Åh vad jag längtar till tisdag. Då är det nämligen veckobyte och v 8 låter helt okej. Av någon anledning har jag en hang up på v 9, skulle helst vilja hoppa över den veckan. Det låter dåligt. Knäpp tanke/känsla! Jag är noga med att inte tjyvkika på nästa veckas info i gravappen, vill spara på det roliga tills dagen när vi verkligen byter vecka. Under vecka 7 så växer pyret med 1mm varje dag. Gulligt!

Igår gick jag en promenad. Eftersom att jag har haft feber i princip sedan medicinstart har jag inte orkat gå promenader (sedan i maj!) men igår hittade jag ny energi och traskade iväg. Jag gick i 40min. När jag kom hem gjorde det så jäkla ont i vänster skinka, även i ryggslutet men mest i skinkan. Det liksom strålade. Jag har tyvärr alltid varit svag i ryggslutet och har tidigare gått på sjukgymnastik. Är detta relaterat till graviditeten tror ni? Någon som känner igen? Får prata med min barnmorska!

Symptom:
- Ett jädra kissande
- Väldigt sugen på vissa saker (salt och surt, pizzasallad) och väldigt o-sugen på andra
- Svullna och ömma bröst
- Svårigheter med lukter (kattmaten fixar jag inte längre, kylskåp och sopor, viss mat, min deo tål jag plötsligt inte)
- Trött(are) och särskilt på kvällarna
- Hungrig
- Molnande värk (inte så mycket som i början dock)
- Uppsvullen ballongmage, börjar nog ändå lägga sig lite
- Trött/ont i ryggslutet
- Glad i hjärtat!

När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig att saker inte alltid behöver vara som de ser ut på ytan. Det kan finnas en djupare mening eller en annan förklaring än den man vid första anblicken ser. När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig hur det skulle kunna ha uppfattats när du flyttade in i min mage. Att folk, utan att känna mig, säkert skulle kunna ha en åsikt om att detta inte riktigt var rätt läge att bli gravid. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att just precis av den anledningen behövde jag dig som allra mest. Hoppet hade sedan länge sinat, min längtan skavde i brösten och gjorde det svårt att andas, kraschen av utmattning hade ägt rum många månader tidigare och vägen därefter var så fruktansvärt tuff. Efter en tid provade jag medicin som en utväg. Det visade sig bli en än tyngre väg att vandra. Ett bottenlöst helvete av biverkningar. Avvaktande. Höjning. Avvaktande. Sänkning. Avvaktande. En tid där inget av mig längre fanns kvar. Bara en rad av personligetsförändrande biverkningar. Kemiska reaktioner i min hjärna som blev fel. Fel. Jag bestämde mig för att gå mot strömmen, inte avvakta mer. För att avbryta och lita på den känslan hos mig som sa att detta inte var bra för mig. I takt med att medicinen långsamt lämnade min kropp återvände jag till livet. Karin som henne vi känner. Här i samband med detta, i ett läge helt olikt det jag hade föreställt mig kom Du till mig. När jag låg på akuten och plågades hade Du flyttat in i min kropp. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att Du fick mig att orka lite extra. Vetskapen om att Du behövde motion fick mig att gå ut. Du behövde också bra mat och plötsligt engagerade jag mig i det igen. För din skull. Jag halkade mest bara med, för allt gynnade förstås mig också. När medicinen krampaktigt höll sig fast i min kropp och jag vred mig av obehag i sängen, hade jag min hand på magen och Du hjälpte mig igenom dessa fasansfulla stunder. Det ska jag berätta för dig när du är gammal nog. Jag ska berätta för dig att tårar var utbytta mot leenden. Att mörker var utbytt mot ljus. Att oro för framtida jobb inte längre gnagde mig. Jag skulle ju få Dig. Jag ska berätta för dig att framtidens otäcka ovisshet istället kunde föreställas med en stor mage, en vaggande gångstil, en stor mammaklänning och skratt. En julafton med mammaklänning, kunde jag plötsligt tänka på. En vår där din ankomst närmar sig, log jag åt. Tankar om att se Dig med farmor och farfar, som också känt oro för vår skull. Att se Dig i armarna på mina föräldrar som genom denna tuffa resa stöttat mig till hundra. Tanken på att få se Dig med din pappa får mitt hjärta att snurpas ihop. Att han inte längre behöver gå och vyscha på katten utan istället kan ha sitt efterlängtade barn i sina armar fyller mina ögon av lycka. När du blir gammal nog ska jag berätta för Dig att allt inte behöver vara vad det först ser ut. Jag ska berätta för Dig att du gav mig liv, precis på samma sätt som jag gav dig liv. Vi var beroende av varandra för att utvecklas, kanske på olika sätt. Men båda mot samma sak. Mot liv. Vi gav varandra liv.

Ett litet tickande liv fladdrade förbi på skärmen. Vårt lilla pyre. Hon trodde att vi är ungefär 6 + 3. Allt såg bra ut. Grav-appen visar idag v. 7 (6 + 0) så vi fick några dagar bonus. Läkaren hade inte gått någon längre charmkurs utan var tråkig, stel och inte alls glad. Som man tänker att man bör bli när man jobbar på ett ställe som fertilitetsenheten och ser ett tickande liv i någons mage. Det gick snabbt, från ena sekunden till den andra hade hon tittat på hinsäcken, fostervattnet, gulkroppen och det lilla tickande livet. Vi uppfattade iaf tickandet ordentligt, även om det flimrade förbi snabbt. Tick tick tick älskade pyre, vi ses på skärmen igen i oktober (v. 12 - privat eller kub). Och sedan ses vi i slutet av april, eller början av maj, på riktigt - visst? <3

Times 2 idag! Jag har fått flera köpförfrågningar på olika målningar. Det gör mig så glad och stolt. Men också något annat. Skiträdd. Vi pratade om detta på KBTn idag. Jag vill göra om alla de målningar som folk visat intresse för. För att försöka göra de bättre. Perfektare. Använda finare papper. Bättre kontraster. Färger. Skuggor. Större. Jag vill försöka undvika att skämmas om köparen inte blir nöjd genom att göra om redan innan. Såklart inte särskilt skonsamt att leva livet så.

Hur som helst. Här är dagens 2 målningar. Den första gör sig inte rättvisa på fotot faktiskt. Den andra är kanske inte helt klar, vet inte än.

Ser att klockan slår 9.15 Imorgon vid samma tid ligger jag i en gynstol på fertilitetsenheten. Jag hoppas att läkaren snart säger "grattis", till det hjärta som slår.

Jag dör vad orolig jag är nu. Dels är katten hos veterinären. Jag tror att vi är fler ofrivilligt barnlösa som har utvecklat en nästintill galen relation till ett djur. Daltat med, pyst ut moderskänslor över och tagit det okomplicerade djuret intill oss. Som skydd mot allt som är ont. Vår äldsta katt, en 6-årig norsk skogskatt har alltid varit en känslig krabat och sjukdomarna avlöser varandra. Ibland med lite längre intervall, ibland alldeles för kort. Om inte den behandling vi nu gett honom har fungerat vet veterinären inte vad som kan göras härnäst. Han är min pärla. Den finaste av pärlor. Stanna hos mig.

För det andra är jag nervös inför fredagens ultraljud. Jag har känt mig väldigt trygg och säker hittills men det känns så himla obehagligt att få det "svart på vitt". Jag trivs med att lulla runt i tron på att jag är gravid och att allt är bra. Krossa inte det.

För det tredje är jag galet trött på min uttrappning av medicin. Snart har det gått en vecka och ännu kan jag inte sluta ta den där fjantiga fjärdedelen av 75mg som min kropp skriker efter. Detta är 6e gången, eller 7e? GE DIG, LÅT MIG VARA! Jag bara orkar inte med dig mer, du gör inget gott. Du gör mig bara ont. Jag hatar dig och att du har gjort dig behövd i min kropp. Jag ska krossa dig.

//trött, huvudvärk, illamående, orolig, rädd, medicinhatande tjej

Ja.. Vad ska jag säga. Crazy lady!

Detta är inget jag tidigare hade problem med. Jag har aldrig haft ens en liten släng av social fobi. Tvärtom. Men sedan jag blev sjuk är det mycket med "stan" som är jobbigt. Ljud. Intryck. Människor. Att riskera att möta någon. Att gripas av panik. En suddig känsla. Har jag blåbär runt munnen och fågelbajs i håret? Att jag behöver passera "breddgradden" för mitt jobb för att ta mig till stan. Det hatar jag. Ångest. Hela den sidan av stan är förpestad. Hur som helst, idag när jag vaknade och när min värld ännu inte börjat gunga av uttrappningen så bestämde jag mig för att försöka. Och det gick bra! Jag var inne i 2 affärer och det kändes så otroligt mycket bättre än med massa medicin i kroppen. Heja mig! 4 tröjor med plats för magen fick åka med hem. Ja det låter ju inte riktigt klokt såhär i vecka 6 (?) men magen svullnar som en ballong efter måltid och till kvälls. Det är inga mammatröjor utan tröjor med lösare passform. Sedan köpte jag färg på panduro. Fina färger. Roliga färger. Guld. Silver. Lila och mintgrön.

Annars så är det mest nedräkning till fredag som existerar. Nu tänker jag att det bara är onsdag kvar, för på torsdag ska jag på KBT och då försvinner dagen. Sedan är det fredag. Fredag kl. 9.15

"Snälla pyret, vi vill se ditt hjärta ticka", det är allt jag kan tänka på.


(Bild från google)