Dränerad på energi. Ifrågasatt. Diskussion. Ilska och irritation. Paragrafryttare. Släckt motivation. Och tårar. Känslan av att fortfarande vara sjuk. Att inte förstå allt som sägs. Inte kunna bearbeta information. Att till slut säga ja till allt. För att hjärnan inte orkar mer. Att känna sig överkörd efteråt. Lurad. Ensam. Mot stor. Inte kunna ordna tankarna. Inte veta vad som känns rätt eller fel. För trött. Och ledsen. Tömd på den motivation som fanns. Rädsla kvar. Osäkerhet. Orättvisa när regler bara gäller vissa. Överkörd av systemet som borde stötta tillbaka. Tvingas backa. Göra snabbare än planerat. På annat sätt. Sämre. Små gnistor av försiktig tilltro och hopp. Släcks så lätt. Tack för det.




(Bild från google)

Som över en natt hände det. Jag blev tung. Riktigt tung. Det har stått i appen de senaste veckorna men jag har inte tyckt att det har varit så farligt. Men idag. Oj vad tungt det var uppför trappan och de få meterarna som jag gick utomhus. Kände mig som en stor vaggande anka och värre ska det förstås bli. Hur kommer man ens upp till slut?

Eftersom att vi ska till bm på onsdag har jag haft koll på mitt näsblödande. Jag tycker att det är lite i överkant och ville kunna säga konkret hur mycket jag blöder. Så, ca 5 dagar / veckan och mellan 1-4 ggr de dagarna, sällan bara 1 gång, ofast 2 eller 3 och bara från ena borren. Jag vaknar av att jag blöder, jag blöder när jag sitter på toa, tittar på TV, lagar mat och städar. Det finns inget samband. Min svärmor, som är sköterska, tycker att de borde täppa till kärlen som blöder som kranar.

Jag är konstant snorig och täppt i näsan. Det har jag varit under i stort sett hela graviditeten. De senaste veckorna har det även tillkommit slem i halsen. Sånt som är omöjligt att svälja ner eller få ihop. Urk.

Och det tillsammans med att lufttillförseln börjar bli ihoptryckt där inne i magen känns ibland ansträngande. Jag upplever att jag får dåligt med luft. Flåsar t.om när jag äter mat.

Kramp i benet är en ny företeelse också. Myrkrypningarna är tillbaka i benen och jag tror att det beror på den växande magen (för jäklans vad den växer nu). Stödstrumpor är ett jäkla jissel men oj så skönt på natten!

Jag har gått upp 13-14 kg sammanlagt. Det är ju helt galet mycket! Jag är en sådan som märker av 1kg i vanliga fall och aldrig pendlar i vikt. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat gå upp så mycket. I och för sig har jag varit sängliggandes största delen av graviditeten men det var jag ju även innan.. Egentligen vill jag inte stressa med vikten. Jag varken "passar på" eller "strikt låter bli" godsaker, jag lever som vanligt och det blir som det blir. Jag har haft större problem än siffrorna på vågen under graviditeten.

Ja, så sammanfattningsvis kan man nog säga att sista trimestern börjar närma sig och den upplevs ofta som lite tuff. Och det är nu jag ska börja jobba, vad knäppt ;)

Kollade på "gravid vecka för vecka", där man fick följa Vanjas kejsarsnittsförlossning. Jag blev tårig och snyftig när lille bebisen plötsligt låg där. Från ena sekunden till den andra var han liksom urplockad, de var 3 istället för 2. Skumt. En sån liten, är det en sån som bökar i min mage? Weiiird!

Imorgon är det dags för samtal med FK och det ser jag inte fram emot. Jag hoppas att alla parter kan lösa detta inom kort. Jag kan inte börja från ena dagen till den andra, jag behöver få ladda om och sätta ett startdatum några dagar -kanske en vecka fram i tiden. Och nu när v 29 stundar så vore det bra om alla kunde komma överens snart...

Måste sätta oss in i det där med föräldraledighet också. Hur har ni andra gjort, tips?

Det där med hemmablind alltså. Jag känner mig förstås tung nu, jag måste ta sats när jag ska upp ur sängen och jag stånkar högt. Men bortsett från de har jag liksom vant mig vid magen. Jag tycker inte att den är så stor, ganska normal tycker jag - trots att jag bara ser tårna sticka fram under den. Och fiffin.. Ja den har jag inte sett på flera veckor (om jag inte böjer mig men också det börjar bli svårt).

Hur som helst. Det mest komiska måste vara att jag tycker att jag ser ut som en tanig och spinkig räka på bilderna som togs innan- eller precis i början av graviditeten.

Mitt mentala har alltså flyttat sin uppfattning om normaltillstånd till gravidrund. Är inte det fascinerande?

Jag kan ibland få en längtande känsla efter att köpa vanliga kläder dock. Jag shoppar mycket och tycker att mode är roligt i vanliga fall och den saknaden kan komma över mig ibland. En längtan efter min vanliga kropp som har ett brett urval av kläder. Att se chick ut liksom.

Jag uppskattar förvandligen ändå. Jag tycker att jag är ganska fin såhär rund och go. Jag har en och annan gång tänkt tanken att överviktiga personer ständigt drar på sån här extra tung vikt och fy så jobbigt det måste vara att leva ett helt liv så instängd. Jag ser ett slut på det och kan därför acceptera den tillfälliga mödan med extravikten (som ju förstås innehåller ett barn också och inte bara kilon). Men att vara överviktig och stånka runt såhär och jämnt känna sig tung och klumpig, nej fy vad jobbigt.

Något annat som har kommit över mig den senaste tiden är "hur blir det sen-tankar". En liten oro för det mest uppenbara; att det inte längre bara är vi. Jag och min sambo. Att någon annan blir viktigare. En rädsla för att tappa bort oss i det. Tankar på det definitiva i att få barn; det är inget man ångrar och lämnar tillbaka utan ett livslångt åtagande. Är vi redo för det? Kommer vi vara bra föräldrar?

Man kan tro att sådant hunnit att landa under de 2 år vi fick vänta men det vore förstås en omöjlighet att tänka förberedande tankar när vi inte ens visste om det någonsin skulle bli aktuellt för oss.

Min sambo tänker inte alls som jag. Han tror bara att allt blir bra. Vi får väl se vem som får den största chocken ;)


Vad konstiga proportioner första bilden fick, ser ut som att axlarna är 2 meter bredare än höfterna - så som dem har växt tvivlar jag. Måste kolla...

V 28 (27+5)

Jag ligger och processar allt som har hänt de senaste 2 dagarna och har fastnat på en detalj. Igår på förlossningen lät det som att bm fick ett jakande svar från läkaren på frågan "betyder det att moderkakan är i framvägg?" när de tittade på mitt ul. Det var så mycket som vimsade runt i mitt huvud där och då att jag inte alls tänkte på att fråga. Jag var bara lättad över att Pyret mådde bra och inte var på väg ut, dessutom febrig och hungrig ;)

Att ha moderkakan i framvägg är väl inget problem som jag har förstått det, utöver att man ofta känner sitt barn sparka senare och mindre under hela graviditeten. Kvinnor med moderkakan i framvägg brukar beskriva sina bebisar i magen som lugna.

Det är de som gör mig fundersam.. Jag kände Pyret tidigt, runt v 18 om jag minns rätt och nu känner jag hennes sparkar tydligt med typ 2 timmars mellanrum hela dagarna. Jag får alltid svar från henne om jag lägger min hand på magen och jag har även lyckats filma magens förflyttningar. Igår låg hon med någon kroppsdel hårt ut mot min mage, jag kunde känna konturerna och gosa med foten eller rumpan.. Hon är verkligen en livlig och vild bebis och jag har t.om funderat på om hon är "för vild", om hon inte mår bra vid tillfällen när hon har stökat på som mest. Det enda som jag har reagerat på är att jag inte känner henne ovanför naveln ännu, trots att hon vid det här laget är närmre 40cm lång.

Kan jag verkligen ha moderkakan i framvägg när jag känner henne hela tiden? Kan jag ha den typ ovanför naveln och det är anledningen till att jag inte känner henne där?

Jag är så himla glad att jag får känna henne så ofta. Förstod av bm igår på förlossningen att det för vissa kvinnor är normalt med långa mellanrum mellan livstecken från bebisen. usch vad stressande.

Så. Tack för vår vilt sparkande bebis (det är t.om okej när du sparkar på min kissblåsa, trots att jag ibland muttrar över att behöva lämna TV-soffan gång på gång)

Ps. Jag googlade moderkaka för att hitta en lämplig bild. Well. Don't do that. Uuuh. Ds

V. 28 (27+2)

Några timmar efter att jag hade tagit microlax blev sammandragningarna många och spände mer än tidigare. För att stilla oron ringde jag till förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in direkt. Jag fick lämna kissprov och blev kopplad till ctg och bebisens hjärtljud mättes. Pyret tyckte inte alls om detta och sparkade bort prylarna på magen flera gånger. Inga sammandragningar uppmättes och jag kände själv bara en under tiden jag låg där. Så typiskt!

En läkare gjorde ul och vul. Pyret var välmående, hade normal mängd fostervätska och livmodertappen var 4cm och stängd. Det var alltså ingen förlossning på gång. Pju!

Dock uppmättes feber på mamman (som var något skör efter dagens bravader).

Det såg ut som att Pyret hade min näsa och var stor hon var, det var svårt att se henne ordentligt nu! Lilla stora hjärtat!

Förresten så var båda bm vi träffade på förlossningen väldigt mysiga, jag gillade dock inte läkaren. Han var lite hårdhänt på vul:et och jag förstod inte riktigt vad han sa. Man har väl mest hjälp av bm vid en "normal förlossning" eller är läkaren väldigt involverad?

Angående strulet med fkassan så har min läkare tagit sig an problemet. Han tyckte att det hela var väldigt märkligt. Antingen löser han det åt mig redan imorgon eller blir jag sjukskriven på 100% tills allt löst sig (istället för min tilltänkta start av arbetsträning på månd).

Nu ska jag försöka sova lugnt, med tömda tarmar, feber, f-kassanstrul och en glimt av Pyret i dagens bagage.

//heltslut

Vilken natt och morgon!

Inatt vaknade jag vid 3-tiden och allt jag kunde tänka på vad bajs. Orolig över att det inte kommer ut och känslan av att vara helt förstoppad med bajs liksom fyllde hela mitt medvetande. Jag satt på toaletten mellan 03.00-04.30 men ut kom inget annat än uppstötningar (och antagligen nya hemorrojder).

Somnade om orolig för att vakna av att akut behöva tömma tarmen men inte kunna. Öppnar min mail i väntan på samtal från barnmorskan. Ett mail från fkassan förkunnar att hon inte godkänt arbetsträning och säger att jag inte får börja på måndag. Jag bryter ihop och börjar gråta. Detta har varit på gång sedan november och inte förens idag, 2 dagar innan start säger hon detta. Hon skriver istället att jag ska börja arbeta på 25%. Det är omöjligt, jag måste få prova först.

Allt blir rörigt och förvirrande. Den motivation jag kände efter ytterligare ett lyckat arbetsplatsbesök igår byts ut mot uppgivenhet och jag vet inte hur jag ska lösa allt.

Barnmorskan ringer och säger att jag får prova Microlax, som apotekaren förbjöd pga risken att starta förlossningen (ett medel som retar tarmarna och tömmer på 5-15 min). Jag får också Forlax utskrivet som förhoppningsvis ska hjälpa mina tarmar framöver.

Såhär är alltså början av v 28 för min del. Planeringen har helt slagits omkull, bara dagar innan start och jag hoppas att microlaxen inte gör så att Pyret vill ut.

Bilden är från igår, v 28 (27+0).

//Suck!

Jag känner mig knepig i kroppen idag. Liksom rastlös men trött. Glad men på gränsen till att slå över. Behov av att sova men kroppen kryper och vill göra något. Magen har varit stillastående i dagar och toabesöken har uteblivet. Eller rättare sagt, toabesöken är många men resultatet frånvarande. Den där lavemangsprylen jag tar på kvällen gör mig illamående och ger obehag i magen (och verkar inte rå på mina stillastående tarmar). Jag vet att jag borde ringa och be om mer hjälp men det tar emot. Jag tror att jag har utvecklat en liten medicinfobi. Förra årets medicinskräckupplevelse har satt djupa spår och jag hatar allt vad medicinsk hjälp heter. Tänker att jag hellre låter toabesöken bli många och smärtan knappt uthärdlig. Men så borde det inte vara. Jag ska. Ja jag ska..

För övrigt har jag anmält läkemedlet nu. Jag hoppas att jag får ett kvitto på anmälan, kanske till och med ett skadestånd och att jag därefter kan se det som avslutat.

Något som jag inte har berättat för er här i bloggen är att arbetsträning stundar för min del. Jo det är sant! Om 1 vecka börjar jag. Det känns övermäktigt, skitläskigt och skönt på samma gång. Jag ångrar att jag valde att starta en måndag.. Varför tog jag inte "kortvecka" att mjukstarta med?

Jag förstår inte hur jag ska orka vara på en arbetsplats 2timmar/dag när jag inte orkar göra något "eget" varje dag. Läkaren säger att det är en vanlig känsla och att det kan gå ändå. Om kroppen är redo så går det. Tyvärr har det inget med inställning att göra, som många tror. Det är nog de jag hatar mest med sjukdomen. Mitt mentala har alltid varit styrkan i allt jag har åstadkommit - samma mentala styrka gjorde mig sjuk och senare också ännu sjukare. Att ge mig hän sjukdomen var som att kapitulera, lägga mig ner och ge upp. Det skulle visa sig vara nödvändigt att bli ännu sjukare för att kunna bli frisk. Vilken galen galen sjukdom!

Jag har kommit in i en period där Pyret känns overklig igen. Hon buffar på, så pass att hela magen rör sig åt olika håll men ändå känns hon så avlägsen. Känslan är att jag har varit gravid en evighet men att barnet aldrig kommer.. Kanske kan det kännas så för vem som helst - kanske känns det starkare eftersom att jag redan hade längtat i 2 år när jag blev gravid..

Jag väntar fortfarande på återkoppling från aurorabarnmorskan. Jag tror att det är en grej som stör mig. Jag behöver få kontroll på min förlossning, vaginal eller snitt? Har de erfarenhet av utmattningssyndrom? Kommer hon att förstå mig när jag säger att det inte finns några fysiska krafter? Kommer hon att förstå att även om det finns fysiska krafter så är min känsla av att de inte finns viktigare?

Det är ett år sedan min krasch. För ett år sedan "började" resan som skulle bli den största utmaningen i mitt liv. Förstås hade den börjat långt innan men det förstod jag inte då. Ett år. Så tydligt uppdelad i vissa avsnitt för mig.

Gick hem från jobbet efter samtal med min chef och trodde att jag behövde "sova någon vecka". Träffade en underbar kurator som presenterade "utmattningssyndrom" för mig och plötsligt föll allt på plats. Jag var inte galen.. Det var de där jag hade. Det jag inte visste då var hur långt jag hade kommit i sjukdomen och hur lång vägen var framför mig (och tur var det!)

Vilken konstigt inlägg. Jag spretar åt olika håll idag. För att lägga till ytterligare dimensioner.. Jag är kär också. Så in i bängen kär i min J. Det är fantastiska känslor att känna. Och vi pratar allvar om flytt. Kollar på nytt. Drömmer om nystart och räds flopp. Funderar på försäljning, lån, handpenning och visning 40 mil bort.

En sak i taget. Eller två.

V 27 (26+4)

Jag insåg när sambon kommenterade min "stora mage" att jag nog hade blivit hemmablind. Jag tyckte nämligen inte att den var så stor längre, jag funderade rent av på om den krympt.. Men så var inte fallet insåg jag vid en bildjämförelse.

Här nedan är bilder från;
- En nygravid och svullen v 5
- Vecka 15
- Vecka 27 (dagens!)
- Vecka 27 (dagens!)

Jag trivs bra i min gravida kropp, jag tycker att jag är fin och kurvig. Lite midja har jag kvar och mina bröst är fylligt vackra. Skavanker som jag annars inspekterar bryr jag mig inte längre om. Jag är gravid och lite kärlekshandtag stör mig inte. Däremot är den förstås lite tung och klumpig, knyta skor är ingen favoritsyssla och jag stånkar redan högt när jag måste böja mig ner.

I och med starten av v 27 tänker jag på att Pyret kanske ligger med ögonen öppna och kikar ut i mörkret där inne. Jag hoppas att hon inte känner sig rädd och ensam. Lilla pluttan - jag skulle så gärna vilja se dig på ett ul (varför får man inte göra fler?)

För några dagar sedan förvånandes jag plötsligt av en sammandragning som gjorde ont. Hjälp!, tänkte jag. Igår läste vi mycket riktigt att vissa kan få förvärkar redan nu. Himla tidigt tycker jag men skönt att det stod med i vår bok "du ska bli pappa" under "vecka 27".