Då var det måndag och ny vecka igen. 6 dagar efter beräknad förlossning visar appen. Idag, eller i alla fall än så länge känns det bättre än igår. Kan vara så att det helt enkelt känns bättre när jag är som piggast på dygnet och att det blir svårare ju tröttare jag blir.

Jag blev faktiskt lite nerdragen av min sambos frustration igår också. Han som dessutom kan välja att avbryta den med en löprunda lämnade mig kvar med hans frustrerade känslor och min egna frustration över att inte kunna "pausa väntandet" som han. Idag är han åter på jobb (och skitnervös) och det känns lite lättare för mig när jag får vara i min egen bubbla. Märkligt nog!

Imorgon är det dags för bm-besök. Det är de besöket där tid för igångsättning bokas. Såvitt jag vet gäller 14 dagar i vårt Landsting, såvida det inte finns skäl att sätta igång tidigare förstås. Jag funderar mycket på hur jag känner (ja jag har kommit dit nu, när det känns avlägset med en naturlig start). Jag orkar nog inte ta mig igenom ännu en helg, där vi frustrerat klampar runt och väntar. Samtidigt som vi inte vill sysselsätta oss med något och riskera att jag får bakslag i min utmattning lagom till start. Kanske ska jag sätta fredag som deadline? Jag får prata med min bm imorgon. Jag vet att de avråder mig från att bli igångsatt, eftersom att de tenderar att bli jobbigare förlossningar. Men å andra sidan vet vi inte hur min egna förlossning skulle bli heller, plus att det psykiska i (sambons) väntande är tufft förstås ;)

Nu är man så himla fokuserad på förlossningen att jag ibland kommer på att livet efteråt för alltid kommer att se annorlunda ut. Att förlossningen inte bara ska vara en tuff utmaning utan ge oss något som vi alltid kommer att ha ansvar över. En person som vi ska ta hand om och bry oss om varje sekund. Knäppt nog ställer jag mig fortfarande frågan om vi är redo för det? Om jag kommer trivas i det livet? Om vi kommer att trivas som par? Eller om det blir tråkigt, vardagligt och ostimulerande?

Ni som läser och som är ofrivilligt barnlösa, ni får ursäkta dessa knepiga känslor men för att rättfärdiga det hela så tror jag att det är en naturlig (och nyttig) process oavsett om man har varit ofrivilligt barnlös innan eller inte. Jag menar, vilka förändringar tänker man inte igenom innan? Byte av jobb analyseras in i minsta detalj och den förändringen är ju bara att förändra igen om det inte blir bra. Barn är definitivt och inget man får "prova på" i 6 månader för att se om man trivs. Det är självklart att det väcker känslor och funderingar. Såna som man omöjligt kunde sätta sig in i under tiden som ofrivilligt barnlös, då visste man inte om man någonsin skulle få uppleva det. Först när det är ens egen verklighet förstår man. Så är det väl med allt egentligen. Men jag förstår om mina tankar svider.

Som synes på bilden har magen trillat ner. Det är tungt att bära omkring på en vattenmelon som trycker neråt.. Och hjälp vad vätskefylld jag är, benen är som stockar ner i skorna och alldeles rödsprängda. Tjusigt!

Nu fick jag förvärkar igen.. Blir det något bm-besök imorgon eller inte?

V 41 (40+5)