Jag kan inte sluta måla.

Jag har bytt orden mot färg och form, i alla fall just nu. Det är befriande. Det står klart för mig att jag har försummat min kreativa ådra under alla stressiga år. Det får bli ändring på det, för det är ju jag. Karin 2.0 behöver utrymme för kreativitet.

Jag har återfunnit en gammal hobby, att teckna och måla! Det känns härligt att fokusera på färgen, på strecken och på bilden framför mig en stund. Glömma allt annat.

”Du kommer inte vara samma Karin när du blir frisk, det kan du inte, då blir du sjuk igen”. Orden skrämmer mig. Om jag inte är jag, vem är jag då? De som har gillat mig för den jag har varit fram tills nu, kommer dem gilla mig även sen när jag än någon ny? Vem är den där nya personen som jag måste bli? Min största skräck är att det är någon som är lat, en sådan person som jag alltid har föraktat och aldrig förstått mig på. Tänk om jag blir sån. Samtidigt som orden skrämmer mig så väcker de också ett intresse. En nyfikenhet. På sätt och vis kan man göra vad som helst och det är en kittlande tanke. Jag har alltid trott att jag ska göra något speciellt, något annorlunda och kanske är den här sjukdomen en tvistad början på det som tar mig dit. Att den här fruktansvärda tiden vore början på en väg som jag aldrig skulle ha hamnat på om det inte vore för min nya erfarenhet. Då skulle allt få mer mening, så jag håller mig till den tanken och gläds åt att jag idag har tagit ett litet steg i den riktningen. Det är sant, jag kommer inte att vara samma Karin, jag tänker nämligen bli en förbättrad version av den gamla Karin. Karin 2.0

Sällskapet runt bordet stelnade till, på sin höjd svaldes färdigtuggad bulle ner, annars inga tecken på aktivitet. Det som är så förbjudet hade uttalats och varken mormor, morfar eller föräldrarna till barnet som yppat orden visste vägen ut ur detta. Jag var lugn. Glasrummet var gassande varmt denna sommardag, solen stod högt och klargröna träd vajade långsamt i den svaga vinden. Flugor surrade envist mot plasttaket, tycktes aldrig ge upp tron på att det var vägen ut. Jag tittade lugnt mot mitt barn, som i sin tur generad av all plötslig uppmärksamhet böjde ner sin blick mot barnstolen där hon satt och knaprade på rån med sina små tänder. Utseendemässigt liknade hon inte mig alls, med sin mörka hy och sitt stålullsliknande hår på huvudet rådde det ingen tvekan om att hon inte var vår. Ändå var hon ju det. Just precis det. Vår. Jag tittade lugnt på henne, log, la min hand på hennes mörka arm och sa ”hjärtat, du kan ju svaret på frågan, vill du berätta för Tage som inte vet?”. Hon pillade på sin arm med rånet, tittade blygt upp men tycktes få en självsäker kraft av att möta min blick och sa snusförnuftigt ”jag är brun för att solen alltid skiner där jag föddes. Där fanns varken regn eller snö, det var alltid sol. Därför är jag brun och du vit, förstår du?”. Mitt hjärta exploderade, orden hade hon förstås fått från oss när vi gång på gång förklarat den synbara skillnaden oss emellan på hennes begäran. Egentligen var det inte konstigare än så. Hennes hy hade i generationer färgats av solen. När vi fick henne var hon ljusbrun men såhär på somrarna mörknade hon snabbt. Hennes hår rörde sig knappt när hon skakade på huvudet av stolthet över sin förklaring, den som fick alla andras axlar att sjunka ner i lättnad över det som hade blivit så pinsamt. Det som ingen fick uttala. För oss tre, de tre musketörerna som vi kallade oss, så var det inte alls konstigt. Hon, vår dotter är brun och vi är vita men det är också det enda som skiljer oss åt. Våra hjärtan är alla varandras och vår längtan möttes någonstans över oceaner av hav. Alla tre drömde vi om ett bättre liv. Det var de som förde oss samman. Nu när hon redde ut situationen som ingen annan ville ta i, som alla vuxna krånglade till, kände jag sådan stolthet. Jag tittade mot min man och kunde inget annat än att tänka att det var meningen att just han och jag skulle få denna underbara unge att älska. Vi skulle få vara hennes trygghet genom livet och hon, hon skulle vara vårt självklara svar på livets alla svåra frågor.

Uppför trappan och det svartnar för ögonen, benen liksom domnar. Så trött att huvudet susar likt vinden i träden. Ibland pausade jag stegen i trappan upp till vår lägenhet, andades en stund. Reflekterade över min dåliga kondition. Det spänade i benen och kroppen kändes som bly när vi gick längst stranden. Jag somnade flera gånger per dag och i tron om att det var vätskebrist fyllde jag på med brustabletter. Jag orkade inte längre träffa någon, bara jobba, famlade efter bortförklaringar inför mig själv. Irriterade svar och tankar krigade i min hjärna. Varje morgon var en kamp "men gud ska man vara såhär trött?", tänkte jag. Kroppen som bly. Papper och punkter på listor flyttades bara runt den sista tiden. Jag glömde vad jag höll på med, stod med telefonen i handen och undrade vem det var jag skulle ringa. Det var borta. Jag längtade efter att få sova. Att bara få sova, det var min första tanke varje morgon och min utandning för varje kväll som jag la mig tidigare. Tidigare och tidigare. Ändå så trött. Jag förstod inte att något var fel. Det är fascinerande hur människan stretar på. Uppfostrade med ledord som "skam den som ger sig" och "trägen vinner" fortsätter man rakt in i kaklet, tills bara spillror av den man en gång var finns kvar. Kvar för någon annan att sopa upp. För du orkar inte själv längre och inte heller kan du förstå vad som plötsligt hände dig.

Någonstans måste jag vara tacksam för att det hände nu. Jag har fått en chans att pausa livet och välja en annan väg. Att få bygga upp ett nytt jag, en ny väg att vandra. Jag längtar efter allt som är vanligt, att löpa, att gå på stan, att gå hem från jobbet en fredag, parmiddag, en weekend, att storstäda och spontant gå på bio. Tänk vilken frihet. Vi kan göra allt det. Att bara vara frisk är en otrolig gåva. Ta hand om den.

På vägen hit, då när vi passerade de skånska slätterna och jag slogs av det vackra i all sin enkelhet. Öppna vidder. Färger. Då när stora hagar med kossor fick mig att för första gången se hur stora och majestätiska djur kossor faktiskt är. Lugna och harmoniska trots sin storlek, eller kanske självsäkra just tack vare sin storlek. Jag tog in åsynen av de ensligt belägna stora husen, på öppna vidder i vackra landskap. En bondgård. Jag fann mig själv drömmande om livet på en gård. Jag undrade om jag skulle finna den inre ro som man hör folk prata om? Eller om jag skulle explodera av hämmat behov av fart och flexibilitet? I mina drömmas värld där och då, med allt det vackra och fridfulla utanför kunde jag såklart bara tro gott. Som om det liv längst bort från dagens leverne vore lösningen på allt som gör ont.

Förväntningarna pirrade sådär skönt i kroppen och våra ögon sökte efter den stuga som skulle komma att bli vårt semesterhem. Vi stannade och utan att börja packa in gick vi fnittrande runt och synade allt. Perfekt. Helt perfekt. Litet, tyst, rofyllt och mysigt.

Nyss vaknade jag efter att ha sovit den skönaste eftermiddagssömn någonsin. På dynor utlagda på träveranden, tittade jag på hastigt passerande moln och träd som dansade i vinden. Bara vinden hördes, då och då en fågel. Det knakade i skogen bredvid. Luften så ren och stärkande, som om styrkan från havet några hundra meter bort färdats till just mina lungor. Fylld av kärlek, den nästan nya kittlande sorten somnade jag med en enda tanke. Inre ro. Det är såhär det känns.

Jag läser om alla som slutar att fortsätta läsa bloggar efter att dem plussat, som inte orkar. Det gör inte jag. Jag får inte ens en klump i magen när jag läser. Jag följer dem slaviskt, frossar i beskrivningar och hoppas på att få skymta en gravidmage. Varför gör jag det när så många andra slutar? Tyvärr får jag genast avfärda vänlighet som ett alternativ, jag är inte bättre än någon annan och avund är svårstyrt också för mig.

Jag undrar om det beror på att jag för en liten stund får vara nära den världen? Om jag för några sekunder lyckas lura mig själv att det är jag genom att frossa i beskrivningar och känslor?

Kanske är det ändå mest för att de väcker hopp i mig. Bloggarna som jag följer är alla kvinnor som har kämpat länge och till slut lyckats. Vi delar något, om än i nuläget bara vägen dit.. Jag känner gemenskap och glädje för dessa kvinnor och det skänker mig hopp om att det inte alls är omöjligt. Det kan ta lång tid och det kan göra satans ont på vägen fram men det kan lyckas till slut och det bevisar alla dessa nygravida bloggerskor.

Om det sedan är så att jag för en sekund glider in i deras värld som om det vore jag, så skit samma. Den sekunden gör mig glad.