Önskar ibland att jag hade min turboknapp, trots att jag vet att den var sjuklig.

Dagens energi sträcker sig till det som måste göras, bara tråkiga saker. Städa, rensa inför mäklarbesök och kommande visning, samtal med bank och med facket om min anställning. Febrilt söka ny bostad och tänka tusen tankar om vi bör hyra eller köpa och vart, hur stort och hur mycket lån vi klarar av? Hur kommer det bli med min återgång till jobb?

I samsurum av tankar snurrar saker ofta till sig; operationen i februari, tankar på cancer och en eventuell oförmåga att bära ett barn dyker upp och sprider skräck, nya prover på sköldkörteln måste lämnas och jag undrar om det verkligen är riktigt bra ännu, sjukskrivningen som FK trasslar med och pengar som vi kanske förlorar stör mig, inte bara för egen del utan pga den bristande logiken i systemet och samhället som inte tycks ställa upp när människor behöver det. Tänker att jag inte orkar gå den vägen mer, att vi skiter i sjukskrivning och bara förlorar pengar på en gång istället. Mindre meck och mindre irritation så. Min förlovningsring är förstorad och klar hos gyveleraren sedan november, inte en endaste stund har jag haft möjlighet att ta bilen dit och hämta den. Sådant som jag tidigare kunde slå ihop med tusen andra ärenden och snabbt bocka av blir nu liggandes under lång tid, en ständig påminnelse om att jag inte kan välja själv längre.

Tänker på hur länge sedan det var jag gjorde något roligt. Något för min skull. Tänker på hur banala saker jag skulle kunna räkna in på det kontot. Efter att under lång tid inte ha kunnat gjort något. Åka och handla, jobba och träffa kollegor man gillar eller ta en joggingtur, en sväng på stan och en fika med en vän.

Förstår att idag är en sån dag när jag saknar friskhet.

Ändå imponerad över hur mycket jag orkade och klarade av att göra under 3 veckor kring jul. Mer än på 2 år. Förstår också lömskheten i just det, att känna glädjen i att vara på väg att bli frisk, att rusa för snabbt, snubbla och bittert bli liggande. Jag har gjort det så många gånger under min sjuk- och rehabiliteringstid. Jag bromsar därför, så gott det nu går i den situation vi befinner oss i. Och just därför kan jag bara göra sådant som måste göras. Och just därför känns det så förbannat trist.

Jag är trött idag.
Men bortsett från det skulle jag vilja gå ut ur denna (jävla) lägenhet och krypa upp i ett soffhörn hos en kompis och känna mig frisk. Så länge sedan. Längtaden som brinner i mitt hjärta. Ovissheten i vad som egentligen blir rätt. Hur ska jag bli frisk? Kan jag göra på något annat sätt? Inget stöd har jag någonstans, försöker tappert på egen hand. Allt läggs förstås på dottern och min rehabilitering kommer långt ner i prio. En dag som denna undrar jag hur det kommer att påverka mig på längre sikt?

Läser igenom inlägget och ser att mycket skit har hopat sig. Försöker tänka sådär nytt som jag har lärt mig. Vad jag jag göra för att förenkla det som känns svårt?