Denna extrema hunger gör mig vansinnig. Flera gånger i veckan vaknar jag mitt i natte av att jag är hungrig. Det är inget litet sug, det ekar tomt i magen och svider, den fullkomligt skriker efter mat. Det är som om att jag inte ätit på hundra år. Likadant är det just nu. Det är 3 timmar sedan jag åt, dessförinnan var det 2 timmar och innan det också 2 timmar. Nu när jag har "låtit" det gå 3 timmar känner det som om jag ska dö av hunger (ingen behöva berätta om svältande barn i Afrika - jag har träffat dem). Jag står fast vid upplevelsen. Jag blir så hungrig att jag börjar andas snabbare och ringer och surar på min sambo att han ska komma hem snabbt med mat. Det är en vedervärdig känsla faktiskt, ingen vanlig hunger. Det är något annat. Ett vrål inifrån om att fylla på depåerna snabbt. Typ.

Så nu gick det några minuter och maten hann komma hem. Nice.

vecka 11, 10+1

Han som alltid var lugn och trygg och inte verkade ta illa vid sig av allt som pågick innanför våra väggar hade under natten drabbats av sorgen. Den ändlösa. Tårar hade börjat rinna på hans kinder och han hade tagit sin jacka och rusat ut, lämnat festen utan ett ord, överrumplad av känslorna som exploderade i hans kropp. Lika förvånad blev jag över samtalet där han sa att han inte visste vart han var eller vad han hade gjort under kvällen. Han brukade aldrig be om något men denna natt sa han ”älskling, jag behöver dig nu. Jag behöver dig”, orden avbröts av tårar och snörvlande och jag uppfylldes av oro. Borde inte ha kört bil i det tillstånd jag befann mig i men Joakims skärrade röst och hans bedjande ord gav mig inga val.

Bilen for trevande fram genom en mörk och folktom stad, regndroppar gjorde rutan suddig, hela tiden hörde jag hans darrande röst och förvirrade meningar i hörsnäckan. Försökte bena ut kvällen för att få reda på vart han befann sig. Min oro visste inga gränser och jag undrade vad han hade gjort. En tanke om att han inte orkat med sin sjuka sambo längre och varit otrogen fyllde mina ögon till bredden, tårar som jag blinkade bort. Jag visste att vi hade levt våra liv helt olika fram tills att vi träffades. Hans veckor hade innehållit flera sena festnätter i grabbig stämning och flertalet kvinnor skulle tveklöst och bittert intyga att Joakim inte var något ”pojkvänsmaterial”, det visste jag. Jag å andra sidan hade varit sambo under många år och fyllt min tid av välplanerade steg mot en tilltänkt snabb karriär. Jag hade ett för mig självklart sätt att bekräfta mig själv genom prestationer, något som flera år senare skulle visa sig vara ödesdigert. Vi var så olika som två människor någonsin kunde bli, tänkte jag och fortsätta att söka honom med blicken på nattens folktomma gator.

Jag funderade motvilligt på om man under vissa omständigheter kunde tänka sig att förlåta en otrohetsaffär? Av princip hade jag alltid varit övertygad om att det är dåliga människor som är otrogna, att det inte finns några särskilda omständigheter som kan ursäkta ett sådant svek. Jag var förstås märkt av en tidigare pojkvän, min första kärleks svek. Han höll otroheten hemlig under flera månader, tog min oskuld och hotade sedan med att ta sitt liv, den dagen jag på omvägar fick veta det alla andra redan visste. Trots att sorgen inte visste några gränser och att världen, så som jag kände den då vändes upp och ner fanns inga ursäkter som räckte. Jag vände och gick ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka. Det var sådan jag var, principfast och trygg i mig själv. Trots ett sviktande självförtroende var jag bestämd på en punkt - mig skulle ingen lura. Jag hade det bättre på egen hand än tillsammans med människor som behandlade mig illa, det var min övertygelse redan tidigt i livet. Även det kom förstås någonstans ifrån, hann jag tänka innan jag slog bort tanken.

Jag förstod att det som hände nu var det som jag oroat mig för under en längre tid. Det blev till slut för mycket för Joakim. Han som verkade kunna bära hela världen på sina axlar gav till slut vika och föll. Det var inte bara jag, han känner också, tänkte jag för mig själv och en lättnad for genom min annars oroliga kropp, samtidigt som jag svängde runt ett trångt gatuhörn. Jag såg en gestalt i mörkret, ihopsjunken och liten i intrycket och inte alls lång och ståtlig som jag var van att se honom. Med snyftningar satte han sig i bilen och frågade varför det aldrig blir vår tur? Han behövde inte förklara sig, jag förstod att det var barn han pratade om. Vår ofrivilliga barnlöshet var en av anledningarna till att jag var sjuk och nu hade frustrationen och sorgen drabbat även honom. Han såg trött och vilsen ut och fortsatte att snyfta och torka snor på jackärmen under hela bilfärden. Hans steg var raka och ordnade och inte alls vingliga av fylla som jag hade räknat med när vi klev ur bilen. Jag lyssnade till hans svamlande prat om orättvisa och kollegors svidande kommentarer om hur lätt barn blir till.

Han hade ännu inte berättat för någon om vår kamp. Jag hade kontakt med flertalet anonyma kvinnor via min lika anonyma blogg, även flertalet av mina vänner visste om vår ofrivilliga barnlöshet. Han höll mycket för sig själv men han lyckades alltid glida med på ett smidigt sätt, utan att någon störde sig, en lagspelare, utan tvekan. Ibland avundades jag honom enkelheten och hans naturliga sätt att bli omtyckt av alla.

Han hade varit tryggheten genom min sjukdomsperiod. Han sa inte mycket, lyssnade mest och tog emot mitt ältande och accepterade mina felsteg på vägen mot att förstå min sjukdom. Inte någon gång stressade han mig eller ifrågasatte varför jag inte hade gjort enkla saker som att plocka undan i köket. Han fanns vid min sida, torkade mina tårar och försökte hålla mig uppe. Nu var det min tur. Hans axellånga hår var kladdigt av tårar och snor och hans annars maskulina ansikte med markerade kindben såg ut att tillhöra någon annan. Vi satt på sängkanten, jag gav honom min trötta axel att vila huvudet mot, orden fortsatte att komma från hans mun. Han berättade att vår situation gjorde ont i hans bröst. ”Fysiskt ont här”, sa han och tog sig för bröstet med sin heltatuerade arm. Hans grova fotbollslår darrade, jag la täcket över honom och smekte honom över ryggen.

Frågan om otrohet ekade argt innanför mitt pannben men jag tvingade frågan att bero. Om det var av rädsla för sanningen eller av omtänksamhet för hans redan så upprivna tillstånd vet jag inte, jag vill förstås tro att det var av omtänksamhet. På några få minuter somnade han. Jag låg vaken i timmar och tittade på honom, strök bort hans tårar från ansiktet och lyssnade på hans andetag. Jag inbillade mig att hans kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda genom häftiga andetag. För ett tag kändes det som att jag inte visste vem han var, den snygge killen som jag sedan några år delade säng med, han kändes som en främling. Jag somnade till slut av utmattningen. Dagen därpå mötte jag hans trötta, lugna blick och jag undrade vad som hade hänt igår och han svarade "Jag saknar dig. Jag saknar dig, ofta". Betoningen låg på dig, med både kraft och sorg uttryckte han sin känsla, min annars så fåordige sambo. Mina tårar trillade snabbt, jag saknade mig själv också, utmattningen och sorgen hade sedan länge tagit allt det som en gång var jag, kvar fanns bara skalet. Vi möttes i en lång krampaktig kram, en sådan kram som nästan gör ont, till ljudet av snyftningar. Lugnet som infann sig i mig när jag insåg något helt nytt, det var inte bara sorgen som som var ändlös, kärleken till varandra var också ändlös och just i denna stund större än sorgen.

-----

Texten ovan är nummer 2 i min skrivkurs och precis inskickad. Uppgiften handlade om att skapa karaktärer och få in miljöbeskrivningar (som var uppgift 1). Som vanligt är jag oerhört självkritisk och missnöjd, en känsla av att göra fel finns alltid närvarande. Åt helsike med dig.

* Förresten, för er som känner oss, det är inte en faktabaserad text - det är snarare en dramatisering av en upplevd händelse med inslängd kuriosa för att skapa mer spännande karaktärer.

Åh jippi för veckobyte och för 2 gånger 2-siffrigt!

Enligt vårdguiden så är Pyret den här veckan en clementin, ca 48mm stor. Ansiktet har formats, utseendet utvecklas och naglar växer fram. Hihi. Nu rullar Pyret runt för fullt där inne och sparkar med armar och ben. Jag kommer inte kunna känna det förens i vecka 18-20 men det är en mäktig tanke och känsla. Häftigt och lite otäckt att kroppen kan ha en levande varelse stor som en clementin i sig utan att känna något. Min mage är fortfarande svullen, särskilt på kvällstid men det är numera en liten bula även före frukost. En välkommen bula!

För övrigt kan jag inte längre ha mina vanliga tighta jeans (!) Och inte heller en kjol som jag förgäves försökte kränga mig i lagom till finmiddagen i lördags. Nehe. Mina baslinnen har börjat krypa upp över magen så det verkar som att Fröken K behöver handla större storlekar och kanske rent av något gravidplagg (redan!) Tips?

Jag tycker att jag mår lite mindre illa och har lite lättare för mat som jag tyckt illa om de senaste veckorna. Jag hoppas att det är nu det vänder.

På fredag ska jag få hjälp med ryggen och nästa vecka är det inskrivningssamtal hos barnmorskan (som vc hade bokat in fel tid till idag så vi blev framflyttade). 16 dagar och 18 timmar till KUB. Åh vad jag hoppas att vi får se en liten välmående Pyre då.

Magbilden är från i lördags, alltså v 10 (9+4). Är ni fler än ett Pyre? ;)

Förresten -vilka bra tips till den blivande pappan ;)

"Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta". Orden får mina ögon att tåras även i skrivande stund och drar mig tillbaka till ett ögonblick när två personer möttes igen efter en sällsynt svår tid. Jag ville bara älta. Jag kunde bara älta. Det fanns inget annat i mitt medvetande än just det. Och du orkade inte längre lyssna, du hade längre ingen plats att förvara mitt ältande, det åt upp dig och du var nära att explodera. Jag såg det på dig så jag tystnade. Du drog dig undan mig. Jag hade ältandet i mitt huvud, det liksom sprängde mitt medvetande men vi åt många middagar under tystnad. Ibland försökte du prata om något men min frånvarande blick och det faktum att jag inte ens orkade försöka använda min mimik i ansiktet fick dig nog till slut att ge upp. Vi sa inget. Bara ljudet från besticken hördes. Men inom oss pågick det ett krig. Olika krig, skulle jag tro. Men födda ur samma kris. Som en klocka tickade du och jag noterade alla steg, du närmade dig och jag var orolig. En dag smällde det för dig, allt brast och det som inte längre hade en plats inom dig fyllde istället ett helt rum, ja kanske hela universum. För en stund. Nu var jag tvungen att vara stark. Hålla dig uppe, luta ditt huvud mot min trötta axel, torka dina tårar och stryka ditt hår från ansiktet. Du somnade tvärt, mitt i tårarna drog du några djupa andetag och somnade. Jag la täcket över dig och försökte somna, det gick inte. Istället låg jag i timtal och tittade på dig, lyssnade på dina andetag. För ett ögonblick lät det som att din kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda i häftiga andetag. Kanske var det så. Det var känslor av både oro och lättnad för mig. Det var såhär det skulle bli, det var nu du hade exploderat. Jag hade väntat. När jag gick längst den sandande vägen på väg tillbaka till dig morgonen därpå fick jag en konstig känsla, det kändes som att jag inte längre kände dig. Vem var du? Vad hade du gjort i virrevarret? När jag kom in satte jag mig vid din sida och du lät dig inte väntas, du ville vara nära, vi möttes i en lång kram och dina tårar rann nerför dina kinder. Tankarna om att jag inte längre kände dig försvann med detsamma. Du var samma vackra man. Ännu vackrare. Vi pratade om det som hade hänt och försökte förstå. Det kändes skönt för mig att för en stund prata om vad som hände med dig. Plötsligt, utan förvarning sa du "Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta" och blicken som mötte mig var tårfylld men så ärlig och kärleksfull. På en hundradels sekund förvandlades mina känslor och aldrig någonsin har tårar kommit så snabbt. Äntligen. I all smärta, i den avgrundsdjupa sorgen som denna helg innebar hittade vi så tillbaka till oss igen. Vackra vi. Vad som gjorde den största skillnaden för mig kan man nog länge diskutera. Var det närheten du gav mig igen? Var det att få vara stark för en stund? Var det lugnet i att se att du också var ledsen och uppriven? Var det lugnet i att den för mig väntade explotionen var förbi? Kanske för att en oro försvann? Det kanske var en kombination. Vilket som, så hände något med mig från den dagen. Vi är alla sköra, vi håller uppe varandra, i olika tider och på olika sätt. Vi är starka åt varandra när det behövs.

Jag blev gladare från den dagen när kärleken vann över sorgen.

-------

Texten ovanför är skriven av mig i mitten av april. Jag blickade bak i mitt bloggarkiv och hittade den igen. Den betyder mycket för mig. Vi möttes där igen, i ett virrevarr av känslor och frågor. Trots att jag fortfarande är sjuk och trots att jag fortfarande har en lång väg kvar att vandra så är jag inte lika sjuk som jag var då. Ibland känns det faktiskt skönt, om än väldigt sorgligt att bläddra tillbaka i arkivet och få just den insikten. Jag är mycket friskare idag, trots allt. Och jag bär vårt barn, vårt lilla Pyre. 

Jag längtar till imorgon, då kliver vi in i 2-siffrigt på riktigt, v. 11 (10+0). Pyret har hållit sig väldigt lugn, mina symptom är inte längre lika kraftiga och i korta sekunder oroas jag över det. Jag kissar fortfarande på natten, mina bröst ömmar, jag är trött och lättretlig och har problem med viss lukt- och smak. Det molnar inte riktigt lika ofta, kanske är det egentligen den enda skillnaden, den som ändå lyckas oroa mig en gnutta. I början av veckan molnade det ju under 1.5 dag men sedan har det varit väldigt lugnt. Jag hoppas att Pyret körde ett ordentligt växtryck och sedan var klar för resten av v. 10. Kom igen imorgon Pyret!

Ni som följer mig troget vet att jag tidigt i graviditeten (typ v 7) klagade över ryggont. Vi var på ett samtal om kub kort därefter och jag beskrev mitt problem för den barnmorskan. Hon var kolugn och sa att det var normalt eftersom att saker och ting mjukas upp och rör på sig. När jag nu nämnde mina problem för en annan barnmorska blev hon istället mer stressad eftersom att det kan innebära en extra risk om man får ont tidigt i graviditeten.

Idag pratade jag äntligen med sjukgymnasten och vi bokade in tid nästa fredag. De ska kolla om det är ryggen eller bäckenet och är det illa så finns det vissa hjälpmedel.

Idag har jag städat lägenheten, plockat i diskmaskinen och sorterat sopor samt cyklat en kort sträcka. Jag har så fruktansvärt ont att det känns som om ryggen håller på att slitas mitt itu. Jag kan knappt gå för värken är så kraftig. Jag tror att jag har överansträngt ryggen med de jag har gjort idag.

Jag hoppas verkligen att de hittar problemet och hjälper mig nästa vecka. Det är 7 månader kvar av graviditet (punkt), kommande månader är såklart de som i vanliga fall ska påfresta mer på kroppen. Jag kan inte låta bli att bli lite oroad. Det jag minst av allt skulle behöva är att bli "låst" i min egen kropp eller sängliggandes. Jag kommer liksom från 8 månader av sådant tillstånd. Jag vet att jag går händelserna i förväg men hur ska jag inte när jag ligger orörlig i v 10?

Det finns förhoppningsvis hjälp att få.

Till något roligare. I den lila appen så får man se statistik för hur långt gången man är. Det är lätt att stirra sig blind på delmålet "v 12-13" men faktum är att dessa ynka veckor som har gått utgör en ganska stor procentuell del. Häftigt.

Idag är det för övrigt prick 3 veckor till KUB. Hjälp vad jag längtar. Det är också lite nervöst att få siffror på sannolikheten för olika sjukdomar. Låg eller hög risk. Främst vill jag se så att allt är okej, alltså att Pyret är levnadsduglig.

Jag läste också att missfallsrisken faktiskt minskar för varje dag som passerar. Det kan man också tänka på när delmålen känns avlägsna. Varje gång jag somnar minskar risken att Du ska lämna oss. Och Du är förresten ett plommon nu. Ett fint plommon i min mage.

Igår hade jag molnande (växt)värk hela dagen och idag har det fortsatt. Jag undrar så vad som händer just nu? Jag råkar veta att Pyret ska dubblera sin längd de kommande 3 veckorna, kanske är det en växtspurt där inne? Mysig tanke!

Igår fick jag tips från bm om behandling mot hemorrojder (ja en av graviditetens baksidor - i dubbel bemärkelse). Jag var på apoteket idag och frågade lite tyst om hjälp. Ville varken skrika ut ordet "gravid" eller "hemorrojder" bland alla människor. Det gick sådär. Hon som hjälpte mig tycktes tro att jag var hörselskadad och tog i för kung och fosterland. Hon läste bipackssedeln högt angående graviditet samt berättade ingående att det gör ont att föra upp stolpiller i analen.. Ja hon tycktes berätta det både för mig och alla andra som råkade befinna sig på apoteket.

Jaja värre saker har ju hänt men särskilt skoj var det inte. Vissa saker delar man helst inte med random folk på ett apotek!

Ät inte en tallrik frukt innan sängdags, det mångdubblar dina kissbesök OCH det gör dig väldigt irriterad.

Igår var jag på stan igen och gick i 3 butiker. Jag var såklart väldigt trött efter detta men lyckades ändå slänga ihop en ordentlig middag på kvällen. Middag är något som jag inte kunde få ihop tidigare, jag kunde liksom inte organisera momenten och visste inte vart jag skulle börja. Igår lagade jag lins- och morotsbiffar och potatismos.

Efter detta var det bara skrutt kvar av mig. En tidig sovkväll gjorde sig behövd och jag åt en tallrik frukt precis innan. 20.30 la jag mig, vid 21.35 hade jag kissat 4 (fyra!) ggr och därför inte kunnat somna. Jag var ju så jäkla trött. Vid det här laget började jag också bli irriterad. Eller ja riktigt arg faktiskt. Till råga på allt insåg jag att jag hade hunnit bli hungrig.. igen. En timme senare låg jag frustrerat och vände mig i sängen, tröttheten var enorm, kissbesöken hade uppgått till 7 st på 2 timmar, det kröp i mina ben och ryggen värkte (ja jag har kontaktat sjukgymnast nu). När sambon sedan la ner sitt huvud på sin kudde och somnade bums blev jag tokarg. Jag var ju skittrött. Jag hade för ont i ryggen för att ligga på rygg, för ont i brösten för att ligga på sida, för kissnödig för att överhuvudtaget hinna somna och dessutom har jag nog fått hemorrojder (redan!). Jag la märke till den där galna ilskan som man kan få som gravid. Jag tyckte att livet var bra orättvist. När sambon fnissade till när han hörde mig slänga av mig täcket för 8e gången för ännu en kisspaus ville jag slänga ut honom genom fönstret (sorry).

Det positiva i kråksången är ju att detta trots allt är symptom på en graviditet. Heja Pyret!

Note to others: även om man varit ofrivilligt barnlös under en tid så får man klaga under en graviditet. De krämpor som eventuellt kommer är inte roligare för att man har längtat i många år. Faktum är att det är en ganska knepig tanke överhuvudtaget. "Men var glad nu, du är ju gravid" har jag förstått att flera tidigare ofrivilligt barnlösa har fått höra när de beklagat sig över foglossning eller kräkattacker. Det är en ganska intressant grej..

Person 1: blir gravid på andra försöket och beklagar sig senare över ond rygg. "Stackars stackars".

Person 2: har under åratal levt i skräck och rädsla över att aldrig få uppleva en graviditet. Har kanske fått hjälp via ivf och efter otaliga tårar och mörka perioder blivit gravid. Denne beklagar sig över ryggont. "Var glad nu, det är detta du längtat efter".

Nej det är ett barn jag har längtat efter, precis som person 1.


//nu blev jag tydligen irriterad igen



(Bilder fr google)

https://www.youtube.com/watch?v=smaQdrbzz90&feature=youtube_gdata_player

Länken ovan visar ett klipp med Eva Åsberg som är professor i stressrehabilitering, hon berättar om utmattningssyndrom. Jag tycker att spiralen som hon beskriver är enkel att förstå och visualiserar det som hände mig. Jag saknar däremot en del saker; dels handlar det inte alltid om arbete (bristen av arbete är ofta förenat med stor stress), det kan också handla om en känslosam stress (som ofrivillig barnlöshet) med mera. Men den är enkel och tydlig.