Nu sitter jag på ett arbete, efter 13 månaders sjukskrivning arbetstränar jag. Höggravid. Den här veckan har jag gjort 4 dagar (×2timmar, förutom en dag när jag bara orkade 1 timme). Känner lite mer tilltro till att klara 25% men ser samtidigt hur skört det är. Under veckorna som kommer är det föräldrautbildning, ökade besök hos bm, förlossningskurs och möte ang förlossningsmetod med läkare. Den här veckan har jag inte gjort något utöver arbetsträningen och jag har sovit ett par timmar efter varje dag ändå.

Jag tvivlar på att jag kommer att klara 25% när aktiviteterna runt om ökar men det återstår att se. Det känns inte längre som att det är det allra viktigaste, det är känslan av att vara på en positiv arbetsplats, i en grupp med god stämning. På den punkten var jag riktigt bränd och jag suger i mig den känslan nu. Det meningsfulla i att få tillhöra ett bra arbetslag, att slippa gå till jobbet med magont och difusa obehagskänslor, att istället få längta efter att träffa kollegorna igen nästa dag - det är fantastiskt! Jag inser hur dåligt jag mådde på mitt förra jobb nu när jag känner skillnaden. Jag har redan börjat fantisera om att få bjuda hem mina nya kollegor på bebisfika när Pyret har anlänt, också en härlig känsla!

Jag har varit lite dålig på att svara på era kommentarer, orken räcker inte riktigt till. Men ni ska veta att jag blir glad i hjärtat för varenda ett! Tack!

Såg också att det är fler och fler som följer min blogg och jag undrar vilka ni är? Varför följer du min resa? Jag är nyfiken på vilka alla hundratals personer är och hur ni hittade hit till mig :)