Jo visst kommer funderingarna på om jag ska orka med. Klara av och räcka till. Tankar som de allra flesta ställer sig inför föräldraskapet. Tankar som blir särskilt svåra och sköra för mig. För jag vet inte. Jag har inget reservkanon att ta till. Ingen bunkrad energi att slänga ut. Ingen superkraft att omge mig eller min bebis med. Så är det. Jag är sjuk. Och jag önskar att det var annorlunda. Såklart.

Men jag grottar inte ner mig. Ödslar inte energi på det opåverkbara. Försöker tillåta mig att tänka att jag kommer bli en bättre mamma med denna erfarenhet. En mer närvarande, mer harmonisk och o-stressad mamma. En som ser annat än prestationer. En som föredrar välmående och livskvalite. Och jag tänker att det måste ha funnits någon större mening med att Pyret blev det i det virrevarr hon blev, att vi klarade det då och att det kommer att bli bra nu.

När tankarna skenar iväg och lämnar mig i stress över att inte orka med min bebis tänker jag på det värsta som kan ske. Att jag blir sjukskriven från föräldraledigheten och att min sambo istället blir föräldraledig. Och det är inte alls så farligt. Egentligen. Blir lugnad av tanken.

När allt kommer omkring handlar det så mycket om OM. Om Pyret är ett lugnt barn. Om Pyret sover hyfsat bra. Om Pyret inte får kolik. Om Pyret och mamma får koll på amningen. Om..

Och jag har lärt mig att inte försöka ligga steget före när det finns så många om. Jag försöker att lägga tvivel och känslor av okontroll och maktlöshet åt sidan, se tiden an och uppleva vilket om det blir. Därefter får jag agera. Eller bara njuta. Kanske blir det ett perfekt sammanhang för mig på vägen mellan sjuk och frisk. Ingen vet.

Och jag längtar efter Dig.