Jag vaknar efter ett fåtal timmars sömn. Ändå glad. Lättad i hjärtat och med pirr i magen. Kommer på att jag tror att jag byter vecka idag, om jag fattat gravidappen rätt (den som jag laddade ner på en gång). Struntar i att klockan bara är 03.30 och att jag inte lyckats somna om efter nattkissen (som numera blivit rutin vid den tiden), jag måste se om jag bytt vecka. Mycket riktigt, enligt appen går vi idag in i vecka 5 (4+0). Personligen tror jag att min äl (ägglossning) var ett par dagar senare än vad appen räknat ut men det tänker jag ignorera, vecka 5 låter bra!

Här kommer historien om hur det var när Du flyttade in i min mage. På ett sätt bara ett streck. På väldigt många sätt så mycket mer än bara ett streck. Det bästa av allt, historien är sann! Och den är min. Min och min älskade sambos!

Trogna läsare känner till att jag för ett antal veckor sedan började bubbla av nytt hopp. Jag bloggade om att jag började återvända, började känna igen mig själv igen efter en tid av misslyckad medicinering. Jag njöt. Jag var lättad. Jag var bara jag och det var helt fantastiskt, i jämförelse med allt tok som jag hade upplevt.

I samband med detta började jag känna av en äl (ägglossning). Jag blev strålande lycklig över detta eftersom att jag under medicineringen inte känt något alls. I mina dystra stunder funderade jag då på om kroppen helt lagt av, om jag inte hade någon ägglossning. Om det aldrig skulle gå. Lättad över att jag var på väg tillbaka, över att jag befann mig på rätt väg, över mitt val att trappa ur medicinen kände jag en nästintill euforisk lycka. Mina känslor för min fina sambo kom tillbaka efter att i perioder varit avstängda under medicineringen. Inombords hoppade jag av glädje. Det gjorde vi också, ihop. Jag lyckades övertala min sambo att jag faktiskt ville ta ett äl-test, att det visst skulle vara bra för mig och inte alls dåligt som det tidigare varit (det är över 1 år sedan vi höll på med äl-test och vi blev bara stressade). Sagt och gjort, jag testade och det där strecket som tydde på stegring gjorde min dag! Jag testade flera dagar, faktiskt från en fredag till en onsdag och alla gav mig ett fint streck av olika styrka!

Vi var lyckliga och jag kände saker igen, både fysiskt och psykiskt. Det ena ledde till det andra flera gånger under dessa euforiskt lyckliga dagar.

Jag kände mig knepigt positiv, det var jag som förvandlade det negativa som min chef bemötte min svåra sommar med till fördelar. ”Nu har jag i alla fall provat medicin och vet att det inte funkar”, ”nu vet jag hur riktigt dåligt vissa människor mår och jag känner en djup vördnad för dem som lever med ångest, oro, panikkänslor”. Jag blev lite förvånad själv. Hur kunde jag vara så uppåt när så mycket var skitdåligt?

Jag anmälde oss till fertilitetsenheten i samband med min äl, eller strax efteråt. När jag la på tänkte jag det förbjudna ”så, nu är vi anmälda dit, då kanske vi blir gravida på egen hand. Det har man ju hört talas om”.

En kväll sa min sambo ”Älskling, vilka superstora bröst du har fått”. De ömmade precis som de brukar innan mens. Det var något som just denna gång fick sambon att tycka att de var extra stora, så pass att han t.om tog ett kort ner i min urringning. Visst kändes de tunga, mina små bröst.

När han frågade mig mina bröst, min uppvälld mage eller annat bemötte jag allt med ”för att jag har en bebis i magen”. Jag sa det med en självklarhet och vi började jinxa om detta. Bebisen i magen. Det slutade vi annars med för länge sedan. Det blev för jobbigt att prata om bebisen som sedan aldrig hade funnits. Som att vi blivit bestulna något vi redan bestämt. Nu gjorde vi så igen. Jag kissade ofta på grund av bebisen i magen, sa jag. Min huvudvärk berodde på bebisen i magen. Vi skrattade.

Jag slutade med min medicin, ungefär en vecka efter min äl. Den historien slutade på akuten med misstänkt hjärnblödning. Men det vet ni ju redan. Vad ni inte vet är att när jag låg i min säng den dagen och led, då när jag varken åt eller drack, la jag handen på magen och tänkte ”förlåt, om Du är där inne nu”.

En kväll i soffan nöp det till långt ner i magen så pass att jag hoppade till och spontant utropade ”aj min mage”. Jag la handen för att liksom möta det plötsliga hugget. Några sekunders oro försvann när det inte blev något mer än just det lilla nypet.

Kort därefter fick jag en flytning, en sådan som alltid brukar förekomma min mens och jag surade över det. Skrev till min bästa vän att jag hade haft förhoppningar denna månad men att jag nu fått min mens (flera dagar för tidigt dessutom, tänkte jag) Det kom lite till dagen efter och jag väntade på mensens antågande, förberedde mig mentalt. Men inget kom och dagarna gick… Jag funderade på om jag lyckades hindra mensen från att komma med mental tankekraft,  jag tror att jag har gjort det förut nämligen. Ni som är inne i karrusellen vet att varje toabesök väcks av funderingar.. Och ångest.

Hos min kurator dagen innan mens (eller inte mens) sa jag att jag kände förhoppning för denna cykel. Att saker känts lite annorlunda men att jag inte velat ge min sambo (falska) förhoppningar igen, att jag ville bespara honom det.  Att jag kände mig glad i kroppen och hade lite förväntningar men att mensen nog snart skulle komma, som vanligt.

Dagen för mens. Jag vaknade på morgonen och tänkte på de 2 drömmar som jag kom ihåg från natten. Den ena handlade om jobbet, det var en mardröm. Den andra handlade om positiva gravtest som regnat över mig. Jag som aldrig sett ett sådant fullständigt badade i positiva test i drömmen och var otroligt lycklig. När jag vaknade berättade jag om grav-testen i ett sms till min sambo.

Mina bröstvårtor höll på att explodera och det var något helt nytt. Mina bröst brukar alltid vara väldigt ömma och svullna men bröstvårtorna… Jag tänkte att jag bara hittar nya symptom igen, precis som jag gjort tidigare när jag hoppats.  Jag bestämde mig för att jag ville veta att jag skulle få mens innan den översköljde mig med sin fulhet och jag cyklade därför till apoteket efter lunch för att köpa ett 2-pack. Jag la i ett trosskydd för säkerhetsskull. Väl hemma igen hittade jag ett gammalt test från testlagret, en sån där billig sticka och la fram det. Eftersom att jag skulle prova med eftermiddagsurin tänkte jag slösa det billiga testet först. De kunde få hånle mot mig. Eller?

Negativa beskyddande tankar blandades med långa ingående tankar om hur och vad vi skulle säga, när och på vilket sätt.. Jag var inte kissnödig utan plockade lite först, åt lunch och tänkte sedan lägga mig och vila. Först skulle jag bara ta testet och få det ur världen. Jag kissade i muggen, som så många gånger förut. Slet upp stickan ur sitt lilla paket, som så många gånger förut. Doppade ner det, utan tidtagarur höftade jag sekunderna. Tror att jag har de i ryggmärken nu. Innan jag ens hann att lägga det på plats tyckte jag mig ana ett streck.. Ja eller två streck alltså. Jag har lurat mig själv innan, sett streck som aldrig funnits så jag vände bort blicken för att sedan titta igen på stickan. ”va fan”, kommer det ett andra streck? Jag hade bestämt mig för att gå ut ur rummet i 10 minuter och komma tillbaka men innan jag hann lämna rummet lyste det starkt. Den andra strecket.

Jag fick svårt att andas. Med händerna för munen andades jag mest åt ett håll, utåt tror jag. Katterna kom båda två och tittade storögt på mig. Jag upprepade helt andra ord än jag hade kunnat föreställt mig ”nej, nej, nej” (du får inte lura mig såhär – var nog fortsättningen på den meningen). Jag började famla efter ett riktigt test, ett Clear Blue men nådde inte upp i skåpets översta hylla dit jag nyligen slängt upp dem. Ut i köket, fortfarande flåsande, hämtade jag en pall. Katterna efter. Tillbaka igen och upp i skåpet, sneglande på det starkaste strecket i mitt liv. Skakande slet jag av plasten från Clear Blue, katten hoppade samtidigt upp på tvättmaskinen där allt utspelade sig och höll på att välta koppen med urin men jag hann rädda den. Började istället äta plast och var bara i vägen. Men jäkla katt flytta på dig. Doppade ner Clear Blue, även denna gång sekunderna på en höft. Såg att min hand skakade. Bredvid låg strecken och lyste upp. Böjde mig över den tänkande skärmen, ögonen några centimeter ifrån, huvudet stött i händerna. ”Gravid 2-3” såg jag, eller såg jag det? Vad fan menar du med det, tänkte jag.

Det började sjunka in. Gravid. Jag är gravid. Vi väntar barn! Du har flyttat in. Äntligen!

Jag ringde min sambo och sa ”älskling, älskade du, du ska bli pappa”.

Tack för alla fina grattis, ni är guldvärda! Jag ska berätta om testdagen i sin helhet, det lovar jag! Nu har vi mina föräldrar på besök och dem ska inget få veta. Därför är det bäst för mig att inte beskriva testdagen, för då finns det risk för plötsligt tåranfall ;)

Vilken supersöt mammaklänning va? Ska jag få ha en sådan sen? Det kan inte vara sant.. Eller? Åh!

Mina vänner, mina vänner...

Plötsligt händer det (efter 1 år och 11 månader-plötsligt). Är det äntligen vår tur? Älskade, djupt efterlängtade Pyret...

//tjej i chock, underbar chock <3

10% och vi är ett par i den fjantigt låga siffran. Fortfarande barnlösa efter 2 år. 90% har lyckats på den här tiden. Det känns rätt sjukt, det är ju nästan alla. Ställ 10 par uppradade och vi är det enda som inte blivit gravida (flertalet har redan skrikande ungar).

Det är en sjukdom och jag tror att man kan likna känslorna och tankarna som detta väcker med andra typer av sjukdomar. Ibland väcker tanken på att vi är det enda paret så starka extensiella frågor att jag inte vågar tänka vidare. Vi av alla människor. Vi som är de mest fantastiska, starka, trygga, fina och kärleksfulla av par. Varför vi? Och varför min fästman, han som har haft barnlängtan i ådrorna sedan tonåren?

Samtidigt är vi någon helt annanstans idag tack vare barnlösheten. Oj vilken resa vi har gjort tillsammans. Jag kan inte annat än att känna mig så jäkla stolt över oss. Kärlek i ådrorna, det har vi också!

Nu börjar det nämligen pratas om Ivf. Inte säker på om vi (=jag) borde eller när vi får men vi kan försiktigt börja närma oss den vägen. Det känns kittlande, pirrigt helt fantastiskt och fruktansvärt jobbigt på samma gång. Efter den här medicintiden är jag hopplöst rädd för biverkningar, nästan fobiskt rädd. Rädd för tanken på om jag är redo eller om jag borde vara stabilare, på vad som kan hända. Myser med tanken om det skulle fungera, vilken skjuts jag troligen skulle få (eller så blir jag gravidsjuk och asdålig). Går det istället dåligt måste jag vara beredd på att möta mörker igen. Otäcka tankar om besked om dåliga ägg fladdrar förbi, äggdonation, adoption, missfall... Det är sannerligen ingen lätt väg att vandra. Det är vid ivf som felen kan hittas... Klarar jag i så fall det?

Plötsligt byts det där passionerade mötet i sängkammaren ut mot ett laberatorie, vitklädda människor som deltar, mot smärta, klimakterie vid 29 och sterila miljöer. Inte så sexigt och så mycket svårare att besluta om än om det bara hade fungerat på vanligt vis.

Jag tror att jag stolt skulle deklarera att det är en ivf-bebis, att jag skulle stå för vilken påverkan längtan har på en människa, ovissheten och på hur frågor kan slita ens hjärta itu. Jag tror att jag toksnabbt efter ett plus skulle köpa både bebiskläder och mammakläder. Som ett akut begär som stillats länge nog. Jag skulle njuta av att få bli en av ivf-bloggarna, en i gemenskapen. Den med sprayer, sprutor, förhoppningar och viljan att göra vad som helst för drömmen om ett barn.

Någon typ av stolthet för att bli en av alla oss som trots allt ryms i den lilla fjantiga siffran om 10%. Vi som tvingas vandra en helt annat väg, möta helt andra typer av hinder och kämpa oss blåa efter det som tas för givet. Vi som i de okända håller varandras händer och torkar varandras tårar, vi som förstår, peppar och lyfter upp när besvikelsen är ett faktum.

Sällan har så mycket nätkärlek skådats som i barnlängtans djupa kris. Och det är vackert. Det är bara just vi, i den fjantigt låga siffran på 10% som får uppleva just det.

Idol 2013 har dragit igång. Första avsnittet var inte alls så illa som jag hade förväntat mig. Ändå blir jag upprörd. Jag tänker tillbaka på förra årets säsong och funderar över hur man på Tv4, på bästa sändningstid i ett underhållande familjeprogram godkänner modding? Ni kanske tycker att det låter överdrivet, jag tror bara att ni har vant er vid konceptet. De hårda ord om utseende, stil, storlek och frisyr som t.ex Robin fick utstå, vecka efter vecka, inför hela svenska folket - jag tror inte att det finns något bättre ord. Än just mobbing.

Hur kan vuxna människor gå med på att krossa ungas drömmar överhuvudtaget? Vem har ens rätt att göra så? Jag vet att många stjärnor har fötts i och med idol men jag kan inte låta bli att tänka på hur många som har släckts? Hur många som aldrig vågade fortsätta? Lars Winnerbäck, Melissa Horn eller Anna Ternheim, visst är det artister som man tänker sig skulle ha haft svårt att klara sig i Idol när de trevande startade för många år sedan? Idag lever de alla på sin musik, i det tysta. Osäkra, nervösa och inte alls utstickande på ett "bra, säljande, annorlunda men ändå vanligt sätt" skulle de ha fått det tufft. De valde inte idolvägen, vissa av dem kanske för att det på deras tid inte ens var ett alternativ, andra för att idol inte kändes som deras "väg att gå". Jag undrar hur många Lars winnerbäck, Anna Ternheim och Melissa Horn som släcks i idol efter en säsong? Skit samma egentligen om personen hade blivit känd, hur många drömmar raseras?

Det på grund av några sekunders bedömning av vuxna människor som får betalt för att vara aggressivt käcka på bästa sändningstid, för att göra pengar.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad programmet lär ut till alla unga tittare. Vad man får säga till en annan människa, den hierarkiska ordningen, sättet som mobbing rättfärdigas och bedömning av annat än just sången som framförs; utseende, storlek, stil och "görommigknep" haglar tätt under en säsong. Detta är alltså vad vi tittare vill ha. Eller? Jag vill det inte. Jag plågas när personer sågas. Jag älskar när någon är riktigt bra, sådär så att armhåret reser sig och benen knottras. Hänföras av nya talanger, det vill jag gärna men upprätthålla mobbingen, skratta åt folk som inte lyckas och krossa unga hjärtan, det vill jag inte alls vara en del av.

Feber. Igen. Och igen. Egentligen har den inte slutat sedan medicinen sattes in i maj men vid varje justering kommer topparna. 6 justeringar sedan maj. Den graden över min normala temp knycker den lilla gnutta energi som jag fått glädjas åt på dagarna den senaste tiden. Den som främst givits åt målandet, den som betytt så mycket. Nu finns inte orken till det. Frossar. Svettas. Sover. Min läkare kommer tillbaka först nästa vecka. Tills dess är pillrena och jag ihop. Tvångsihop.

Ibland kommer en såndär akutlängtan efter ett friskt liv över mig. Oftast håller jag sådana känslor på avstånd. Nu släpptes just precis en sådan längtan igenom den skyddande barriären och högg rakt i hjärtat av längtan. Olika saker kan trigga de där känslorna, ibland väldigt långsökta.

Idag en klänning på REA. Jag funderade på om jag kunde "behöva just en sådan klänning" någon gång och tänkte att den vore så fin att packa ner i en semesterväska till värmen i höst. Jag skenade vidare och tänkte på vår underbara vecka i Egypten i höstas. Det var perfekt väder dygnet runt, inte för varmt eller för svalt (hur ofta är det egentligen så?). Jag hann att tänka på att strosa runt, att inte ljud eller mycket folk skulle bekomma mig, att vi fritt kunde strosa, välja och vraka matställe, hålla händer och fnissa i sommarnatten, leta upp ett ställe att ta ett glas vin efter maten, titta på solnedgången och folkmyllret på torget. Prata om folk som vi såg. Konstatera att vi inte fryser i linne och shorts trots den sena natten. Säga hur mycket vi behövde den här resan. Vara glada. Det högg. Rakt i hjärtat. Jag kan inte ens göra en sån fantastisk sak. När kan jag det?

1 september. Det var en evighet fram i tiden och min största oro var om jag skulle bli frisk innan dess. Vad skulle jag säga då? Skulle de tro att jag försökt lura dem? Sedan kom giftet (s.k. medicin) in i bilden och livet stannade helt. Upplevelser jag aldrig trodde att jag skulle vara tvungen att hantera blev min vardag. Här sitter jag nu, tvungen att fortsätta att ta giftet för att kroppen annars ger upp av abstinens. Och de säger att man inte blir beroende! Jag ska ta hjälp av min husläkare säger dem, han har semester. Fler tabletter. Onödigt lidande. Väntan. Mitt liv väntar för att någon annan har semester.
En intressant iakttagelse är att friska personer mäter sin frustration över situationen i tid. "Att det ska ta så lång tid", "kan man inte göra något annat, tiden rinner iväg", "oj vad frusterande när veckorna går".
Jag mäter i lidande. Det får ta veckovis att sätta ut medicinen för min del, bara jag inte hamnar med en misstänkt hjärnblödning på akuten igen. Det får hellre ta lite längre TID.

Jag hade gjort likadant. Mätt i tid alltså. För gör vi inte alltid det? Det är en måttstock som alla kan relatera till. "Jag var så jäkla trött igår", ger inte samma förståelse som "jag somnade vid 18 och vaknade 07 imorse, jag sov 13 timmar". Oj vad länge, då måste du ha varit trött.

Undrar om klockans intågande gjorde att människor slutade att lyssna på personens upplevelse lika mycket som tidigare?

Störts av allt är ändå kärleken, den är tidlös. Oändlig. Och omätbar. En upplevelse mellan två personer kan aldrig förklaras genom teknik eller nya påfund. Där får känslorna tala!

Här är han nu, mannen, myten, legenden - Zlaaatan!