Jag vill inte. Jag vill bara inte. De där dagarna. De som jag längtade efter i början, dagarna när vi skulle få veta kändes så hoppfulla och spännande och jag knappt kunde vänta. Jag hatar dem nu. Avskyr. Jag önskar att jag kunde sova bort dem. De vänder ut- och in på min kropp och blottar min själ. Och jag tycks liksom helt sakna skinn. Jag är helt öppen. Mottaglig. Allt ömmar, bränner och går direkt in - utan skydd. Sårbar. Att gå över tiden - att leka med min själ på det mest fruktansvärda sätt. En gnutta hopp väcks och jag önskar att den kunde förbli släckt, såsom jag har kämpat för att det ska vara. Skona mig.

Känns det som att det är på väg? Känns det lite annorlunda just den här månaden? Borde det... Eller det borde kanske inte? Känner jag? Eller hoppas jag bara? Vad är vad? Det är nog lite annorlunda ändå... eller?

Jag kan inte styra något. Jag är fast i en kropp som inte vill lyda. Som har helt andra planer för mig än vad jag har för mig själv. Maktlöshet.

Jag vill knappt gå på toaletten. Jag vågar inte. Låt mig stanna i hoppet ett tag till. Men jag vill inte bli besviken för att hoppet har väckts (igen) så dra inte ut på det bara för att luras. Snälla, bara låt det vara.

Vara vår tur.

Jag orkar inte plocka upp skärvorna. Inte igen.

 

Rebria

8 mars 2013 22:04

Första gången jag hittat hit. Du är duktig på att skriva och jag gillar att läsa din blogg. Tyvärr känner jag alltför väl igen mig i ångesten och förtvivlan. Jag önskar ingen detta men ibland är det skönt att veta att man inte är ensam. Kram!

http://rebria.blogg.se

Karin

8 mars 2013 22:23

Tack snälla du, vad glad jag blir för din komplimang! Kul att du hittat hit! Tråkigt att förstå att du befinner dig i liknande situation men som du säger, det är samtidigt skönt att inte vara ensam.

Om du har en blogg som du vill delge så vill jag gärna det!

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...