Äntligen ny vecka. Det största denna vecka står inte med i den lila appen som jag publicerar här men på annat håll. Pyret räknas denna från vecka som FOSTER.

Symptom:
- Pendlande humör, lättretlig
- Ett jävla kissande
- Ömma bröst
- ballongmage eftermiddag/kvällstid
- ökad oro (pendlar mellan att tro att allt är toppen till att Pyret inte längre lever där inne)
- Molnande värk i magen till och från
- Äter konstant, hungrig
- känslig för lukter, smaker
- trött
- fisig i magen (nu fiser jag inför sambon men jag säger "oj Pyret fes" ;)

För övrigt så tänker jag ofta på att jag vill vara frisk. Saker som jag längtar efter att kunna göra. Oftast är jag positiv, nu är medicinen (=giftet) ute ur kroppen och jag är mig själv, jag har förutsättningarna för att kunna bli frisk. Jag ser fram emot den rehabilitering jag har framför mig, istället för att vara bitter över de 4 månader som medicinen tog från mig och framförallt de lidande den gav. Jag ser tiden fram till årsskiftet som den läkande tiden. Jag är medveten om att Pyret ger mig skjuts framåt (iaf mentalt) - det gör mig också medveten om att jag är sårbar.

Heja mig, Pyret och ovärderlig sambo
??? Nu kör vi.

Nu har det börja krypa i mig. Tiden går långsamt men ändå bockar vi av vecka för vecka. Jag längtar till vårt kub, det är 24 dagar kvar dit. Direkt efter kommer vi att åka till mina föräldrar och veckan efter det till sambons. Då ska den glada nyheten avslöjas. Ibland undrar jag om min mage kommer att avslöja oss redan när jag kliver ur bilen men jag antar att den kommer att lugna ner sig lite framöver.

Hur som helst, se vilka fina nappar vi har beställt. Hur överraskade tror ni att de blir när dem öppnar ett paket med en sådan napp i? :)

Måtte allt gå bra bara. Pyret du har väl gjort dig ordentligt hemmastadd?

Imorse när jag vaknade tänkte jag "är drt tisdag idag?". Det har förstås kommit att bli min favoritdag, den dag då vi byter vecka och får läsa massor av ny information om Pyret i magen. Jag råkar veta på förväg att v 10 innebär ett viktigt delmål och därför längtar jag lite extra.

Ni som följt med mig vet att min senaste vecka har varit tung. Förra lördagen slutade jag med medicin och det har varit otroligt jobbigt. När det var som värst låg jag stilla i sängen, åt och drack i sängen och blundade i 24 timmar. I torsdagskväll hade min sambo fotboll och på fredagskvällen hade hans jobb en festkväll ihop.

Under kvällen när jag satt här ensam (dagarna är rätt långa eftersom att jag har varit sjukskriven i 8 månader) så smög sig nya känslor på. Oro. Ensamhet. Jag kände mig ensam och orolig. Här låg jag i min ensamhet och mådde dåligt medan mannen var på baluns med jobbet. Ett sms med orden "jag känner mig lite ensam älskling" var allt som behövdes. Han gick ut på studs och kom hem till mig och Pyret. Allt kändes mycket bättre när han kom hem <3

v 9 (8+5)

Jag har sett att ämnet har cirkulerat bland flera av de gravida bloggarna den senaste tiden och jag har funderat. Funderat och insett i att jag inte håller med i deras ståndpunkt, att jag tycker annorlunda i frågan. Ämnet är "att dela sin gravidlycka på sociala medier eller inte?" Främst gäller det nog Facebook, kanske till och med uteslutande.

Anlednningen till att detta ens är en fråga, för er som inte förstår det, är att dessa uppdateringar, dessa ultraljudsbilder och lyckligt stora gravidmagar är yberkänsligt för en viss del av befolkningen. För oss som kämpar. För att för oss som lever i ovisshet och rädsla över vår barnlöshet kan en sådan bild vara de enda som krävs för att vända en lyckad fredagkväll till en skur av tårar och mörka tankar. Vi som drabbas av bitterhet och avundssjuka över alla dessa lyckliga besked - ska vi göra samma sak tillbaka? Ska vi såra dem, som sitter med trasiga hjärtan och barnlägtan ut i tårna, precis som vi själva gjorde alldeles nyss?

Nu låter det som att min slutsats kommer att bli "nej, det ska vi inte" men det är mer komplext än så, tänker jag.

Och nu slutar jag referera "mig" till gruppen "vi", nu är mina åsikter mina.

1. Först och främst ett ganska enkelt argument, som i andra sammanhang skulle kunna reta gallfeber på mig men som just i det här sammanhanget ändå fyller en funktion. När jag satt trasig och bläddrade på Facebooks uppdateringar tänkte jag aldrig "oj vad skönt att det inte var fler graviduppdateringar idag". Nej jag tackade aldrig frånvaron av gravidlycka, jag bara förbannade den som fanns där. Och varför? Jo. För med en ultraljudsbild drog jag slutsatsen att det hade gått lätt och smidigt. Genast tog jag för givet att detta minsann var ett par som hade bestämt sig att skaffa ett barn lagom till semestern och lyckats. Den bitterheten slog knut på mitt hjärta. Aldrig stod det något annat än ett hjärta, nedkomstdatum eller möjligen något om de lyckliga föräldrarna, därav såg det också så enkelt ut. Som att dem aldrig hade levt i rädsla och ovisshet, som att de hade tagit den där graviditeten för given och inget hade rubbat den. Det upprörde mitt hjärta mer än själva nyheten i sig. Det som var orättvist gjorde ont.

b. Man bör också hålla i åtanke att för ungefär 80% av alla par går det smidigt med barnagörandet. När någon av oss i den lilla gruppen på 20% lyckas, kommer det på det stora hela göra väldigt liten skillnad. Jag må vara trångsynt och dömande nu men jag är ändå övertygad om att de par som ryms i den 80%-iga gruppen aldrig kommer att visa sådan hänsyn till den lilla gruppen att dem inte heller delar sin gravidlycka på Facebook.

b* Och om jag tänker mig en värld helt utan bilder på gravidlycka och ultraljudsbilder så känns den också väldigt mörk och trist.

2. Så vad kommer jag egentligen fram till här? Att vi i den lilla gruppen, inte kan skona andra barnlösa par genom att inte visa oss. De kommer såklart inte sakna vår närvaro. Vi kommer bara inte finnas. Jag tänker istället att man med små subtila ord kan hinta om vägen mot gravidlyckan. Jag är säker på att jag hade snappat upp ord som "lång väntan men äntligen...", "efter en krokig väg...", eller helt enkelt "vi har längtat efter Dig så oerhört länge, välkommen".

2b. Ser ni hur det skulle slå fler flugor? De som annars går sönder av nyheten kanske istället (i bästa fall) känner lite hopp över att det kan gå till slut och alla de som springer runt och latjar i den stora gruppen om 80% kanske får sig en liten, liten tankeställare ("jaha vad var det för fel på dem då?"). Jag tror inte att man besparar någons hjärta genom att inte synas, dessa hjärtan krossas dagligen av allt från frågor, lekplatser, barnvagnar och snoriga ungar på köpcentret i alla fall.

Men jag tror att man kan få dessa trasiga hjärtan att känna lite hopp eller i alla fall få se att en ultraljudsbild inte alls behöver ha varit en enkel match eller en lycka som detta par tar för givet, utan något långt efterlängtat och ovärderligt vackert.

-----

Jag kommer inte ha svårt med att berätta att det tog tid, för vissa kanske det känns mer privat? För mig känns det naturligt. Vi är ändå en grupp av par som får det svårare, vi var en av dem. Jag delar gärna den delen av mig själv för att öka medvetenheten hos andra människor. Jag kommer kunna säga att vi precis skulle få börja med ivf men jag kommer också att vara jäkligt uppmärksam på att man inte drar "orsakssamband" i och med det. Är det någon som är riktigt inkörd på detta med orsakssamband så kan jag berätta att jag blev befruktad innan jag ringde och anmälde oss till ivf-planering - alltså ledde inte ivf-planeringen till att vi slappnade av och blev gravida (ironi). 

Vad tycker ni andra?

Ursäkta magtjatet men jag bara måste föreviga denna uppsvällda kvällsmage... info om v 9 säger "du ser inte gravid ut än". Ehh nej då. Hur många är ni där inne?

v 9 (8+2)

Magbild v 9 (8+1) kvällstid.

Vecka 9 (8+1)

Det är inte helt lätt att skriva om grav-symptom nu när dagarna har försvunnit i en dimma av stötar i hjärnan, extrem yrsel, illamående, diarré och tårar. Det värsta är helt klart det som händer i hjärnan, känslan av att den sväller och snurrar ikapp efter att jag vänt blicken är fruktansvärd. Det har varit långa och tuffa dagar. Nu kan det bara bli bättre. Satans gift.

Symptom:
- hungrig
- ogillar lukter och bara tanken på viss mat gör mig illamående
- kissar på nätterna
- Illamående vid hunger
- sugen på salt och surt
- väldigt törstig - vatten smakar underbart
- ömma bröst
- molnande värk i magen
- plötsliga humörssvängningar
- trött(are)

En liten oro har börjat göra sig påmind också. Jag antar att det har med graviditetslängden att göra. Nu har vi ändå kommit en bit mot 12-veckorsdelmålet och jag har knytit an till Pyret. Jag har börjat vänja mig vid den lyckliga tanken på en gravid jul och en april/majbebis och först och främst på att få berätta nyheten för våra föräldrar efter kub 18 okt. En gnutta oro över att lyckan ska snuvas framför mig har börjat gnaga.

Förresten! Tack till alla som svarade ang sjukpenning och föräldraledighet. Jag fick en personlig hälsning från handläggare på FK (utanför bloggen) att föräldrapenningen kommer att räknas utifrån den lön jag hade innan sjukskrivningen. Det känns fantastiskt skönt.

Jag låg sömnlös över denna fundering inatt, någon som kan hjälpa mig?

Jag har varit sjukskriven 100% sedan slutet av januari och kommer antagligen vara det i sammanlagt ett år. Därefter är planen att jag under ett antal veckor ska arbetsträna för att sedan gå hem på mammaledighet (yeaj). Vad betyder detta ur ekonomisk synpunkt? Kommer jag få föräldrapenning baserad på sjukersättningen eller går man bak i tiden och kollar min lön?

Hoppas någon av er vet något om detta!