Jag skulle nog kunna säga att jag är frisk från min utmattning nu. Det är så galet stort att jag knappt förstår det. Under långa långa perioder trodde inte jag att den dagen ens kunde komma. Jag var alldeles för sjuk för att se att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.

Nu trillar tårnarna. Inte för att jag är glad. Tyvärr. Min tilltänkta lycka över att vara frisk äts nämligen upp av min "nya" sjukdom. Sköldkörteln. Jag insjuknade i höstas (eller kanske tidigare). Sedan dess har medicinen justerats flera gånger och jag har mestadels mått ganska risigt. Ibland ännu sämre.

Nu känner jag mig bara så jävla besviken på att jag inte fick bli frisk ens när jag blev frisk. När jag redan hade varit sjuk i 2 år så blev jag mer sjuk. På nytt sätt. Och just ikväll känns det tröstlöst.

Jag är matt, yr, svag, har huvudvärk, är illamående och arg i kroppen.

Jag tänker alltid att det kommer blir bra. Försöker se framåt och tron finns liksom där. Men nu. Just nu är jag bara ledsen.

När får jag bli pigg? Leva? Göra allt jag så länge drömt om? När kommer min kropp orka? Har inte jag fått tillräckligt nu? Kommer det någonsin bli bra?

Ibland slår det mig att en del människor är helt friska. Fria från alla sjukdomar (just i stunden). Det är så långt borta. Overkligt liksom. Det är en sån jävla kamp. Så mycket vilande. Så mycket "försöka vara nöjd" över typ.. pyttesaker. Det är så jävla orättvist.

Det finns ingen summa jag inte skulle betala för god hälsa.