I helgen kom bakslaget efter första arbetsträningsveckan. Trött i fredagskväll, tröttare i lördags och skitdålig i söndags. Sådär förlamande trött, svag och matt. Den där febersjuka känslan i kroppen. Suset i öronen. Lästa ord som inte förstås och irritation över att behöva spilla energi på att återupprepa sagda ord när någon inte hörde. Den totalt tömda känslan.

För övrigt önskar jag att det fanns ett bättre ord än trött, så många friska människor tror sig förstå vad jag pratar om. Trött är en term som alla känner till, har en relation till och tror sig kunna förstå. Det är irriterande för mig. Ingen frisk människa kan förstå den trötthet som lamslår vid ett bakslag. Ingen frisk människa kan förstå hur hårt det känns att falla flera nivåer efter att ha fått snudda vid vanligt liv. Ingen frisk människas goda råd är vad jag behöver.

Utan förståelse, utan kunskap och egen erfarenhet är goda råd meningslösa, ofta till och med förödande för mitt tillfrisknande. Det räcker med att lyssna på det jag säger, att möta mig där jag är, det räcker med att bekräfta mig där jag står.

Jag har kommit så pass långt att jag oftast själv vet vad jag behöver, visa hellre din omtanke och låna mig dit öra om jag behöver. Låt mig få gnälla, vara pessimistisk och inte längre tro att jag kommer att klara det jag har företagit mig. Ibland behöver Stark få ge sig själv det utrymmet, få yppa orden om att andra vägar än att nå målet är bra nog. Få säga högt att jag kanske inte klarar det, jag kanske måste stanna hemma och vila. Uppmana mig inte att tänka positivt, möt mig med bekräftande meningar "ja det kanske du behöver, du får känna efter imorgon". Du har inga andra svar på gåtorna i mitt liv. Du vet inte mer om min sjukdom än jag själv.

För att krångla till allt så tvärvänder jag nu. Det är så förbannat svårt att veta när nog är nog under arbetsträningen. Jag förstår att jag kommer att vara trött men HUR trött är acceptabelt mycket och hur trött är vanskligt?

När klättrar jag över en tröskel och när gräver jag min grop djupare?

Rädd för att fortsätta för långt, att trampa vidare i gamla fotspår och nöta stegen mer än friskt. Samtidigt behöver jag prova för att komma framåt. Riskera bakslag för att vinna. Ödmjukt se på mig själv vid bakslag, se bakåt och dra lärdom, få må dåligt, vila och komma igen.

Det är en tuff resa. Bortom något du kan förstå.

Oavsett uppgång eller fall.
Möt mig.



(Bild från Google)