Alla inlägg under januari 2013

Av Karin - 19 januari 2013 20:22

Jag har börjat förstå att vi är många. Många som delar liknande resor, de längsta och tuffaste av alla resor. Resor av stark längtan, hopplöshet, förväntan, avundssjuka och förtvivlan. Resan som helt tycks överta allt annat som tidigare existerade och begrava mig som person. Plötsligt delas året in i månader och månader i veckor. Veckan när det är möjligt, veckan när man undrar, veckan när man känner efter och veckan med besvikelse. Och så rullar det på, månad efter månad och vi är många som lever så. Vi är många som är trötta på att ljuga, som är trötta på tårar, som är trötta på att försöka, på att med ett leende nekande svara på frågor om "det är dags för barn snart", som brister på morgonen när plusset återigen lyser med sin frånvaro (och det inte spelar någon roll hur länge man tittar på provet, inte heller hur nära man tittar eller om man vinklar provet åt olika håll i ljuset). Vi är många som delar våra innersta känslor i det tysta, utan att veta om vi verkligen är främlingar för varandra eller kanske rent av är grannar eller arbetskollegor. Jag har funnit många i liknande situationer bara genom några få inlägg. Det är både en tröst och ytterligare en sorg. Vi är många som längtar.


Jag skulle bara vilja få veta att vi kan bli gravida. Jag kan inte förstå hur det kan gå över 1 år utan att det har tagit, inte ens lite, eller ett kort tag? Jag önskar såklart inte ett missfall, det kan vara den största sorgen som kan hända en människa - att förlora sitt barn. Det jag önskar är ett bevis på att vi kan. En garanti. Jag hatar ovisshet. Alla prover är ju bra och såvitt jag lärde mig i tonåren behövde man bara se åt en killes håll för att riskera graviditet och de där p-pillrena, dem var så känsliga att man behövde ta dem samma tid varje dag. Jag känner mig lurad. Vi väntade tills att vi (jag) var så redo att jag nästan sprack och vi tog pauser vissa månader på grund av nytt jobb, varför? Jag inser nu att ingen tid hade varit olämplig.


Idag har jag googlat på "privat IVF?". Jag vet inte om jag orkar vänta. På Landstinget får vi ställa oss i kö efter sommaren - 8 månader kvar och efter det tar det några månader, säg 3-4. Vi pratar alltså om ett år. Ett år. Och jag dör lite för varje dag som passerar. Varje dag utan graviditet. Jag vet att ni är många som får hjälp via IVF och det är inget förutom fantastiskt. Jag måste ändå få yppa en tanke av känslig karaktär. IVF känns lite som ett misslyckande för mig. Tanken om att vi inte, utan någon annans hjälp, kan få en bebis känns absurd. Hur jävla svårt kan det vara? Folk har lyckats i alla tider. Det är såklart också en ekonomisk aspekt i detta. Ett försök på privat klinik kostar runt 26.000kr Det är Du såklart värd, det och mer därtill. Om vi bara visste att det var så Du planerar att komma till oss. Är det så vi behöver göra? Eller om vi försöker ännu en månad, kommer Du då? Jag klarar inte ett år, tänker Du vänta så länge? När jag tänker på IVF så finns där också en annan känsla, en pirrig känsla om att det kanske är rätt och att det skulle rädda mitt tärande psyke att få göra något konkret. Men vilken stress och oro, 26.000kr och ännu ett minus. 


En resa som denna splittrar många par. Vi blir bara starkare och mer sammansvetsade. Det finns ingen som någonsin har sett så mycket av mig som du. Vi har kommit varandra så otroligt nära den senaste tiden. En resa vi kommer att bära med oss och som kommer att hjälpa oss genom livet.


Mirakel händer ibland inte av sig själva, man måste hjälpa de lite på vägen.

ANNONS
Av Karin - 16 januari 2013 22:04

Det var som att jag plötsligt hade fått reda på vår situation, såklart väl medveten om alla negativa resultat som vi tagit. Men det var ändå något som först nu blev uppenbart för mig. Att vi aldrig skulle få ett plus, som att det vore för lyckligt, sånt som bara händer andra. Det blev nytt år och vi trillade nu in på det tredje, 2011, 2012 och nu 2013. Tänk att vi faktiskt befinner oss i denna situation! Och att vi är fullkomligt maktlösa. Tänk om det tar lika lång tid till, tänk om det aldrig... Vi vi vi.. Hur kan det drabba oss? Vi har problem, vi har svårt att bli gravida. Varför? Varför vi?

Jag pallrade mig upp och tog mig till jobbet i måndags. Det var helt otänkbart i lördags. Om jag överhuvudtaget hade en logisk tanke i lördags så var det nog att jag skulle bli sjukskriven, jag kunde inte se någon annan väg. Men jag lät mig själv ligga där på soffan, även på söndagen. Och ihop med dig, med dragkraft av dig, hittade jag något. En gnutta energi.

Jag är absolut mer lättirriterad, trött och känslig men jag har nu tagit mig enda fram till torsdag och jag känner en känsla av stolthet faktiskt. Absolut beredd på att fler liknande situationer uppstår. Men jag var helt oförberedd på denna och med noll erfarenhet av något liknande blev jag livrädd.

Jag ringde till vårdcentralen i veckan. Jag mådde så fysiskt dåligt och förklarade situationen för sköterskan som svarade. Hon borde få en eloge! Det är inte lätt att säga rätt saker (för det finns typ inga) men hon lyckades och det verkade som att hon verkligen menade att hon "förstod" min oro över att min psykiska (o)hälsa blivit fysisk. Hon tog sig tid, lyssnade och bekräftade. Hon berättade att det var väldigt vanligt vid fertilitetsutredningar, liksom vid tider av hårt ansträngande arbete. Jag har båda och detta var min kropps sätt att göra sig hörd. "Jag hörde dig inte riktigt innan men tack jag hörde dig nu!", tänkte jag.

På tal om innan. Jag undrade ett tag hur det var innan. Vad pratade vi om? Såg fram emot? Och ett svar är givetvis "att skaffa barn", där är vi just nu - i den situation som vi kärleksfullt fnissade åt för 1.5 år sedan. Längtade till, pratade om, drömde om.. Det är inte riktigt så romantiskt och härligt som vi hade föreställt oss. Det är en helt annan resa.

Men jag är oändligt och tveklöst glad att det är med dig jag reser. Inte med någon annan skulle denna resan ha en destination. Inte med någon annan skulle jag ta mig -upp- och dessutom ha tryggheten att få falla igen.

-När- vår bebis kommer, så kommer vi förstå varför vi fick vänta men jag är inte där, suddar och skriver meningen på nytt. Den är jobbig, vill inte höra kommentarer i den stilen. Men det finns en liten lite sådan tanke, en sådan förhoppning hos mig.

ANNONS
Av Karin - 13 januari 2013 16:31

Igår nådde jag botten. Jag vet inte vad som var värst - alla gånger jag kunde somna om, eller det faktum att jag inte brydde mig. Jag var trött, mer än trött, slut, tung och orkeslös, fick panik av att tänka på jobbet, på allt som jag måste klara av. På att orka, vara stark och glad, på att "låtsas" och stå pall, på allt ansvar som tynger mina axlar och på att leda mitt jobb framåt. Kände oro för mig själv, ska jag nå botten och aldrig ta mig upp? Ska jag tappa all kontroll?

Med tårar rinnandes sa jag att "det värsta är att jag inte kan ge dig det du önskar allra mest". Och jag tänkte att jag förstår om du lämnar mig nu..

Han stannade, han ställde in sin efterlängtade träff med kompisar och höll min hand hela kvällen. Han gav sin axel för mig att gråta mot. Och innan kvällen var slut hade han fått mig att le.

Jag visste inte vad kärlek var förens jag träffade dig.

Av Karin - 12 januari 2013 11:18

Mitt hjärta och mitt inre är som ett öppet sår, jag önskar att jag kunde bygga en mur runt min såbara själ och liksom skydda mig från bilder på gravidmagar och ultraljud. Skydda mig från dem som är där jag vill vara. Skydda mig från dem som började försöka långt senare än oss och nu stoltserar med stora gravidmagar och nykläckta bebisar.


En sanning som tycks tryckas in i mitt medvetande, nocka mig medvetslös och långsamt väcka mig in i en värld av ondo. En sanning som gör mig fysiskt sjuk, illamående, trött och orkeslös. 


I samma stund ekar "moment 22", den om att chansen är större om man lever som vanligt, är glad och välmående - vetskapen stressar mig, det är omöjligt. Hur skulle jag kunna? Och om jag inte kan, blir det ingen bebis då? Måste kunna. För varje misslyckande blir såret ännu större och den sista energin sipprar ut samtidigt som stressen över att ändå vara välmående drastiskt ökar. Vem ska man lura? Det är som att inte få sörja när någon har dött, inte på åratal, ty om du inte sörjer kanske hen lever upp. Men det är såklart inte säkert. Det finns inga garantier. Bara ord från folk som tror sig veta. Orka.


Missundsamhet och avundssjuka är det fulaste jag vet och nu är jag ful. Riktigt ful. 



Men det är bara jag. Jag och min längtan. Vi försöker överleva. Helst skulle jag vilja sova. Sova och vakna i en annan tid. En bättre. Tanken ger mig dåligt samvete. Jag har ju allt, nästan allt.


Jag älskar dig.

Av Karin - 11 januari 2013 08:28

Min vackra brudklänning hänger i butiken i mitt namn, den väntar på mig - och jag på den. Känslan av att jag ska gifta mig kom över mig först när jag hittade den klänningen - då fylldes mina ögon med tårar, det var rätt klänning, min klänning. Tårar av glädje speglades också i min fina vän som var med mig denna dag. Allt kändes rätt och jag kunde se mig själv vackert bära klänningen oavsett formen på min mage.


Vår resa var inte alldeles enkel från början, han fick utstå många prövningar men han svek inte en millimeter. Han stod tålmodigt kvar, lika kärleksfull som förstående, lika ödmjuk som varm och lika trygg som pålitlig fanns han vid min sida med ögon som lyste av kärlek och öron som aldrig tycktes börja blöda av mina många ord. Ibland knasiga ord, men han bara log och fortsatte framåt. Ibland undrar jag om han redan visste, visste det om oss som ingen kunde veta, det om att vi skulle hålla hela vägen? Bara med den vetskapen kan man så säkert stå bredvid med ett leende på sina läppar.


Min vackra brudklänning har inte rätt mått, den måste sys in - och i bästa fall - sys ut.


Min skräck är att vi kommer att stå där den där vackra dagen som är så långt fram och uppleva samma känsla som på vår resa, den om att tiden har stått stilla, eller ännu värre - att tiden har rusat förbi oss som stått stilla, att klänningen är insydd och att våra ögonkast till varandra vittnar om en sorgsen tid snarare än om nufunnen bubblig lycka och förväntan för vad och vem som väntar oss.


Jag önskar att vi den dagen har vetskap om något som gör att vi säkert står brevid med leenden på våra läppar. 

Av Karin - 10 januari 2013 08:57

Hittills har det varit stundtals tungt och tårar har flera gånger trillat nerför mina kinder men det har ändå funnits glädje. Den enorma längtan som släcks varje månad och den gnagande oro över ovissheten som jag känner har förkroppsligats, lamslagit mig och tömt mig på energi. Tårar fuktar min kudde, lämnar stora blöta, sorgsna fläcker på örngottet och den där glädjen, vart är den?


Igår förundrades jag över min reaktion, all sorg som kom ut, tårarna som aldrig tycktes ta slut ökade istället i antal och den fysiska smärtan spände i min kropp. Detta gav mig en ljus tanke - den om att mensen var 2 dagar sen och den för mig okända reaktionen kanske var mina nya hormoner? Idag vet jag att det inte var så. Mens. Ursprungligen en bekräftelse på min kvinnlighet (lika o-efterlängtad då som nu). Men nu finns det ytterligare en till dimension till det omtalade fenomenet  - att det är precis tvärtom - ett hån mot min kvinnlighet. Ett ilsket rött bevis på att vi inte lyckats denna gången heller. Ett kladdigt svar på om mina symptom är inbillade och om min automatiska uträkning av 12 veckor i huvudet måste suddas ut, glömmas. Mina drömmar om en växande mage och om tindrande lycka i ögonen spolas ner i toaletten och försvinner i vattenvirvlarna.


Alla husmorstips och kloka råd om "att slappna av", "att ha roligt längst vägen" och "att tänka på annat" förlöjligar min situation och min längtan. Vår längtan. Som att vi gör fel och andra vet hur vi ska göra, det knäpper mig på näsan om att inte klara av det mest grundläggande för en människa. Det som folk lyckas med på fyllan, med fel partner och med preventivmedel i kroppen. Det lyckas inte vi med trots alla goda förutsättningar. Tanken på att vi två antagligen skulle bli gravida om vi hade andra partners kränker min kärlek och hånar oss som par. Vi är ju kärlek.


När jag så kom att tänke på tiden lyfte små sorgsna bubblor inom mig. När vi började var jag 27, jag fyllde 28 strax därefter och blev nu 29 år. Vi har försökt i 1.5 år men tiden för min födelsedag gör att jag har hunnit med 3 sedan vi började. Det känns orimligt, jag blir arg av tanken. Det var inte så det var tänkt. Sorgsna bubblor störtar mot marken och blir liggandes, skaver och lämnar fula märken efter sig. Jag ville vara ung.


Resan. Det var en bidragande orsak till denna reaktion. Resan bokades med oro i våra kroppar, kanske skulle vi inte kunna åka på familjeresan, skulle föräldrarna bli besvikna i så fall eller bara lyckliga över den lill* bebis vi hoppades att vi skulle ha vid tidpunkten för resan? Resan låg så långt fram i tiden att det kändest rimligt. Och ännu värre, troligt. I takt med att månaderna gick krympte "resans föreställda gravidmage" och när resan så äntligen blev av befann vi oss i samma situation som då när oron över att inte kunna åka utspelade sig, räknandes dagar och tid för ägglossning. Att gå omkring i den tid som vi hade andra planer för sprängde i mitt inre, ingen bebis och ingen gravidmage - den Resan hade inte ens börjat. Den andra delen i bidragande orsaker handlar om våra föräldrar, dem som inget vet. Antagligen kom denna enorma sorgereaktion efter att intensivt ha spenderat tid med våra föräldrar i 2.5 veckor. Inför dem är allt bra och de känslor som egentligen ligger allra ytterst på mitt skinn måste begravas djupt inne för att hålla skenet uppe. När jag sedan slapp "låtsas" och höra mig själv glatt tacka nej till vin med argumentet "att jag nog behöver vätska i värmen" sprack bubblan, låtsasbubblan sprängdes i tusen bitar och kvar blev en blöt fläck av det som brukar vara jag. Kuratons uppenbara oro, hennes råd om sjukanmälan och sjukskrivning gav mig en rejäl tankeställare -mår jag så dåligt att hon blir orolig? Varför vill hon boka en ny tid så snart? Och varför underrättar hon mig om att jag kan få en akuttid om det någon dag behövs? Hon som pratar med ofrivilligt barnlösa kvinnor och par hela dagarna, varför verkar hon så orolig för mig? Vad har hänt med mig?


Jag som är så stark.

Och vad är stark?

Egentligen.



Längtan.

Av Karin - 9 januari 2013 12:06

Jag trodde aldrig att jag skulle vara sjukanmäld från jobbet på grund av tårar som aldrig vill sluta rinna men idag är just en sådan dag.


Jag är en kvinna yngre än 30 år som bor i en mellanstor stad i Sverige som genom denna blogg vill ventilera, skriva av mig, andas fritt i all hemlighet och kanske möta andra i liknande situationer.


Här är vår historia - vår längtan efter att bli 3. Jag har alltid brytt mig mycket om att prestera, om att nå mål och genomföra sådant som ter sig omöjligt - jag har helt enkelt varit väldigt karriärsinriktad och alltid utmanat mig själv och trott att allt är möjligt så länge man verkligen vill. Jag träffade min sambo för ungefär 4 år sedan och han var av en helt annan sort, främmande för mig. I hans värld fanns inget större än att hitta den sanna kärleken och tillsammans skaffa barn och leva familjeliv. Jag måste medge att jag tyckte att det var lite fjantigt från början, "ja men det där med barn får man ju liksom på köpet i en relation, men vad vill han uppnå?", tänkte jag. Han var en skön kontrast till mig, så lugn, trygg, säker och nöjd. Snart hade han nästlat in sin tandborste hos mig, lagt kvar ett ombyte kläder i min lägenhet och en dag kom han plötsligt till min lägenhet oanonserad, vår relation växte sig starkare för varje dag som gick och någonstans blev vi ett riktigt vi. Det var den där dagen när han frågade mig "säger du fortfarande att vi dejtar?". Från dag ett fanns inget större för honom än att få barn med den man älskar och idag är jag beredd att hålla med.


Vi började försöka att skaffa barn i september 2011 och i ärlighetens namn hade vi inte alls koll på hur det faktiskt går till, den där korta perioden varje månad som ska prickas - vi var lyckligt ovetandes. Vi pratade mycket om vilken tid på året man vill få barn, funderade på om det är jobbigt att vara gravid på sommaren, på julen, när man reser och att det vore fantastiskt att fortsätta vara hemma efter en semester - precis som att det gick att kontrollera och boka in en bra tid för sin graviditet. De första 4-5 månaderna gick, vi tog pauser då och då på grund av nytt jobb, på grund av resa som planerats långt fram i tiden, allt i tron om att gravid blir man så fort man försöker. Tiden gick och frustrationen växte, vi började med ägglossningsstickor och kalendrar och kunde inte förstå vad som var fel. Varje månad var hoppet uppe igen och jag kände efter - de där 2 veckorna av väntan och "efterkännande" var så otroligt långa och liksom segade sig fram.


Jag jobbade skift under denna första period och jag mådde verkligen dåligt av det, det passade inte mig och jag var sjuk ofta, stressad och trött. Vi spekulerade i att jobbet kanske var anledningen till att det inte funkade för oss. En morgon när jag kom hem efter att ha jobbat 13 timmars nattpass testade jag positivt, jag kände mig försiktigt positiv och ville genomföra testet 2 morgnar på rad innan vi ringde och skrev in oss. Den andra morgonen var det också positivt och den tredje likaså, men då upptäckte jag något som vände upp och ner på min värld. Jag hade tagit fel test, det var ägglossningsstickorna som visade positivt. I vild förtvivlan ringde jag barnmorskan som förstod känslostormen inom mig och jag fick komma dit samma dag. De tog prover som visade negativt och det kändes som att jag hade blivit lurad. Här någonstans kröp sig en otäck känsla närmare - vi kanske inte kunde bli gravida?


Jag började läsa bloggar och söka information. Ett år var tvunget att passera innan man fick påbörja utredning lärde jag mig. Precis innan ett år hade passerat från det att jag tog ut min spiral anmälde vi oss och skrevs in på fertilitetsenheten, vi utelämnade detaljer om att vi faktiskt hade tagit pauser under året och var lättade över att vi fick påbörja utredning. Lättade och skräckslagna. Vi fyllde i alla frågor i formuläret och genomgick resterande utredning innan vi satt där den där morgonen i väntan på beskedet. Den morgonen stod jag framför spegeln och tänkte att någonannanstans, framför en spegel står en läkare och bär våra liv i sina händer. Hen kanske säger till sin partner att hen ska lämna ett tungt besked till ett ungt par i dag och det där unga paret är vi, tänkte jag. Som en film spelades detta upp för mitt inre, "samtidigt i en annan del av staden...". Vi hade bestämt oss för att fly om så var fallet, sälja vår bostad, säga upp våra jobb och åka till någon annan del av världen och börja något nytt. Nåågot med en annan mening. Men det blev inte som vi befarat, alla prover visade sig vara bra och det fanns därmed inget som kunde påvisas vara anledningen till vår ofrivilliga barnlöshet. Vi fick erbjudande om att spola mina äggledare och tackade senare ja till detta.


Den veckan som jag skulle spola mina äggledare kröp fram. Jag var otroligt nervös för smärtan, obehaget och såklart resultatet. Jag hade vid det här laget börjat tro att något verkligen var fel och kände att vi nu skulle hitta anledningen till alla negativa graviditetstest, mina äggledare. Jag började vid ett tillfälle hoppas, för om det skulle vara så - då fanns det hjälp att få. Undersökningen gjordes och båda äggledarna var öppna. Skönt. Men. Tillbaka på ruta ett. Inga fel - ingen förklaring - ingen hjälp. Bara vi och vår längtan, så stark att kraften skulle välta träd om den släpptes fri.


Idag är vi ett halvår från att få hjälp med provrörsbefruktning, det får man nämligen efter 2 års försök. Idag har jag för första gången varit hos kuratorn på fertilitetsenheten och jag kan bara konstatera att jag borde ha gått tidigare. Mina tårar slutade aldrig rinna och sorgen känns oändlig. Ovissheten är värst, att hitta på alternativa sanningar till familj och vänner och käckt svara på frågor om "det inte är dags för barn snart?" är tärande. Att se alla gravidmagar på stan och höra alla historier om barn som blivit till vid första försöket eller inte ens var planerade skär i mitt hjärta. Vi är ett fint par, vi har allt ordnat och vi längtar.


Snälla kom till oss.

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se