När bröllopet ställdes in tappade jag allt hopp. Jag hade längre inget att famla tag i och jag föll handlöst. Orden från läkaren dagarna innan påverkade mig också, att jag hade "givit upp" och att "jag borde ha kommit längre" tyngde och förvirrade en starkt kämpande kropp och vilja. Vad visste jag längre om mig själv? Vem var jag nu? Hade andra rätt och jag fel? Dem andra är ju inte ens eniga, så vilka av dem har i så fall rätt? Tankarna var många och förvirringen stor, hoppet var släckt och jag orkade inte längre kämpa i motvind. Jag la mig ner. Det fanns inget kvar. Ingen styrka. Ingen ork. Ingen motivation. Ingen vilja. Allt var borta. Kvar fanns bara grått. Det gick på några sekunder. Jag bestämde mig för att börja medicinera, en väg som jag dittills aldrig hade provat -och aldrig trott att jag skulle behöva prova. Första natten, andra natten, tredje och fjärde.. Alla var fruktansvärda, bortom all sans. Jag kände mig trängd, instängd, med kraftigt illamående och enorm yrsel, det kröp i kroppen, armar domnade och så liksom jag. Ett skal av mig själv. Knappt kontaktbar. Kände inget. Tyckte inget. Rörde mig knappt. Och motvilligt. Jag såg lidandet i min pappas ögon. Att han inte visste vad han skulle säga eller göra för sin dotter. Hon som satt halvt avdomnad hängandes mot en stolsrygg. Annars nerbäddad med skakningar i kroppen. Mardrömmar och knepiga tankar. Tankar som inte gick att få bort. Som blev värre och värre och tycktes skena iväg i takt med kroppens smärta. Jag orkade inte dämpa min pappas lidande. Jag bara såg det. Nästan som utifrån. Jag var inte längre där. Jag kände mig för lång för huset, dörrhandtagen var plötsligt så lågt ner. Golven ojämna och rörde på sig. Allt svävade. Så även jag. Jag kände mig kraftigt förgiftad och inget av mig fanns i den stunden kvar. Min pappa famlade efter ord att säga, ville trösta. Hjälpa. Jag såg det. Uppfattade hans lidande i mitt lidande och den bilden har liksom stannat kvar hos mig. Det kan vara det enda jag uppfattade. Det är just den bilden som får mina tårar att trilla just nu. Min fina pappa. Efter några dagar ville jag dämpa hans lidande genom att ge honom något, några ord åtminstone. "solen är skön" kunde jag säga, trots att jag egentligen inte orkade uttrycka orden eller ens kände solen. Min likgiltighet skrämde mig. Skrämmer mig fortfarande. Jag känner inget. Inget annat än sorg och oro. I 2 veckor har jag nu medinerat och det är ett rent helvete. Varje dag som jag plockar i mig ett nytt piller är en ny kamp. Efter att så lång tid vilja må bättre och istället må sämre och ändå tvingas fortsätta river mig sönder och samman. Att man inte vet om det kommer funka, eller om jag inom några veckor kommer tvingas trappa ner och gå igenom skiten igen med en ny medicin skrämmer mig på ett sätt jag inte kan förklara. Att se solen och folket utanför och att inte kunna se mig själv. Att inte känna något. Att vilja välja livet men inte kunna. Att dagar, veckor och månader passerar och att jag tycks urholkas. Jag saknar mig själv. Jag saknar min kärleksrelation. Jag saknar mitt liv. Det nya. De som jag vill påbörja. Ibland tänker jag att jag skulle vilja börja om någon annanstans, att jag är klar här. Att jag istället vill leva "det lilla livet", som jag alltid har kallat det. Men jag vet inte vad som är vad. Längtan eller skräck? Jag känner ingen skillnad. En sak står klart. Det här klarar man definitivt inte själv.

Och jag är inte själv. Men med det inte sagt att jag kommer att klara det. Förutsättningarna är bara något bättre. Kampen ändå sjukt stor. Men jag vill se min pappas ögon glada igen.