Vår tillvaro är riktigt snurrig nu. Inatt somnade lillan 23, vaknade en kort sväng 01, vaknade igen vid 2-tiden och var vaken/slumrade på oss till 05.30, sen upp vid 08. Pust!

Till detta har vi alltså en katt som ränner in- och ut. Jag är sjuk. En 40-milsflytt stundar. Jag är orolig över kommande ingrepp/operation. Sambon vill inte flytta. Min hals är svullen och jag funderar på om mina sköldkörtelvärden är okej eller om de börjat svaja. Sambon är ledsen över flytten. Nya jobbet trasslar dessutom. Inget annat funkar. Ni vet när saker trasslar och en knappt vet om en ska skratta eller gråta? Inget blir klart liksom, nåt fattas hela tiden och blir hängandes kvar. Tjejen har inte ätit riktig mat på en vecka. Stress!

I helgen kommer sambons föräldrar hit. De ska sova en natt hos en bror till sambon och en natt hos oss. Den natten är det tänkt att vi ska bo borta. Min första natt utan liten. Såklart var varenda hotellrum i hela stora staden follbokat, helt sjukt med tanke på att det är typ 15 hotell. Tydligen en stor turnering i stan. Vi fick tag i ett bed and breakfast iaf, 1km från vår lägenhet. Skit samma, vi behöver bara få sova :)

Men! Kan jag lämna min ynkliga bebis som inte ätit på en vecka (eller 1.5 då) till andra över en natt? Hur ska jag klara det? Förstår att jag VERKLIGEN behöver det och jag förstår att liten snart har en trasa till mamma.. och det är förstås inte bättre. Men ändå! Klarar jag det när hon inte är i form? Klarar hon det? Kommer hon känna sig lämnad och övergiven om hon fortsätter att vara vaken på natten? Har jag ens något val? En natts sömn lockar som en skog av guld! Men mammahjärtat...

Vad har ni andra för erfarenheter av bebisvaktande? Dela gärna med er, good and bad!