Det har jag hört nu ett antal gånger. Sant är det förstås. Och lite irriterande.

Nu börjar jag ladda om så smått. Börjar tänka igångsättning. Försöka förbereda mig mentalt. Visserligen är kvällen, natten och morgondagen kvar men jag ställer inte om i en handvändning utan måste börja successivt att ändra min mentala inställning.

Onsdag kl 08 har vi tid för igångsättning och det känns avlägset att förlossningen skulle starta dessförinnan faktiskt (det handlar förstås om "övertidsspöken").

Ikväll ska vi fira att sambon just gick på 9 veckors ledighet. Vilken drömstart, 9 veckor ihop alla 3 och sommar på antågande. Jag är försiktigt hoppfull, vågar inget annat men det känns pirrigt iaf och det är bra.

Blir det ett inlägg med Bf+14?

3 ton känner jag mig som nu när jag dyker upp här med det 13e övertidsinlägget. Pju!

Igårkväll var en märklig kväll. Jag var så övertygad om att det skulle dra igång under natten att jag inte kunde somna. Jag hade inga tecken alls, bara en stark känsla. Känslan gjorde mig uppskruvad, pigg, förväntansfull och alldeles pirrig. Plötsligt kom jag på att det är en bebis vi väntar på. Vår bebis. Och det låg jag och tänkte på hela natten. Hennes små händer, fjunet på huvudet, en mysig bebisfot, ljusskygga ögon och gnyende läten i sömnen..

Väntandet gör en alldeles knasig och en glömmer varför man väntar och på vad. Det blir mer overkligt för varje dag som passerar. Själva väntandet står i fokus, det och den alltmer aktuella förlossningen som hela tiden skjuts framåt.

Jag som hela tiden har jobbat med delmål kom på en sak. Att vi faktiskt kommer att få träffa vår bebis den här veckan, att det är säkert. Det känns otroligt. Vilken bebis -är det en riktig?

Jag mår fortsatt illa. Vet inte vad det beror på men egentligen inte särskilt konstigt. Störd sömn sedan veckor (månader) tillbaka, stor bebis som bökar i magen och jag antar att det ändå är en anspänning i kroppen att vänta såhär länge.

Jag läste att 90% av alla föder innan v. 42+0, det är på onsdag. Om vi leker lite med siffrorna så är det 85% imorgon och 80% idag (helt påhittat alltså). Det känns rätt absurt. 8 av 10 kvinnor har redan fött, jag är en av två som inte.. Det är till att vara märkvärdig!

Jag tänker att Pyret är lik sin far. Nöjd precis där hon är, ogillar stora förändringar, vill inte ta risker och tror inte att gräset är grönare på andra sidan. Bekväm och nöjd med sin tillvaro och helt ointresserad av att "hoppa ut i det okända". Klart att hon stannar kvar i magen. Med det sagt är hon också olik sin mamma.. Mamma och pappa lockades av just dessa olikheter hos varandra för 5 år sedan. Spänning kontra trygghet. Jakt kontra lugn. Missnöjd kontra nöjd. Strävan/eftertanke kontra att flyta med.

Komiskt nog planerade vi ledighet tillsammans för flera månader sedan. När vi planerade semester och föräldradagar så utgick vi från att jag skulle föda med snitt, eftersom att det under en period var tanken. Vi planerade utefter ett datum innan bf, såsom planerade snitt bokas. Med den planeringen skulle min sambo vara ledig först 4 veckor, sedan gå tillbaka till jobbet 4-5 veckor och sedan vara ledig i sommar igen. Gissa vad? De där 4-5 veckorna av jobb mellan ledigheterna har nu krympt till 2 dagar. Ja vad säger man? Allt går inte all planera! Nu får vi istället 9 veckor av ledighet ihop alla 3. Vilket välkomnande va Pyret?