Inatt var det nära att jag uppdaterade bloggen med ett inte så positivt inlägg. Jag har börjat sova riktigt dåligt - det är förstås alltid jobbigt men riktigt vanskligt i min situation.

Jag började igår min arbetsträning och det tar alla mina krafter, att dessutom tampas med gravidkrämpor och bära runt på 15 extra kg med en ordentligt försvagad kropp är tufft. Till det tillkommer nu alltså sömnproblem. Trycket över lungorna och bröstet gör det svårt, eller omöjligt att ligga på rygg och det onda i att ligga på sida lämnar inga alternativ. Blev så sjukt frustrerad och uppgiven inatt att jag var gråtfärdig. Fullkomligt dränerad på energi och en vilja att få chansen att arbetsträna gjorde mig fruktansvärt frustrerad över det otympliga, tunga, onda och sömnlösa tillståndet.

Jag förstår att det är en rejäl extra svårighet att börja en arbetsträning när man samtidigt är höggravid. Jag behöver vara ännu mer ödmjuk inför mig själv och mina (sämre) förutsättningar men det är ändå frustrerande att vilja men inte riktigt kunna (den där maktlösheten har jag brottats med i 13 månader redan).

Hur som helst. Vecka 31 idag. Jag vet att det tickar närmare men inatt kändes det som att förlossningen är en evighet bort. Typ 10 veckor känns ohanterbart länge med tanke på min nuvarande situation. Urk vad tufft!

Det är inte bara sömnlösheten.. Drömmarna som slår till när jag väl sover är bortom all sans. Här om natten körde jag låångsamt på slingriga serpentinvägar med en sambo som var på väg att föda. Hans mamma satt i baksätet och sa att han "håller på att öppna sig". Vart då?, undrade jag förbryllat. "I analen förstås" blev svaret. Så ja.. min J var alltså på väg att föda vårt barn via analöppningen men innan det kunde ske var jag tvungen att vandra genom Australien och gömma mig för ilskna elefanter. När jag till slut fick tag på honom igen hade han redan fött vårt barn - kanske var det lika bra att jag missade just den sekvensen...

På tal om förlossning.. Igår föddes min bästa väns bebis. En underbart vacker liten tjej, mitt hjärta exploderade när jag såg bilden på den lilla humlan. Hon föddes ett par veckor innan bf och jag klamrar mig fast vid den tanken, i alla fall just nu. Kanske är det "bara" 7-8 veckor kvar...

Det är helt absurt vad länge man är gravid. Nu tampas jag ju med både det ena och andra samtidigt men jag kan inte påstå att det är något jag ser fram emot att gå igenom igen. Jag antar att den känslan försvinner, precis som att många kvinnor glömmer smärtan vid en förlossning och uttrycker att de aldrig ska göra det igen..

Ang min magbild nedan.. Jag tänker på en öltjock gubbe iklädd speedos på en soldränkt strand någonstans i Asien.. Men noop it's me!