Försöker ni aktivt nu? Jag undrade vad tusan hon menade egentligen. Vad ville hon veta, om vi knullar? Jag sa något otydligt till svar och hon fortsatte med att berätta hur jobbigt det är att ha en liten bebis. Att det verkligen är påfrestande för kroppen. Det kändes som att jag befann mig någon annanstans och som att hon inte fattade något alls. Det är inte så direkt att vi verkar vara överfertila, tänkte jag för mig själv. 1 år och 8 månader utan ett enda plus. Hon undrade också hur pass mycket nedstämdhet det är, utöver utmattningssyndromet. Hon frågade mig om det kändes jobbigt att inte bli gravid och genomgå fertilitetsutredning. Nej, inte alls, det är som de allra ljuvligaste av sommarminnen. Det känns inte alls som att benen slås omkull under mig eller att världen håller på att rasa. Jag tycker att det känns bra, fint på något vis. Annorlunda kärlek liksom. Den utan barn trots stark längtan. Med min sarkasm vill jag påvisa de relativt få svarsalternativen, vem svarar något annat än "ja det känns jobbigt" på den frågan? 

På vår träff, ungefär en timme långt, första träffen någonsin sa hon att det verkade som att jag har slutat kämpa, som att jag har gett upp och att jag borde ha kommit längre vid det här laget. För en vecka sedan fick jag bekräftelse på hur långt jag har kommit, vilka framsteg jag har gjort och hur snabbt det har gått framåt nu de senaste veckorna. Att jag äntligen är på rätt väg. Det är sånt här som gör mig förvirrad, som tar onödig energi och som tränger in mig i ett hörn där jag känner att jag inte har något alternativ. Som gör att jag känner mig vilsen, fundersam på vem som har rätt om allt om mig och som gör att jag analyserar precis allt. Utan att kunna komma fram till något. Jag hatar när dem säger olika. När den ena gratulerar mig till insikten oroas den andra över att precis samma mening istället betyder att jag har gett upp. 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.