Senaste inläggen

Av Karin - 2 oktober 2014 11:54

Här i dagarna gick Blondinbella ut med nyheten att dem väntar barn nr 2. Deras förstfödde son Gillis är knappt ett år och bebis i magen är nu 13v.

I flera av bloggarna bland tidigare ofrivilligt barnlösa läser jag nu om längtan efter bebis nr 2. Känslor som smäller till med full kraft och kampen mellan hjärta och hjärna som en ständig påminnelse. Ena sidan vill NU och andra sidan vill ge tid åt första barnet. Sen tillkommer trasslet som för oss blir så tydligt.. Hur lång tid kommer det att ta? Kanske en skulle börja utifall att det tar flera år även denna gång? Men om det inte gör det, är vi beredda på det då? Vill vi inte njuta av vår fina minsting utan att blanda in ev stressade försök med bebis nr 2?

Och vet ni? Jag känner mig helt ångestladdad av bara tanken. Tanken på att försöka bli gravid igen. Tanken på en graviditet gör mig gråtfärdig. En förlossning och en nykläckt bebistid gör mig yr och matt.

Jag kan knappt läsa Bellas hurtigt positiva blogg för jag orkar inte med ännu en graviditet, trots att den inte är min. Tanken på huuuur stört lång tid en är gravid, hur långsamt veckorna går och hur dåligt jag mådde har etsat sig fast. Dessutom, när den sjuuukt långa tiden på pappret var över, då väntade 16 övertidsdagar innan jag blev igångsatt..

Jag blev väldigt förvånad över min mycket negativa inställning. Förvånad över att det som tidigare var mitt hjärtas högsta önskan nu fyller mig med ångest.

Jag tänker att det förstås är förståeligt med tanke på att jag var som allra sjukast när jag blev gravid, var sjuk genom hela graviditeten och är än idag. Det är inte konstigt att tankarna kring graviditeten blandas ihop med känslorna kring mitt sjukdomstillstånd i stort. Det var en tuff tid för en redan hårt ansatt kropp och det är inget jag längtar efter att göra om.

Jag hoppas förstås att jag får tillbaka en längtan någon gång, rent rationellt skulle jag vilja att Pyret fick ett syskon. Men just nu skulle jag byta bort bärandet, skapandet och födandet till min sambo 7 dagar i veckan.

När jag ser mig som en frisk och stark kvinna -när jag blickar in i framtiden. Då när jag kan arbeta, engagera mig i vårt Pyre, springa rundor och gå på stan, då ser jag med ny kraft på en ev ny graviditet. Jag ser hur det lyser om mig då, så som folk ofta säger att det gör, ser mig och magen på stan och känner förväntan i mig.

Var sak har sin tid. Pyret är det absolut bästaste som hänt mig, på alla sätt. Utan henne vore världen bra mörk, min tillvaro vore ljusår tuffare. Jag kanske vore lite friskare i utmattningen - men definitivt sjukare av sorg och längtan efter henne.

Hon var mitt hjärtas största längtan och det är hon än idag. Jag längtar inte efter någon annan. Hon fyller mig till bredden med tillfredsställelse och kärlek och hon gör världen till en vackrare plats att vara på. Hon räddar mig varje dag i min kamp och jag räddar henne (med mat, trygghet och kärlek). En vacker symbios, som just nu inte rymmer fler, inte ens tanken på fler.
Hon är perfekt och den tröstlösa, brinnande längtaden som tidigare fanns, den har hon släckt.

ANNONS
Av Karin - 30 september 2014 21:25

Som ni kanske har märkt på de senaste inläggen så har mitt mående förbättrats, så också mina sköldkörtelvärden.

Så att det inte skulle märkas av, som den där skitläkaren sa var ju alltså bullshit.

Jag dalade - då när värdena sjönk - jag mådde mer dåligt - då när värdena höjdes (snabbt) och nu mår jag bättre - värdena är nästan normala.

Jag måste våga lita på min kropp. Vad än (idiot)läkare säger till mig.

Nu inväntar jag bara några andra prover, olika (vitamin/blod-)brister tror jag. Om jag skulle ha någon brist som bidrar till trötthet blir jag förstås "glad", men jag är inställd på att jag nu bara behöver vila för att bli bättre. Det känns inte heeelt orimligt att det som kvarstår nu är pga utmattningen, även om jag förstås lite i smyg hoppas på någon brist som jag enkelt kan bota med ett piller.

Såvida sköldkörteln håller sig på en jämn nivå framöver, så hoppas jag på att vila will do it for me.

Tack för fina kommentarer, jag blir glad för vartenda ord ni skriver <3

ANNONS
Av Karin - 28 september 2014 17:29

Jag vaknade från min eftermiddagslur med en tanke. Jag måste byta fokus. Det är grymt mycket nu som inte går min väg och det är tröstlöst att fortfarande vara sjuk, på flera sätt vad det verkar och att dessutom inte få hjälp är ett satyg. Men. Någonstans i detta behöver jag hitta ny styrka.

Jag kom nämligen på att depression ofta föranleds av vissa känslor, många av dem jag nu upplever.

Frustration. Känsla av okontroll. Maktlöshet. Otillräcklighet. Sorg.

Känslor som jag i hög grad upplevde innan min krasch, då pga jobbkaos och barnlöshet.

Jag har alltid min "depressionsradar" igång, så pass att jag t.om noterar om jag inte tycker att en måltid smakar lika bra som vanligt.. Alltså, den radarn är alive n' kickin'.

Så. Nu försöker jag att se med hopp på mina kommande steg. När jag orkar och är tillbaka i min stad, då ska jag kontakta en privat läkare. Tills dess ska jag be att få min journal som jag kan ta med till det mötet. Kanske ringer jag läkaren först och frågar lite frågor kring utmattning också, så att jag vet om hen är kunnig.

Så får det bli. Nu tar jag nya tag (kanske är det sista gången nu i sjukvårdsträsket, kanske får jag hjälp denna gång).

Kanske är det nu det "vänder". Hejaheja!

Av Karin - 27 september 2014 18:13

Hur gör en när känslan av otillräcklighet tar över?

Den långa resan hit tog hårt på krafterna och vetskapen om att jag blir ensam med Pyret ett helt dygn innan mina föräldrar kommer hem lämnar inga andra alternativ förutom vila. Vila. Vila. Vila. Så som du hade vilat om du hade haft influensan. Minsta ansträngning tar kraft och sätter minus på energikontot.

Spontant besök knackade på dörren. Den lilla familjen som besökte oss fick stå kvar i hallen och stannade bara en stund. Frågade om våra planer för kvällen och de närmaste dagarna, vi svarar att det blir "lugnt" och "vila" många gånger om.

Efteråt så många känslor. Skäms att vi inte bjöd in dem. Funderar på hur sjuk jag egentligen ser ut. Tänker på att jag knappt frågade något tillbaka, hade fullt upp med att hitta svar på deras frågor. Tänker att vi borde ha bjudit på kaffe och saft. Funderar på om mina bröst syntes när jag böjde mig fram med lillan i famnen. Känner mig så galet otillräcklig.

Det väcker också en bitter förståelse för hur sjuk jag är. Det vet jag förstås alltid men i ljuset av andras ögon ser jag det ännu tydligare.

Och den där önskan om att vara frisk värker långt in i hjärtat. Om jag ändå kunde få vara frisk nu.

----

Känner du dig någon gång otillräcklig? Hur gör du för att se på dig på ett mer ödmjukt sätt?

Av Karin - 27 september 2014 13:25

I torsdags packade vi in katter och bebis och körde 40 mil till mina föräldrars hus. Passligt nog är dem utomlands och vi får därför landa och hitta rutiner i lugn och ro, innan dem kommer hem igen. Mannen börjar jobba igen nästa vecka och jag blir kvar här med Pyret ett tag framöver.

Jag behöver miljöombyte. Behöver paus från idiotläkare. Jag behöver få slippa känna stress för mannens jobb som blir lidande av min sjukskrivning (och förstås vår ekonomi).

Jag funderar på att be vårdcentralen att få ut min journal och att sedan träffa en privat läkare. Lite dyrare förstås. Men om jag leker med tanken att jag förblir sjuk längre i och med inkompetenta läkare på vårdcentralen så blir det billigare både rent ekonomiskt och mentalt att besöka en privat läkare.

Hos en privat läkare kan jag förhoppningsvis få ordentligt med tid, få mina provsvar grnomgågna och förklarade samt hjälp i min väg framåt med utmattningen.

//en måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Av Karin - 23 september 2014 21:38

Sedan vi senast hördes har mycket hänt. Så känns det i alla fall.

Jag bestämde mig för att försöka lägga stress och funderingar på eventuella sköldkörtelproblem åt sidan men påmindes gång på gång genom mitt mående. Gång på gång blev jag också besviken på läkaren som jag hade träffat. Tårar av frustration trillade flera gånger nästföljande dagar. Tårar över att ha blivit nedtryckt i skorna, tillintetgjord och dumförklarad.

Med lite påpushning bad jag att få en ny tid, till den läkare jag hade träffat gången innan. För typ 2.5 veckor sedan. Jag fick en telefontid 1 vecka fram i tiden. Kändes tungt då i virrevarret. Nu är det snart torsdag och dags för det samtalet.

I samma veva vaknade Pyret av att hon hade svårt att andas efter att hon somnat för kvällen. 3e gången ringde vi 1177 och de tyckte att vi skulle åka in till akuten. Sagt och gjort, vi packade oss iväg vid midnatt och tillbringade typ 3.5 timmar där (kändes som typ 8). Liten bebis på stor patientsäng såg fel ut.

En lätt virusinfektion kunde läkaren ana och han rekommenderade oss att inte ge henne morötter förens hon blir äldre. Hon hade fått smaka morötter för första gången samma dag och både jag och mannen var allergiska som barn. Pyret hade fått små utslag här och var på kroppen och läkaren var misstänksam om de hörde ihop med morötterna. Vi fick åka hem vid 3.30-tiden

När vi sedan vaknade följande morgon var Pyret rejält förkyld, snorig och hade feber. Det var en konstig start på en förkylning.

Med facit i hand var det antagligen halsen som spökade då när hon vaknade med andnöd. Det dröjde nämligen bara ett dygn sedan blev jag sjuk. (Vilken skräll. Not.)

Idag har jag dessutom missat 2 samtal från hemligt nummer. Min vårdcentral brukar alltid skicka brev med provsvar så det får mig att undra om det var dem och vad proverna i så fall visade. Är det den dumma läkaren och om mina provsvar visar något tokigt, då hoppas jag att jag finner mig i situationen och vågar säga några väl valda...

Så det har minst sagt varit lite snurriga dagar. Från pissigt läkarsamtal, tårar över det, till akuten med lillbebis, oro över det och sedan feber för både liten och stor. Pju.

Idag har jag träffat min "gamla" kurator och hon är fantastisk! Hon hjälpte mig sålla bland alla tankar, oro och frustration, för att sedan landa i en "så här gör du"-plan. Jag behövde en sån.

Vi började sedan prata om en företagsidé och det visade sig att vi båda tänkt på samma sak och bar på samma dröm. Kanske det blir verkligt en dag när jag är frisk. Hur som helst behöver jag tilltron och glädjen i den möjligheten just nu.


----

Lämna gärna din bloggadress i en kommentar. Alla sparade adresser försvann i ett mobilhaveri the other day.

Av Karin - 21 september 2014 22:14

Hej,
Jag blev tvungen att nollställa min mobil och glömde helt av att jag ju hade miljontals sparade bloggar.. Snälla, lämna din bloggadress här så att jag kan fortsätta följa dig.
Tack :)

Av Karin - 18 september 2014 10:36

Det är inte första gången som jag upplever att jag som patient måste lägga pusslet själv. Sjukvården och i synnerhet läkare hjälper inte till.

När jag blev sjuk i jan förra året var det likadant, det enda jag fick då var pusselbitar som inte passade och själv skulle jag förstå, byta ut bitar och lägga nya. I en tid då jag var som sjukast. Mest förrvirrad och då när livet var kaos och hjärnan helt tacklat av. "Utbrändhet är ett medialt påhitt", sa en läkare. "Fortsätt när du känner dig trött, övervinn tröttheten", sa en annan. Jag provade och blev långsamt sjukare.. och sjukare. Provade ännu mer. Gick ännu längre promenader med min trasa till kropp. Försökte anstränga min flimiriga hjärna ännu lite till. För att övervinna tröttheten. Det var förstås fel väg. Läkaren trodde inte på utmattningssyndrom och rådde mig därför utifrån ett annat pussel. Ett som inte var mitt liv.

När jag sedan provade medicin var det likadant. Jag blev lämnad ensam. Läkare gick på semester och jag blev sjukare än någonsin. Rädd och orolig. Fundersam på vad som hände med mig, utan någon att bolla tankarna med. En tillfällig läkare som sa "jag vet inte om du är sjuk på riktigt eller om du bara skyller ditt dåliga mående på jobbet". En redan sargad tro på läkarkåren sargades ännu mer.

Om och om igen.

Att sluta med medicinen gjorde jag på eget bevåg, utan stöd eller hjälp från kunniga. Kanske låter som ett lätt beslut sätt till hur sjuk jag var, så lätt var det inte. Jag hade under 5 månader innan medicinstart upplevt så mycket med mig själv, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppleva. Rädsla för att möta människor, oro för enkla telefonsamtal, paniksvettningar i affärer och en överhängande misstro på mig själv. Hur skulle jag kunna veta att det jag nu upplevde berodde på medicinen? Hur skulle jag kunna veta att jag inte skulle vara ännu sämre utan? Och skulle det vara värt att ge upp när jag hade pinat mig igenom så långt redan? Tänk om det fantastiska måendet låg bakom knuten, om jag bara härdade ut lite till, de var tankar som störde mitt beslut att sluta. Pusslet var mitt egna att lägga. Utan kunskap eller tidigare erfarenhet. Med olika röster från människor i min omgivning och med eget kaos i kroppen.

Jag la ner medicinen och efter en lång kamp med nedtrappning av medicinen vann jag sakta mitt liv åter. Pusslet var mitt. Utan stöd och utan hjälp la jag rätt bit på rätt plats och lättad försvann en efter en av mina biverkningar.

Nu står jag återigen här. Med ett eget pussel att lägga. Läkaren motarbetar mig, tror inte ens på mig. För mig fladdrar olika måenden hit och dit och jag försöker förstå vad som är vad. Jag tänker att det borde kunna vara annorlunda för mig som redan är sjuk, att jag inte behöver uppleva allt precis som om jag vore frisk med sköldkörtelfel. Det är tydligen en enkel logik som läkaren inte vill kännas vid.

Provar olika pusselbitar, blir sjukare av vissa och byter till nästa dag. Provar en ny. Blir frustrerad. Besviken. Rädd och utmattad.

Utan stöd och utan hjälp står jag här återigen, med ett pussel svårt att lägga. Vad blir rätt? Vad är vad?

Behöver jag medicin mot sköldkörtelfel eller är det jag som stressar mig till att bli ännu sjukare?

Jag söker efter rätt bit. I en djungel av möjliga. Utan hjälp och utan stöd. Pusslet är mitt eget att lägga. Läkarna bevisar deras okunskap och oförmåga att lyssna på min historia, min upplevelse gång på gång.

Läkare som tror att jag vill vara sjuk, när jag gråter mig till sömns i längtan efter ett friskt liv. Läkare som tror att jag hittar på mina symptom, när jag gör mitt yttersta för att ignorera dem och vara uppe med min familj för att få glömma en stund.

//Så jävla tröttsamt. Spola fram tiden, tills den stund när jag återigen hittat rätt bit på egen hand.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se