Det känns stundtals hårt. Att så äntligen förstå och vilja göra annorlunda. Att vara fast och tvingas vänta. Att se allt framför mig men inte kunna greppa. Inte nå. Inte kunna. Bara tänka att jag ska göra annorlunda sen när jag väl kan. Som den där dagen när man börjar bli frisk och känner för att göra något men inte orkar. Som en utdragen sådan dag känns det. Sen gör man något och upptäcker att man inte var frisk nog än. Och så blir man sjukare. Jag är rädd också, för att inte ha samma stressnivå som innan. Men det är ju motsägelsefullt, för jag vill ju göra annorlunda sen. Jag längtar efter så mycket. Det är så mycket jag vill börja med. Sådant som jag har glömt och tappat bort längst vägen. Men jag tvingas liksom vänta. Räkna mina minuter. Väga mina val av sådant som tar energi. Även sådant som normalt ger tar. Jag ser nu vad jag har prioriterat fel, satsat fel och inte vunnit något. Mer än erfarenhet förstås. Jag förstår att det kommer vara värt mycket på livets långa resa. Jag kommer att vara en bättre person på andra sidan om detta. Bättre mot mig själv. För mig själv. Och därför även mot andra. Men det är inte lätt att ibland känna att livet passerar utanför medan jag bara kan titta på, om ens det. Och längtan. Den som är så stark. Det som verkar hända alla andra men inte oss. Tiden passerar förbi mig även där. All denna tid. Och jag tittar på. Så mycket frustration i att äntligen förstå vägen mot glädje men att inte kunna springa längst den stigen. Ibland ta några steg på den, ibland tvingas avbryta eftersom att jag fortfarande övar på att gå där, ibland inte kunna gå alls utan ta en annan väg, en tråkigare men ack så nödvändig omväg för att senare kunna gå längst den fina vägen. Väntan. Tålamod. Förstå min kropps signaler. Allt där ute börjar se så levande ut. Påminner mig om allt jag missar. All denna väntan. På något som är bättre. En bättre tid, jag kan förstå den även om dess innehåll är osäker, jag kan se den, föreställa mig delar av den men inte röra den. Bara vänta och ha tålamod. Inte försöka rusa ikapp tiden.

För en gångs skull inte rusa ikapp tiden, utan leva i den, precis så som den ser ut nu.  

 

c

5 maj 2013 20:43

Har sagt det förut och säger det igen, du sätter klokrena ord på känslorna. För det är precis så det känns.
Stor kram.

http://vagentilldig.blogg.se

Karin

7 maj 2013 09:13

Och jag blir lika glad varje gång du säger så, tack snälla :)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...