Jag mår illa och känner mig yr.. Inga klassiska tecken på förlossningsstart kanske men jag har läst att en del kräks innan det startar. Kroppen är ju rätt finurlig (om man bara lyssnar på den), så jag lägger mig tidigt med förhoppning om att vakna inatt av värkar..

Vi hann med en "sista utemiddag" till ikväll. Jag vet inte vilken i ordningen detta var men nu måste det bara vara sista på tu man hand på ett tag..

Ni är många som kikar in här och hejar på mig. Tack för det :)

(Bf+12.. snart 13)

Ett dussin dagar har passerat sedan bf. 12 jäkla dagar. Igår var en kämpig dag, efter dålig sömn och med smärta som gång på gång lurade mig till förhoppningar. Idag är lite bättre, känner mig lite starkare mentalt igen. Laddar om. Igen.

Sedan i tisdags efter bm-besöket började jag använda mig av delmålet "hon kommer innan veckan är slut", det var så långt fram jag kunde förmå mitt psyke att tänka. Nu börjar även detta delmål rinna mellan mina fingrar och så smått börjar jag föreställa mig ett nytt. Innan onsdag får det nog bli. Jag vill inte bli igångsatt och det blir jag på onsdag så innan dess Pyret.. Eller så måste jag tänka senast tisdag, för att hinna ladda om för igångsättning därefter. Ja så får det bli, senast tisdag.

Jag börjar känna bitterhet mot min kropp, även om det kanske är orättvist. Jag funderar på varför den inte funkar som den ska. Funderar på om den tror att jag inte klarar av en förlossning. Tänker på min utmattning. Tänker på de 2 åren det tog för mig att bli gravid, att det berodde på att kroppen var i dåligt skick -påväg mot krasch och att den nu inte verkar ge mig en förlossning heller.

Igår såg jag ett till kärleksmärke (en bristning alltså). Jag hade klarat mig under hela graviditeten men fick på magen när jag gick in på övertid och igår hittade jag ett på ena bröstet. Förstås inte hela världen men övertid är tungt och det känns extra taskigt att få först nu när jag klarat mig undan i 9 månader.

Igår skrämdes Pyret. Hon var helt stilla i magen och både jag och sambon buffade på henne under en tid. Vi kände olika kroppsdelar men hon svarade inte. Sambon pratade med munnen precis mot magen och vi brukar alltid få svar. Det var stilla. Obehaget stegrade inom mig och otäcka tankar väcktes. Påverkas också av den lite allmänna känslan av "att något är fel" som finns nu i och med alla övertidsdagar. Hon gav några trötta buffar till svar efter ett tag, hela tiden hade jag mobilen i handen, redo att ringa förlossningen för kontroll. Vi diskuterade fram- och tillbaka. Jag antar att jag inte fick den där magkänslan som säger "gör nåt" men det är svårt att sålla bland de känslor som väcks i en sådan situation. Vi fick några fler svar från henne och bestämde oss för att avvakta lite. En stund senare levde hon rövare i magen och höll på i 4 timmar -hon krossade allt som kom i hennes väg och gjorde sin mamma frustrerad över hennes överaktivitet istället. Aldrig blir hon nöjd mamma din.. Eller det är nog så Pyret, att mamma din hellre vyschar dig utanför magen än med hjälp av sin lever, revben och magsäck som insats.

Ja.. Vad tror ni, kommer det starta av sig själv eller blir det igångsättning för mig?