Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Karin - 16 april 2015 22:11

Jag skulle nog kunna säga att jag är frisk från min utmattning nu. Det är så galet stort att jag knappt förstår det. Under långa långa perioder trodde inte jag att den dagen ens kunde komma. Jag var alldeles för sjuk för att se att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.

Nu trillar tårnarna. Inte för att jag är glad. Tyvärr. Min tilltänkta lycka över att vara frisk äts nämligen upp av min "nya" sjukdom. Sköldkörteln. Jag insjuknade i höstas (eller kanske tidigare). Sedan dess har medicinen justerats flera gånger och jag har mestadels mått ganska risigt. Ibland ännu sämre.

Nu känner jag mig bara så jävla besviken på att jag inte fick bli frisk ens när jag blev frisk. När jag redan hade varit sjuk i 2 år så blev jag mer sjuk. På nytt sätt. Och just ikväll känns det tröstlöst.

Jag är matt, yr, svag, har huvudvärk, är illamående och arg i kroppen.

Jag tänker alltid att det kommer blir bra. Försöker se framåt och tron finns liksom där. Men nu. Just nu är jag bara ledsen.

När får jag bli pigg? Leva? Göra allt jag så länge drömt om? När kommer min kropp orka? Har inte jag fått tillräckligt nu? Kommer det någonsin bli bra?

Ibland slår det mig att en del människor är helt friska. Fria från alla sjukdomar (just i stunden). Det är så långt borta. Overkligt liksom. Det är en sån jävla kamp. Så mycket vilande. Så mycket "försöka vara nöjd" över typ.. pyttesaker. Det är så jävla orättvist.

Det finns ingen summa jag inte skulle betala för god hälsa.

ANNONS
Av Karin - 7 april 2015 19:27

Läkarträffen idag gick bra. Det var faktiskt, kors i det satans taket, en rätt bra läkare. Hur som, sköldkörteln var svaj igen. Inte konstigt att jag mått apa den senaste tiden. Dosen höjs och jag förväntas må bättre om några veckor. Känns väldigt lugnande. Blir alltid stressad när jag känner av symptom (som lika gärna kan vara stress/utmattning som sköldkörteln). På det negativa kontot är det irriterande att det aldrig blir bra, en bra balans liksom.

Nu är jag åter på sköldkörtelsvaj och cellprovsskit. Ruta 0. Typ.

Jaja. Jag är stark som bamse iaf.

ANNONS
Av Karin - 7 april 2015 11:49

Jag känner mig helt trasig. Jag hoppas att det är fel på mina sköldkörtelvärden igen och att all galenskap beror på det. Men det finns en möjlighet att jag bara helt enkelt är utmattad. Trött. Och irriterad över allt.

Att varenda natt väckas och vara uppe med Lillan. Det är så galet frustrerande. Varje natt tänker jag "finns det ingenstans jag kan göra av henne?". Inatt vaknade hon vid 03-tiden. Vid 5 gav jag upp sovförsöken och pallrade mig ut. Hon somnar alltid i vagnen. Det får man ju vara tacksam för. Men också jävligt tröttsamt att masa sig ut i nattkylan natt efter natt. Och dra vagnen på gräset framför mig.

Nu känner jag att jag fått nog. Att vi måste göra någon förändring. Sambon jobbar mer nu än i vår förra stad och dessutom jobbar han kväll och halv-natt. Han jobbar ofta kväll ena dagen och morgon dagen därpå. Då blir jag ensam i typ ett dygn. Och jag orkar helt enkelt inte.

Eftersom att sambon är borta mycket står hushållet kvar till mig. Nu känns det som att jag ränner mellan kök, städ, tvätt, mat, mat, mat och underhåll av bebis. Och ärligt talat tror jag att jag har gått hemma mer än tillräckligt nu. Jag har varit hemma i 2.5 år (inkl sjukskrivning alltså). Jag var förstås oerhört sjuk den första tiden, så det var inte så att jag var hemma och "mös". Nej fy fan vad dåligt jag mådde.

Nu vet jag inte om detta betyder att jag är FRISK och behöver mer stimuli.. Eller om jag tvärtom är tillfälligt utmattad och bara behöver vila.

Jag tror att jag behöver en tids vila. Och därefter behöver mer stimuli.

Idag ska jag på läkarträff. Jag kommer bryta ihop om hon frågar hur jag mår. Vilket hon ju kommer fråga.

Håll tummarna för en bra läkare nu i alla fall! Och en bra lösning.

Av Karin - 6 april 2015 12:52

Jag vet att det inte är så. Och jag vet att jag gör mitt allra bästa. Och mer därtill. Men ändå skaver samvetet.

Vår tjej har som bekant svårt med sömnen. Igår firade vi påsk och hon vaknade när vi åkte hem. Då var allt förstört och hon var vaken i timtals därefter. Omöjlig att söva. Inte i famn, inte i säng och inte i vagn efter långa promenader.

Vi har dessutom en sjuk katt. En som vi måste fjäska för nu. Rätt ordentligt. Han är inne på sista versen och om vi inte lyckas skaka liv i honom nu så finns det nog inte mycket kvar att göra. Jag vill slå knut på mig för att rädda honom. Samtidigt som jag vet att han redan fått många många år extra tack vare mig. Han har varit mycket sjuk och krävt massor av omvårdnad och massor av pengar genom åren. Och jag mäktar inte riktigt med allt. Skulle vilja ge honom all kärlek i världen. Men jag hinner inte.

Hur som helst. Igår var vi alltså på påskfirande. Det var en av få större grejer jag varit på de senaste åren. Med 3 barn och ett antal vuxna och jag körde dessutom, vilket jag heller inte riktigt gjort den senaste tiden. Det kändes bra. Typ friskt. Jag kände mig frisk.

Sen började sömnbesvären för lillan här hemma och kattfjäskandet. Försöka få i mat, medicin och vätska i katten. Och så barnet som vägrar sova. 2 trötta föräldrar. Och den andra katten. Tröttheten och behovet av vila. Stress över att sambon nu ska jobba jättemycket de kommande dygnen (går på schema). Så tömmande när inget funkar eller flyter.

Sammanlagt knopade jag ihop 3.5 timmar sömn inatt.. Jag grät en skvätt för att jag trodde att katten gått ut och dött ensam i regnen. Men han kom tillbaka!

Idag, timmar innan sambon ska iväg på jobb och Lillan i vanlig ordning krånglar med maten, så skickade jag iväg henne till mormor och morfar. Och nu dåligt samvete. Tårar som trillar. För att jag inte orkar. För att jag kände mig irriterad och frustrerad. Trött och less. För att jag längtade efter stunder för mig själv. För att jag inte alla stunder är kärleksfull och varm mot min dotter. För att jag inte räcker till. För att relationen mellan mig och sambon blir lidande. Så sällan vi har en stund ihop utan Lillan. Allt som oftast försäker vi söva henne. Och de gånger vi lyckas behöver vi söva. Ibland sover vi i skift. Sambon är missnöjd med flytten, ledsen över det. Jag bara hoppas att saker ska bli bättre. Någon gång. Vi behöver hitta tillbaka till oss. Få lite utrymme bortom sömnkaos och matvägran. Bortom nattliga promenader med sömnlös bebis.

Känner mig kass som ringer och ber om hjälp. Med mitt eget barn. Slm behöver det liksom. Som inte reder ut det själv. Ser hur andra mamas går på än det ena och än det andra och sörjer det.

Dessutom fick jag besked om att mina cellprover fortfarande inte är bra. Jag som så gärna ville få börja om helt nytt. Jag har milda till måttliga förändringar, en del har tagits bort men det kvarstår tydligen inuti livmoderkanalen. Det blir fler kontroller. Och kanske fler ingrepp i år.

Jag vet att jag bara behöver sömn och att det blir bättre då. Ljusare. Och nu kan jag ju få det. Nu när Lillan är iväg. Ändå sitter jag här och grinar istället. Känner mig dålig. Och som att jag inte får en chans att bli bra. Att något ständigt jagar mig, är hak i häl. Sköldkörteln. Cellförändringar. Utmattningen.

Lillans envishet, om den kvarstår kommer den säkert vara något jag kommer att beundra, men nu kör den slut på mig. Vetskapen om att jag var likadan som liten. Krånglade med mat och sömn.

Jag tänker att jag kanske behöver göra något. Dra igång projektet jag drömmer om. Låta sambon gå ner i tid och vara föräldraledig medan jag får göra något annat. Jag har inte gjort något på så länge. Flera år.

Snälla ni mamas (och papas om här finns några), känner ni er också dåliga ibland?

Pepp mottages tacksamt.

Av Karin - 2 april 2015 21:07

Nej men jag fick frågan idag. Inte på ett oförskämt vis. Jag var hos veterinären med vår katt och fick hjälpa till när han skulle röntgas. På skylten till röntgenrummet stod det att en inte fick vara under 18 år och inte gravid. Min pappa skojade bort att han inte var gravid men veterinären envisades med att fråga mig en ytterligare gång.

När jag kom hem slog det mig. Jag kanske ser lite gravid ut. Ingen superskoj insikt såhär 10 månader efter förlossningen. Det handlar inte så mycket om kilona skulle jag tro, utan mer att magen är uttöjd redan högt upp men framförallt vid naveln. Inte så konstigt förstås, jag födde 17 dagar efter bf och guldklumpan vägde över 4kg (och jag 25+).

Min mage töjs ut efter att jag har ätit och jag känner ärligt talat att det är rätt tomt på muskler. När jag och sambon gjorde ett test med att trycka in fingrarna mellan musklerna fick vi in en hel näve där det bara skulle glipa 2 cm. Jag funderar på om jag har fått allvarliga muskelskador i magen?

Jag har ett läkarbesök i nästa vecka. Här på landet, dit vi flyttat har man årlig hälsokontroll. Det gillar jag. En bra grej. Då ska jag passa på att fråga sånt jag inte söker för, tex påföljer efter förlossningen som fortfarande trilskas. Och den där magen som tydligen ser gravid ut. Den ska jag också fråga om.

Någon annan som känner igen sin mage i min beskrivning?

TACK för alla kommentarer kring sömn och bolltäcke. Ni är guld!

Av Karin - 1 april 2015 14:26

Innan vi flyttade sa vår BVC-tant att en annan av hennes patienter precis skulle prova tyngdtäcke till sitt barn. Barnet hade också svåra sömnproblem (och något neuropsykiatriskt problem).

Till vuxna vet jag att det finns med antingen kedjor inuti eller med bollar. Täckena är vetenskapligt bevisade att stilla oro och ångest och att ge förbättrad sömn utan uppvak. Tyngden ska trygga personen att fridfullt sova natten igenom (amen!).

Det går säkert att sy något liknande, tex med vetekuddar inuti täcket (sy fast i små fyrkanter kanske?)

Hur som, jag undrar om någon läsare känner till att det finns liknande täcken att köpa till en bebis under 1 år?

Please help!

/Mvh desperat och slutkörd mamma som inatt ville ta en veckas paus från sin nattmarodör till dotter.

Av Karin - 29 mars 2015 14:58

Sömn. Denna bristvara.

Om du läser min blogg och har barn får du gärna dela med dig av sov- och matrutiner. Hur ser en dag ut? Gärna utförligt ;)

Vår 10-månaders är sedan en månad tillbaka inne på att bara sova en gång per dag, oftast somnar hon mellan 11-12 och sover 2.5 timmar framåt. Det har funkat klart bättre än att låta henne sova vid 2 kortare tillfällen. Det gör maten lite trixigare tycker jag. Hon äter frukost innan och vill absolut ha sin välling inför tuppluren. Eftersom att hon sover fram till 14-15 så missar hon lunch. Hon får förstås mat då när hon vaknat men klockan blir så mycket och det blir himla tight mellan lunch och middag.

Hon har ordentliga problem med att somna in. De där sista steget liksom. Hon kan vara lagom trött, övertrött, avslappnad och lugn -det spelar ingen roll. Hon har jättesvårt med det.

Nu harvar vi runt både kvällar och nätter med henne i vagn. Utomhus. Grannarna måste tro att vi är tokiga. Eller att vi har ett tokigt barn. Vi syns nämligen med vagnen på de mest udda tider och vi drar den dessutom på vår gräsmatta (=tungt) (=lämnar fula spår).

Om hon vaknar på kvällen eller natten, vilket hon alltför ofta gör. Då är det kört. Igår kväll vaknade hon efter att ha sovit knappt 3 timmar. Anledningen var att hon krypit upp i hörnet av spjälsängen och misstyckte. Hon var på väääääg att somna om i en timme, både i sängen och i min famn. Hon ville verkligen men kunde inte. Hon fick varm mjölk för att lättare komma till ro. Efter en timme gav jag upp och packade ner henne (gång nr 2 för kvällen) i vagnen. Det lät som att hon somnat men efter 40 minuter satte hon sig plötsligt upp. Gaah.

För att förkorta en jäkligt tuff kväll så somnade hon om först efter 3 timmar. Och så är det varje gång. Det går aldrig fortare än 2 timmar. Och uppvaken sker ca 5 nätter varje vecka (=trööötta päron), på vilka klockslag som helst.

Mina föräldrar har haft henne ytterlugare en natt och de säger att hon är den envisaste ungen de träffat. BVC tror knappt på oss eftersom att hon utger sig för att vara så himla trygg och harmonisk i nya situationer. Hennes pappa tror att hon har ADHD eller att hon har ont. Jag vet inte vad jag ska tro.. Tror inte att hon har ont, hon skriker inte utan är lugn. Jag känner tyvärr igen mig. Jag har också svårt att somna, de där alldeles sista steget är väldigt känsligt för mig också. Ibland blir jag orolig och undrar om något är fel. Om hon behöver hjälp på någott sätt?

När hon vaknar sådär är hon trött men glad. Hon är alltid glad. Hon dansar, skrattar, pekar och "däh-ar", samtidigt som hon gnuggar sig i ögonen och egentligen är trött. Känns som om vi provat allt (promenad, vyscha, läsa saga, avslappningsmusik, bad etc).

Man kan ju alltid hitta anledningar också. Nu har vi precis flyttat och miljön är ny. Hon är dessutom ute typ 2 ggr per dag nu från att bara ha varit ute 2 ggr per vecka innan. Hon har nya tänder på gång. Hon växer toksnabbt (10 mån - 77cm). Och bla bla.. Men vi hittar alltid något att "skylla på" och vi undrar om det egentligen är ett större problem än så?

De runt omkring oss reagerar och tycker att det är märkligt och ovanligt (typ våra föräldrar som följt flera småbarn). Inte hör vi heller talas om något liknande av våra vänner med barn. Är detta så udda alltså?

Känner du igen dig? Tipsa gärna!

Av Karin - 26 mars 2015 21:23

Nu känns allt bättre. Det grövsta är gjort i nya lägenheten, allt finns på rätt plats och livet kan liksom lunka på. I vårt förråd står det 30 fulla flyttlådor. Mina föräldrar blir helt knottriga av bara tanken, det hade jag också blivit i mitt "tidigare liv". Nu tänker jag mer att det är tur att vi har ett förråd att stuva undan skiten i ;) Vi kan ta någon låda i taget sedan när vi har mer ork!

Det är helt fantastiskt skönt att bo i radhuslägenhet som vi nu gör. Tidigare hade vi en lång trappa upp och jag hade problem med att orka bära barn och vagn. Det ledde till att jag blev kvar inne och kände mig fast, inlåst och begränsad. Väldigt negativt på flera sätt.

Men nu! Halleluja! Vi har en stor trädgård och jag kan bara traska rakt ut, antingen med vagn eller bara jag och lillan. Alltså ni kan inte förstå hur gott det gör för psyket efter att ha känt mig instängd sådär länge. Jag tar inga långa promenader men flera korta varje dag. Shit alltså, tidigare blev det bara någon enstaka i veckan. Vilken skillnad! Bara det var väl värt flytten.

Jag hoppas att något gravidkilo kan trilla av också ;)

Sambon har det tuffare. Han är stundtals ledsen. Jag hoppas att det blir bättre snart!

Imorgon ska jag lämna sköldkörtelprov igen. Sköterskan sa till mig "och så tar du ju inte medicinen imorgon, men det vet du väl, du har ju lämnat så många prov innan". Jag blev helt paff. Ingen har sagt det till mig innan. Jag har tagit min medicin varje gång innan jag lämnat prover. Snyggt att de utelämnat den infon.. Tänk om det påverkat mina provsvar. Ja men SUCK! Vet ni något?

Jag väntar också provsvar från min cellgrej. Det skulle ta en månad. Det har gått en månad idag. Hoppas att de kommer snart. Och jag hoppas nu verkligen att de ska vara bra. Jag skulle så gärna vilja bli fri från cellförändringar och sköldkörtelskit ett tag. Få landa och "bara" rådda med min (tidigare) utmattning i kombination med bebisliv, ny-gamla hemstaden och drömmarna om framtiden!

Håll en tumme!

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se