Vill ni veta något sjukt? När vi började försöka önskade jag att det inte skulle ta på första försöket, inte heller på andra. Jag tyckte att tredje kändes perfekt. Då skulle vi ha fått känna besvikelsen 2 gånger, kanske fått uppleva en gnutta oro, fått längta och hunnit inse att vi verkligen ville ha barn...

Livet fortsätter, trots att det för en stund kändes omöjligt.

Jag följer ett antal bloggare som befinner sig i liknande situationer som oss och det skänker en sorts lättnad hos mig. En skön känsla av att vi inte är ensamma, som i sig förstås också är sorgligt. Men det är också skrämmande, jag får insikt i att man kan få hålla på ännu längre än såhär. Tvingas genomgå ett flertal misslyckande försök, få dåliga besked och kämpa i motvind långt mer än vad vi fått gjort (hittills). Något som är faschinerande är dock att jag verkligen hejar på er, jag som annars känner ganska stor bitterhet och avundssjuka mot andra kvinnor som blir gravida blir istället glad i själen när det då och då dyker upp ett plus i någon av bloggarna. Självklart tänker jag en snabb, bitter tanke om att det aldrig händer mig men den allra största känslan är ändå glädje och en gnutta hopp. Hopp om att det är möjligt. Jag vet att ni, liksom vi har kämpat länge. Alla som har kämpat och längtat är värda ett barn till slut.

Jag tänker ibland på dem runt mig som lyckades bli gravida på första, andra eller tredje försöket och det känns helt overkligt för mig. Jag kan inte ens försöka tänka bort smärtan som vi tvingats utstå, jag kan inte ta in hur det är att inte känna den enorma rädslan för att aldrig kunna få ett biologiskt barn med sin älskade, att känna att världen rasar, benen viker sig och det som man trodde skulle vara det allra enklaste istället blev livets svåraste. Jag kan inte längre komma ihåg hur det är att slippa vakna på nätterna av att tårar rinner, att våndas vid varje mens och att gång på gång uppleva gravidsymptomen strax innan mensen kommer, för att sedan totalt bryta ihop och undra hur man kunde vara så jävla dum. igen. Jag kan inte ens försöka sätta mig in i hur det skulle kännas att slippa all smärta, hur det vore att vara en sådan lycklig människa?

Det är inget fel på oss, vi är fortfarande rätt unga och vi borde kunna få barn - jag borde känna en enorm lättnad och glädje över det men som med allt finns det två sidor. Jag är enormt frustrerad över just det också. Vi anses ha en stor chans att lyckas bli gravida på egen hand. Hur jävla stor verkar den vara efter 1.5 år? Hur länge kan man tänka att man "bara råkade missa denna månaden", att "inget fint ägg" passerade denna ägglossning eller att det inte fick fäste? Vore det bättre om vi istället förklarade allt med min stressade kropp, att det är den som inte har varit mottaglig? Om jag vill att det ska vara mitt fel? Nej, inte alls. Jag vill kunna skylla på något annat, någon annan. Jag vill kunna skrika åt någon, någon som vet att det är dennes fel, någon rakt igenom ond. Kanske samma någon som ligger bakom allas vår barnlöshet. Hur kan du tvinga oss genomlida detta skulle jag skrika medan jag motade denne någon med slag efter slag, med rödspräckliga kinder och tårar rullandes i jämn fart.

När jag nu befinner mig i denna process, kan jag ibland tänka tanken att det egentligen inte är så rosaskimrande vackert att ha barn, att jag längtar obefogad mycket liksom. Jag längtar faktiskt inte efter barn längre, det känns för långt bort - jag längtar efter en graviditet, det känns omöjligt nog. Hur som helst, tillbaka till tanken om att det inte är så himmelskt med barn.. Alla som vittnar om förlorad sömn, minskad tid för sig själv, avsaknad av sexlust och en försämrad partnerrelation. Men då skulle man i alla fall ha bebisen. Det jag läste under veckan tog nog ändå priset "Gud vad underbart att äntligen kunna äta mögelost igen, som jag har längtat", skriver den nyblivna (lyckliga) mamman och visar upp det lilla kexet med den lilla osten på, i bakgrunden ligger såklart en nöjd bebis och jollrar. Något exploderar i mig. Perspektiv kvinna, perspektiv, med tryckande sorg i hjärtat hindrar jag mig från att kommentera. Det är hennes verklighet.

Här och nu tar jag officiellt tillbaka min urpsrungliga önskan om att "tvingas längta lite för att förstå att vi verkligen vill". Vi vet det nu, vi behöver inte fundera mer. Vi har genomgott alla betänkligheter, vi har upplevt rädslan, stått enade genom smärtan och vi vill fortfarande. Mer än någonsin. Jag blev fundersam vid ett halvår, sjönk vid ett år och dog vid 1.5 år.

Det räcker nu.