Tänker på det där med folks förståelse och hur svårt det måste vara. Visade mig igår i chefens korridor för första gången sedan mitten av januari 2013. Nytvättat hår, smink och genomtänkt klädsel, ett leende på läpparna och vardagliga artighetsfraser utbyttes. Jag fick höra att jag ser pigg och fräsch ut..

Ingen såg mig sängliggandes efter de knappa 2 timmar som spenderades på jobbet. Ingen ser mig idag i sviterna av energitömningen som krävdes igår. Ingen vet att jag idag inte orkar med det som var planerat, ingen ser glansiga trötta ögon eller en ostylad mig ligga orkeslös i soffan, för trött för tv, musik eller telefonsamtal. Välkomnar tystnaden. Slöa tankar och sus i öronen. Lågmäld av energilöshet. Ingen förstår att de 2 timmar som jag befann mig där är en stor del av vad jag kommer kunna göra under denna vecka.

Jag tänker också på det där som kuratorn sa, de om att inte boka in saker utan hellre leva spontant. Så mycket energi går åt att förbereda sig inför att göra något, tänka igenom, oroa sig för att eventuellt inte orka -tjusningen med det som planerats går förlorad. Energi på vägen dit likaså. Gör topparna och dalarna höga och låga. Försöka fördela jämnare. Minimera "måste-aktiviteter", känna lyckan av att istället ha energi att spontant göra saker. Känna det friska. Och njuta av det.

Inser att så mycket idag kräver planering, att samhället ser ut så. Få vill ha spontana besök där eventuell oreda avslöjas, smutstvätt på sovrumsgolvet, disken staplad i diskhon, katthår i soffan och mysbyxor på.

Men tänk vad mycket lättare livet vore för alla om allt bara kunde få vara ärligt och enkelt. Och roligt.

Tänker på att jag lever med 2 fötter i det sjuka och 1 i det friska. Vacklar fram- och tillbaka. I ett slags hemligt land, dit ingen som inte själv är sjuk eller lever med sjuk kan komma. Det måste vara svårt att förstå hur det landet styrs, fungerar och ser ut för de som lever i andra länder, helt olikt mitt.

En dag kanske jag berättar. För alla som vill lyssna.

Vecka 15, 25 & 35!

Snart får du komma Pyret.

85% av graviditeten har passerat!

Igårkväll röjde Pyret runt i flera timmar i magen och så pass att det faktiskt var riktigt obehagligt. Det strålade, klämde och stramade på alla möjliga ställen i magen och bak i ryggen. Jag tror att hon ligger med huvudet neråt men hon lyckas alltså orsaka ganska mycket trots sitt fasta läge. Bm har ju sagt att vi har en vilding i min mage så jag antar att hon faktiskt är lite sprattligare än många andra magbebisar. Ibland blir jag orolig över mina revben...

Nu är nätterna riktigt jobba och jag börjar känna mig klar med att vara gravid. Vi ska på ett återbesök i v 39 till den läkare som vi pratade om förlossningsmetod med. Hon ska då kolla om jag ser mogen ut och i så fall "pilla lite" (charmigt uttryck) för att påskynda starten. Det känns ändå som många veckor fram..

Här i vår stad har vi haft en toalettläcka som tagit sig ner i dricksvattnet. Det kom ut information i söndagsmorse och jag hade förstås druckit vatten under natten. På söndagsförmiddagen fick jag diarré, vilket vore en otrolig slump med tanke på att jag har varit förstoppad i månader (och år) och äter medicin mot detta. Jag har jättesvårt att både dricka det kokade vattnet och att duscha ordentligt.. Det tar liksom emot när man tänker på att man just har kokat bort bajs... Urk!

Igår hämtade jag den fina globen till Pyrets rum och hängde upp mobilen på vagnen. Det blev så fint!

V 34 (33+6)

Joda det var som jag anade, Pyrer har lagt sig med huvudet neråt. Nästa gång ska bm kolla om hon är fixerad. Hur görs det?

Både bm och studenten som var med fnissade åt att Pyret är så väldigt aktiv. Min mage guppade åt olika håll och hon knuffade tillbaka när bm försökte ta magmått. Vår vilding <3 Studenten var också otroligt fascinerad över hur väl hon kunde känna bebisen i min mage, det hade hon tydligen inte gjort på någon innan.

På föräldrautbildningen gick vi igenom förlossning. Det är lite skräckblandat det där för mig. Nu vill jag iaf inte se/höra mer, nu vill jag gå in i min egen bubbla och "målbilda".

En av papporna frågade den bm som höll i föräldrautbildningen om hon själv har barn. Hennes något för långa försvarstal ekar fortfarande i mitt hjärta. Lite för inövat. Jag tyckte mig höra ord som inte sades, ord som istället byttes mot ett klämkäckt svar. Jag tyckte mig kunna borra igenom hennes fasad med blicken och se något annat, en längtan efter något som inte hade blivit. Kanske var det inte så - kanske spottade min känsliga radar för ofrivilligt barnlösa upp ännu en kämpande kvinna. En barnmorska i så fall. All styrka åt er som kämpar privat och möter- och förlöser gravida kvinnor i er profession. Ofattbart tycker jag!

Dagens mått;
Magmått; 32
Blodtryck; 110/65
Socker; 5.6 (efter frukost, lunch, mellanmål)
Pyrets hjärtslag; 145 slag/min

V. 34 (33+1)

Trötthet blandas med allergi och förkylning. Och graviditet. Gör mig hängig, krasslig och ger mig oroliga tankar inför framtiden. Farhågor och funderingar som jag inte vill forma till ord och meningar, av rädsla för att de då ska bli verkliga.

En medvetenhet om maktlöshet, ovisshet och den totala oförmågan att själv styra sin kropp efter viljan i huvudet. Lärdomar som överrumplade mig och satte sig djupt.

Jag som alltid klarade allt. Klarade inget. Och kunde inget göra för att påverka. Inga prestationer kunde rädda mig, inga genvägar kunde förkorta tiden och inga lösningar till mitt lidande fanns att få.

Lärdomarna har gjort mig sårbar och rädd.

Översköljs av rädslorna som jag inte vågar uttala. Försöker snabbt mota bort dem med positiva tankar, möjligheter, lösningar och tro. Tro på att det absolut värsta är över och på allt jag har lärt mig. På att Hon som kommer till oss kommer i rätt tid. Inget annat. Än rätt tid.

Av en yttre kraft som jag var oförberedd på slogs mina ben omkull. Och jag förblev liggandes på marken maktlös. Så rädd för att inte kunna vara för Dig den jag vill vara. Inte bli bättre. För att vara begränsad. Sjuk. Behöva hjälp. Och inte orka med.

Rädd för det där plötsliga, det där utanför min kontroll. Det som tog mig och ännu inte har lämnat.

Hur jag önskar att det vore annorlunda.

Då var den här, v. 34. Det största med denna vecka är att förlossningspersonal inte skulle försöka förhindra en förlossning om bebisen vill ut. Pyret är alltså (i princip) klar. Förstås gör de kommande veckorna bebisen gott men hon skulle antagligen klara sig utan både kuvös och andningshjälp om hon föddes redan nu. Vilken trygghet! Nu kan hon ligga och götta till sig bara ;)

Jag känner henne massor. Hon kan inte smyga runt längre, ett knä här och en vinkande fot där.. Inget undgår mig längre (tror jag). Hon har en förkärlek till att sparka, eller snarare tråckla in sin lilla fot vid höger revben. Aj.

Jag mår lite illa igen faktiskt och är lite tillbaka i sug- och jävligt-osug stadiet, liknande de första 13 veckorna. Läste någonstans att ökade hormonhalter såhär i slutet kan liknas vid de i början..

Jag har svårt att uttala mig om trötthet eftersom att det är något konstant för min del, jag har varit sjukligt trött de senaste 2 åren. Jag kan ana en ökning nu men hur mycket som beror på graviditeten och hur mycket som beror på utmattning och arbetsträning är omöjligt att veta. Jag hoppas att åtminstone en del kan tillskrivas graviditeten så att jag är lite friskare än vad jag känner mig!

Jag har funderat på 2 saker;
1. Mina bröstvårtor gör ont och har gjort ont under hela graviditeten - är det ett dåligt tecken inför amning?
2. Pyret hickar väldigt ofta, betyder det att hon har problem med tarmarna och kolik?

Ja ni ser ju själva, det är farhågor som jag knåpat ihop själv..

Idag har jag avslutat med kollegorna på min arbetsträning. Ett möte kvar med min chef nästa vecka men därefter får jag ta dagarna helt som jag vill fram till bf. Det ska bli fantastiskt skönt och välbehövligt faktiskt, det var grymt onaturligt att drastiskt öka aktivitetsnivån såhär i sluttampen av en graviditet. Men jag är glad ändå, jag fick bra kollegor på kuppen och med tanke på mina tidigare var det värt guld!

Min medicinanmälan går framåt, den utreds just nu av en medicinsk utredare. De har så många journalanteckningar från olika professionella som vittnar om att jag försämrades avsevärt under medicintiden, så jag tycker att jag borde få upprättelse och skadestånd.. "Spännande" är ett konstigt ord i sammanhanget men något ditåt är det. Jag vill veta hur det blir helt enkelt och jag vill verkligen att de står att min anmälan beviljas, att det som hände mig var fel och att man beklagar. Det vore ändå något.

Jag funderar på om lilltjejen har vänt på sig nu och ligger med huvudet nedåt. Jag "har jag hicka i fiffin" ;), känner sparkar och små fötter som tråcklar sig in i mellan mina revben och det har även strålat långt ner i magen och ner mot benen. Jag tror att rumpan är precis i navelhöjd, den putar ut och trycker ofta ut magen till bristningsgränsen. Brustit har den dock inte gjort ännu.. Om jag trycker med fingrarna på magen blir det vita märken, precis som om jag vore solbränd. Även på benen. Hur som helst. Det som gör mig lite osäker på om hon verkligen har vänt sig "for good" är att jag ibland upplever rörelser brett isär, typ på varsinn sida om magen och det går väl inte ihop med huvud nedåt?

Jag kissar absurt mycket. 3 ggr på 20 min är inte ovanligt. Jag kissar alltid 2-5 ggr efter nattkissen och INNAN jag ens hunnit somna. Det är något jag inte kommer att sakna! Mitt hjärta pumpar hårt och jag tar mig med nöd och näppe uppför vår långa yttertrappa..

I övrigt är jag enormt lättad. FK är förstående och låter mig avgöra själv om jag vill avbryta arbetsträningen på en gång eller gå dit och avsluta (typ säga hejdå) i lugn och ro. Jag har inte fått kontakt med min läkare ännu men tror inte alls att han kommer försvåra för mig på något sätt. Alla är medvetna om att jag var angelägen om att prova och ingen kan tro att jag inte har försökt med all min kraft.

Det känns oerhört skönt att få några veckor på mig att ta det lugnt, samla kraft, förbereda mig och göra roliga energigivande saker. Jag känner mig faktiskt inte särskilt besviken eller arg på mig själv, jag ser det inte ens som ett misslyckande. Jag är tvärtom glad att jag åtmimstone hann prova. Såklart hade jag gärna hunnit att bli "friskförklarad" till 25-50% men nu blev det inte så och det blir nog bra ändå, i slutänden.

Min mamma droppade en bomb i helgen - att jag hade kolik. Det är min värsta skräck (inom normalsaker som kan hända). Jag är otroligt ljudkänslig och att känna sig otillräcklig dygnet runt och bli galen av skrikljud, det vore fruktansvärt. Jag blir stressad av tanken. Snälla Pyret, inte kolik (och inget annat ännu otäckare heller. Förstås)

Ikväll ska vi på förlossningsinfo på vårt sjukhus, utöver det är de både föräldrautbildning och bm-besök den här veckan. Hos bm får vi säkert reda på om lillan vänt sig, spännande!

Bild 1; En Pyrerumpa i högerkant
Bild 2; From my point of view..

V 33 (32+5)

Äntligen! Nu har vi ordnat med Pyrets rum och bara detaljer saknas (typ förvaringslådor, blöjhink och globlampa). Vi har också börjat packa den beryktade BB-väskan. Snart går vi in i v 34 och det börjar plötsligt kännas väldigt nära (det låter annorlunda under frustrerande vakennätter dock).

Jag är fascinerad över hur gravida kvinnor klarar av att jobba fram till Bf, hur kan man fokusera på jobbet? Jag känner mig helt insnöad på förberedelser, förlossning och Pyrets bökande i min mage..