan. Det har aldrig hänt innan. Törs jag säga att vi har fått finfina sovrutiner nu?

Eftersom att vi fortfarande är bostadslösa från mars fick vi lov att gå på visningar också. Långt ifrån återhämtning att springa på såna..

Jag antar att den där flygpackningen jag såg väcker en längtan just eftersom att jag har rest mycket tidigare. Det symboliserar liksom friskhet för mig. Äventyr. Lust. Glädje och styrka. Att kunna. Våga. Vilja och obekymrat ta sig runt i världen.

Det är så långt ifrån där jag är idag. Nu när jag inte tar mig till ICA utan att väga in "om det verkligen är värt att slösa energi på".

Suck.

Det var förresten årsdag för lite sen. 2 år sedan min krasch. Tänk vad lite en vet om livet och framtiden. På gott och ont. Då trodde jag att "jag behövde sova några dagar, kanske nån vecka till och med". 2 år senare är jag fortfarande inte frisk.

Men oj vad jag drömmer om mitt nya liv. Ibland när jag är tuff och modig i mina tankar så ser jag allt framför mig. Ett helt nytt typ av liv, ett nytt sätt att leva. Där och då, när jag står mitt i min dröm, då känns det som att den tuffa vandringen vore värt de nya som väntar.

Sen blir jag rädd.. Tänk om jag aldrig blir tillräckligt frisk? Tänk om jag aldrig kommer till en plats där jag känner mig tillfreds med min ork? 2 år är lång tid. Motgångarna och tiden gör något med ens sinne. Att inte ta saker för självklara och att inte säga "nu kan det inte bli värre", för satan vad mycket värre det kan bli.

Men det är också en skön insikt, den sätter ju även perspektiv på min nutid. Det kan bli värre än såhär. Det måste ju betyda att det ändå är rätt okej, trots allt.