Det blev inte riktigt så bra som jag hade förhoppningar om. Jag blev inte alls lättad som jag hade hoppats på och jag fick inga objektiva svar. Det var inte fruktansvärt heller. Men inslag av den där oförståelsen som är jobbig. Inslag av att någon annan tror sig veta bättre om mig än jag själv. Och att gå därifrån med en till ångest, utöver den som gjorde att jag sökte mig dit från första början. Träffen med aurorabarnmorskan var inte lyckad, helt enkelt.

Jag hade hoppats att vi kunde diskutera de alternativ som finns, för- och nackdelar med respektive förlossningsmetod. Så var det inte. Istället fick jag veta att "vaginal förlossning är bäst för både kvinna och barn". Så är det tydligen. För ALLA, i ALLA situationer. Trångsynt. Gammeldags. Och o-individuellt tycker jag. Inte heller kunde hon argumentera för sin sak, utan det bara är så. "Det finns risker med snitt", sa hon och la sedan lite tystare till "det finns det förstås med vaginal också".

Som tur är så avgör inte hon. Jag har fått en tid till läkare i början av mars för att prata vidare om detta.

Jag inser med besvikelse att min önskan inte kommer att uppfyllas. Min önskan om att utifrån min situation kunna föra en öppen dialog kring vilken metod som är bäst för mig, mitt barn och vår familj. De kommer att försöka få mig att föda vaginalt och för att få snitt måste jag tjata, böna och bedja. Jag önskar att det vore annorlunda.

Jag önskar att de kunde se till mig som individ, till mina upplevelser, min fysiska och psykiska kapacitet. Jag önskar att de kunde se och höra vad jag har att säga utifrån 13 tuffa månader och hur dessa månader påverkat min inställning och min rädsla för att föda vaginalt. Jag önskar att de sedan utifrån de, tillsammans med mig och min sambo kunde vara öppna för att snitt kanske vore det absolut bästa sett till mig och min bebis.

Jag önskar att de inte hade lämnat mig med en ny oro - den om att välja en metod som är sämre för mig och mitt barn. Känslan av att vara sämre, välja ett sämre alternativ.

Jag önskar att 2000-talet hade klivit in på förlossningsavdelningen och i sann feministisk (humanistiskt mänsklig) anda givit kvinnor rätten att själva få bestämma över sina kroppar.

Mina tankar (och argument för snitt);
- Oro för att bli rejält utmattad av ansträngningen vid vaginal förlossning,
- Oro för att därmed inte räcka till dagarna efter förlossningen,
- Oro för att den utmattningen ska öka risken för förlossningsdepression
- Oro för att jag i förlossningssituationen inte ska kunna begränsa mig eller känna stöd från barnmorskorna att avbryta (tidigare än för de flesta andra)
- Oro för tiden inför förlossningen, okontrollen med att inte veta när och hur. Inte kunna "planera" min aktivitetsnivå den veckan som jag vet att jag ska föda och därför riskera att vara trött redan när förlossningen startar
- Oro att känslan av noll tillit till min fysiska kapacitet och oro för att genomföra en vaginal förlossning kommer göra att det låser sig och att jag blir stressad vid en "påtvingad vaginal förlossning".
- En övetygelse om att vaginal förlossning, i den situation som jag nu befinner mig i, vore en ökad risk på flera plan för mig, min bebis och min partner. För oss som familj.

//Besviken

(v 29+1)