I see your true colours and that's why I love you..

Från vilken känd, tårdrypande film från slutet av 90-talet?

En teckning (kanske är det den där otäckingen som bestämmer över fertilitet...)

"Åh försiktigt nu", säger mamma i en orolig uppmaning samtidigt som hon småskrattar. Antagligen för att skydda mig från besvikelser. Som att hennes tyngd skulle bli för svår att bära om hon inte hade varnat mig om nederlag. Min försiktiga hand sträcktes ut, i behov av bekräftelse och styrka. Istället precis tvärtom. Jantelagen eller kanske typiskt för just den generationen? I alla fall typiskt för min mamma. Det får mig att undra om det är just precis den återhållsamheten som fått mig att alltid vilja bevisa något? Att saker visst är möjligt. Mammas perfektionistiska beteende ihop med återhållsamheten av att klara saker, av att inte sikta för högt blev en livsfarlig kombination tillsammans med mina egenskaper. Den om att försiktigt tro att man kan klara vad som helst och en önskan om att inte alltid behöva sträva efter perfektion, att vilja bryta mig fri men inte lyckas.

Mammas uppmaningar och skämtsamma sätt att föra fram sina faktiska åsikter hörs ofta i mitt huvud. De som landar så fel. Ofta har jag önskat att hon varit en klassisk mamma istället, en omhuldande, naivt godtrogen mamma med en stark idolliknande övertro på sin dotter. Jag gräver i mitt medvetande efter anledningar till varför vi krockar såhär, hur mycket det påverkat mig och varför hennes ord alltid är viktiga för mig. Jag synar också mina egna brister i jakten efter förklaringar. Man ska inte tro för mycket om sig själv, det har jag lärt mig. Det om något, krockar med min övertygelse om att människan är kapabel att klara vad som helst. Förutsättningar är viktiga, absolut men det finns vägar. Motivation viktigast. Övertygelsen har liksom gällt alla men bara kanske mig. Är det de jag har utmanat?

För en kort stund, efter ett halvår av hopplöshet, yppar jag så orden om en tänkbar kreativ bana till mamma. Slänger mig ut handlöst. På ett något skämtsamt sätt framhåller jag min tanke, skyddar mig såklart. Precis så som vi brukar skydda känsliga saker i vår familj, bakom en skämtsam ton. Inte komma för nära eller var för personlig, inte tro för starkt på något.

Ty besvikelsen av ett nederlag är värre att bära än den sockersöta smaken av att ro något i land.

Många tillfällen kan jag återkalla i mitt minne, som resan till Kenya. Den som upprörde och skrämde min omgivning till dödgränsen. Resan där jag, ensam, ung, vit kvinna skulle genomföra en studie i en bergsby. Mamma var i upplösningstillstånd när jag tilldelades stipendiet för resan. Sådär kall och svår på rösten, som gör hennes åsikter så tydliga utan att hon behöver säga dem högt. Avstånd. Från mig och det jag håller på mig.

På förberedelsekursen skrämdes vi upp, alla vi som satt i rummet med en tro på att göra något annorlunda, på att följa det som våra hjärtan sa. Oavsett av vilken anledning våra hjärtan hade talat. Alla skulle vi bli utsatta för något av de hemskheter som stod uppradade på tavlan; mord, våldtäkt, rånmord, överfall, rån, malaria, dengufeber, parasiter i magen, trafikolyckor (ev. med HIV-smittat blod på sjukhuset). Jag såg på orden, kunde inte ta in dem, såg mig nervöst omkring med ett tillgjort flin. Tänkte att jag nog är den enda här inne som tvivlar på mig själv. Alla andra verkar så självsäkra och starka, sån som jag alltid velat vara. Tittade på orden igen och rangordnade dem, önskade innerligt bort både mord och våldtäkt.

Jag tampades med en konstig känsla i kroppen innan jag åkte. Jag tror att det kan kallas ångest. När jag rannsakade den insåg jag att ångesten till större del bestod av rädslan för att dem skulle få rätt än att något faktiskt skulle hända mig. När jag försökte föreställa mig rånet på öppen gata, eller männen som med våld tog sig in i rummet där jag sov, då kände jag den gnagande irriterande frustrationen över att dem skulle få rätt. Och jag fel. Att jag skulle få skämmas över min naiva tro på människan, att jag blåögt trott att jag kan åka till bushen i afrikanska Kenya och klara mig fint.

Jag klarade mig fint! Kroppsligt, psykiskt och rent prestationsmässigt klarade jag mig fint. En infektion i njurarna till följd av matförgiftning hade jag besegrat, blodprov togs med rakblad och avföringsprovets tillvägagångssätt ska vi inte tala om. Men det var väl det minsta tyckte jag. Av alla de ord som visats på tavlan några månader tidigare hade alla självsäkra deltagare valt den åkomman, det vågar jag garantera. Väl hemma, i behov av bekräftelse och ett ”förlåt för att jag tvivlade på dig” fick jag istället "Det var tur att du hade Joan, vem vet hur det skulle ha gått annars". Joan var den afrikanska kvinna som jag till stor del levde tillsammans med. Med ett uns togs den sockersöta smaken av den besegrade utmaningen bort. Det var inte min förtjänst. Faktum var att det var tur att jag ens hade klarat mig, tur att jag hade Joan som hade räddat mig.  Visst var det underbart att jag hade träffat Joan men tur? Jag hade nätverkat mig fram till henne. Det är nämligen just sådana saker som jag räknar in i min tro på att allt är möjligt. Förmågan att ta sig vidare när det trasslar, förmågan att knyta kontakter, att fråga några gånger extra, att ringa och vara tjatig eller att skicka e-mail som från början inte verkar fylla någon funktion alls men som kan visa sig, i slutänden, knyta en kontakt med en kvinna som sedan ska rädda dig från alla de hemska ord på en tavla.

Kanske är det precis samma sak nu, med detta som jag står inför.

Försiktig med mina förhoppningar på livet, varför ska jag vara det? 

Det förrädiska hoppet. Säkert sunt. Kanske rent av ett friskhetstecken enligt förståsigpåare. Jag vet hur svårt det är att balansera på hoppets tunna lina efter 2 år av besvikelser. Inga förklaringar heller. Det bara borde men borde har aldrig blivit uppfyllt. Linan är så tunn, så tunn. Texten kan tyckas tung och bitter, i så fall tvärtemot vad jag känner. Positiv och mer hoppfull än på länge. Medicinen lämnar sakta min kropp och jag känner hur jag återvänder, liksom tinar efter lång tid i istidens hemliga stad. Euroforisk känsla att känna igen mig igen. Jag. Bara tvungen att pysa ut rädslan som det återvändande hoppet medför när det slog till med våldsam kraft, kanske arg över att tvingats frånvara. Besvikelse är nämligen hoppets baksida. För oss har de hört ihop, slagit följe och aldrig svikit varandras sidor. Hoppet skrämmer. Samtidigt lättad över att jag återvänder, för jag är hoppfull och positiv och det släckte medicinen. Jag vill aldrig sluta tro igen, för vad kvarstår om jag slutar hoppas på vår dröm?

Livet pågår runt mig. Mitt står stilla och stampar, grämer mig över det som inte blev. Tänker och förbannar det som blev. Andras lycka. Jag försöker glädjas, gör det ibland men det kan också ifrågasättas. Av mig själv. Glad för att jag borde? Eller lyckas jag åsidosätta min egna sorg? Lite av varje kanske. Aldrig tidigare har livet sett ut som nu. Så dystert, så många frågor som saknar svar, så mycket svaghet i min kropp och mitt psyke, allt så ovisst, ingen kontroll. Ändå fortsätter jorden att snurra, andra går till sina jobb, har semester, åker utomlands, blir gravida och springer maraton i snörade skor. Men inte jag. Livets fula och livets vackra, sida vid sida. Ibland bara synliga genom andras liv.

Only the sky is the limit.

Borde jag sluta med medicinen? Hur blev det med min tid för cellförändringen? Undrar hur det är på jobbet? Vad ska jag göra sen? Jag vill ha några ramar till mina målningar. Kommer jag vara sjuk ett helt år? Hur förklarar man det i efterhand? I ett CV? Jag skulle verkligen vilja att vi tapetserade sovrummet. Tänk om jag blir sämre när jag slutar med medicinen och tvingas börja igen? Får jag förlängd ersättning från f-kassan? Tänk att jag blev såhär sjuk! Jag vill leva, verkligen leva. Det finns så många jag borde kontakta. Eller? Jag är ändå ganska bra fast shit vad dåligt att inte klara jobbet, att bli såhär sjuk... Kommer vi aldrig få barn? Kanske adoption? Då borde vi ha gift oss men det kunde vi ju inte. Vart vill jag bo? Ska vi flytta? Är det jag eller medicinen som orsakar allt? Vad säger andra om mig? Jag vill tjäna mycket pengar, köpa fint hus vid havet. Förstår läkaren mig? Jag borde börja med akupunkturen igen! Undrar om jag fortfarande har äggreserv? Vi borde väl få ställa oss i kö trots att jag är sjuk? Mina föräldrar är gamla, våra barn (som inte ens finns) kommer inte... Tänk om jag får en förlossningsdepression. Jag har gått upp i vikt. Hur mycket får vi om vi säljer lägenheten? Är katten sjuk? Är vi fortfarande kära i varandra mitt i allt elände? Är jag kvinnlig trots att jag inte blir gravid? 2 år! Varför?

När jag konstaterade att raset efter att ha målat tavla på tavla aldrig kom så började jag fundera på varför. Jag koncentrerade mig så mycket, ansträngde mig och pillade med linjer och färger ändå ingen kolaps. Men. Och man ska aldrig börja en mening med men. Eller med och. Men när jag målar så tänker jag bara på tavlan. Inget annat. Ingen annan aktivitet kan få mig att lämna alla andra tankar åt sidan och de är ganska många tankar, som ni ser. Kanske är det jobbigare med en vanlig tanketimme i Karins värld än en timmes målning? Kan det vara så? Varför far mina tankar sådär? Hur går det till i andras hjärnor?