Jag påmindes om blickarna i Kenya. De tomma, skräckslagna, de som tycktes vara fastnålande mot väggen och de med en gnutta förhoppning. Jag tänker på väntrummet på den Hiv-klinik jag besökte och jag kunde återigen känna känslan av allt som samlades i det rummet, inom de fyra väggarna möttes skräck och hopp. Kanske dödsångest. Säkert rädsla. Skam? Skuld? När man satt i det rummet visste man att livet aldrig skulle bli sig likt igen, oavsett vad. Allt skulle bli annorlunda från den dagen och framåt. Där satt det människor precis som du och jag, människor som varit otrogna, människor som blivit sexuellt utnyttjade, dem som varit för fulla en natt och i ruset tagit ett dåligt beslut, ett beslut som tog några sekunder att ta men som skulle kunna påverka dem resten av livet. Där satt kvinnor vars män varit otrogna, sannolikt en skrämmande stor del bakom spridandet av Hiv och där satt barn som kanske fötts med sjukdomen och som för alltid skulle tvingas leva i dess skugga. Alla satt dem där med samma syfte, att få veta om de blivit Hiv-smittade. Ett livsavgörande besked. De fåtalet som tittade upp och mötte min blick fick mig att undra vad dem tänkte, minutrarna innan domen givits dem. Jag undrade över deras historia, hur hamnade just du här? Undrade dem över mig? "Du unga vita kvinna som kommer från ett land där Hiv inte finns, du kommer hit och tittar på oss men inget du gör kan hjälpa oss". Jag kunde inte le, det vore helt fel, istället knep jag ihop mina läppar och hoppades att man skulle se både min fulla respekt och mitt medlidande för den situation dem motvilligt befann sig i. Dem som kom ut från dörren.. Deras ögon bevittnade om beskedet som dem mottagit. Där blandades rädsla och förfäran med nytänt hopp och lättnad. I deras ögon blandades liv med död.

Jag såg samma blickar idag. De skärrade, skräckslagna, dem med en gnutta hopp och dem där allt hopp sedan länge har släckts, par som nyfiket tittade på varandra och dem som tycks ha fått ett glädjande besked. I väntrummet på fertilitetsenheten utspelar sig nämligen en liknande kamp om liv som det jag bevittnade i Kenya. Och även om det på flera sätt inte är jämförbart så är det på något sätt ändå fundamentalt likadant. Ovissheten, rädslan och maktlösheten som ligger i besked som kan omkullkasta hela ditt liv - det är likadant. Besked som på olika sätt handlar om liv - liv eller död och som ingen vill få. Information som tvingar dig att spola bort allt som du har byggt upp under åratal på en bråkdel av en sekund. I ett ögonblick förvandlas livet och det blir aldrig sig likt igen. Allt ryms inom fyra kala väggar och ges av en person du aldrig tidigare mött men som på sätt och vis håller ditt livsöde i sin hand.

Jag önskar innerligt att jag- och vi aldrig behöver vara det paret som långsamt går ut från dörren och långsamt hasar genom korridoren, med sänkta huvuden, kinder frätta av tårar och blickar som avslöjar att det värsta tänkbara har sagts till dem, att hoppet är ute.

För när det handlar om liv eller död avslöjar våra blickar allt, avsett vart på jorden vi bor.