Åh pju. Jag är riktigt trött. Våra kvällar fortsätter med kamp om sömn. Inatt somnade lillan vid 00, vaknade för mat vid 03.30, somnade igen 04.30 och sov till 07.30 Däremellan vaknar hon till och behöver tutten. Det är numera sambon som tar de uppvaken, jag vaknar förvisso men slipper engagera mig (såvida hon inte ska ha mat).

Imorse efter maten vid 07.30 somnade hon inte om. Vi gick upp (motvilligt), åt frukost och sånt. Hon var trött så jag sövde henne i vagnen inomhus. Hon somnade..

Lugnet sänkte sig. Hela jag andades ut, tack gode gud, barnet sover. Jag kan också sova. Jag blir inte människa när jag bara får sammanlagt 5 timmar sömn under natten..

Jag verkligen njöt av att få somna.

Hinner precis slumra in och det är sjukt skönt när kattjäveln kommer och skriker i högan sky. Han väcker mig. Han väcker bebis och satan i gatan jag var bra sugen på att slå ihjäl honom. Jag blir så arg att det kokar i mig. Inget känns lika skönt eller viktigt som att få sova där och då och insikten om att den chansen just gått förlorad gör mig tooookig.

Och sen undrar jag; känner andra mammor också såhär?

Min läkare pratade om depression igår när jag nämnde min ilska. Han kände inte till att det var ett symptom på sköldkörtelsvaj (även att jag vet att andra sagt likadant). Hur som, det fick mig att fundera.. Om en annan småbarnsmamma, utan tidigare dokumenterad psykisk ohälsa (utmattningssyndrom) säger att hon är trött och blir irriterad, får hon också alltid höra att hon kanske är deprimerad? Eller får en vara trött och sur när en har en liten o-sovande bebis.. utan att får den skull klassas som sjuk?

Hur känner ni mamas? Är ni trötta? Kokar ni av ilska när bebis vaknar för hundrade gången och ni precis fått slumra in? Eller känns detta inte alls vid? Vaknar ni med ett leende alldeles oavsett?

Tell me. Please.