Jag borde ha en varningstext på mig "varning för plötslig ilska". Det är helt enormt vad förbannad jag blir. För allt och inget. Det är riktigt jobbigt. Jag blir arg så att jag får huvudvärk.

Och de här spökveckorna. Om de nu passar någon så är det iaf inte mig. Njutbart och lyckligt? Nej orolig och förbannad!

Kan vi snabbspola tiden så att jag får känna Pyret?

Ja det gjorde vi faktiskt igår. Vi har velat och funderat och varit tveksamma på än det ena, än det andra men igår skred vi till verket. Tidigare än planerat. En uppdatering på Facebook blev det. Det känns verkligare nu när alla "grattis" haglar in :) Det känns också verkligare eftersom att jag inte kan knäppa min jacka längre. Jag måste ta mig upp på stan. Det är väldigt få affärer som har mammajackor tycker jag, why?

Min skrivkurs går bra, riktigt bra faktiskt. Kanske kan det bli något av det där..

V 15 (14+2)

I går var det veckobyte och det betyder att vecka 15 är här. Vecka 15. Andra tredjedelen. Det låter långt. På något konstigt sätt hade jag landat i att vi fick vara "tidigt gravida", nästan lite "på-låtsas-gravida" men vecka 15 låter väldigt på riktigt. Ja jättesnurrigt tycker ni nog men så känns det. I övrigt känns det inte så mycket alls vilket gör det hela än mer overkligt. Vi har börjat berätta för vår omgivning efter att vi överraskade blivande farmor och farfar i helgen. De blev precis så chockade som vi hade hoppats på. Och väldigt rörda och tåriga. Farmor satt med nappen som de fick i handen hela kvällen <3

Symptom:

- Molande då och då
- Hugg i underlivet (aj! Någon annan som upplevt det)?
- Drömmar
- Skrockfull och nervös över saker jag normalt sett inte skulle vara (katastroftänk), läste att det är rätt vanligt
- Salt och surt står fortfarande på listan
- Starka känslor

Magen är inte lika svullen längre, även om den är som störst på kvällen efter middagen (när jag alltid hamnar i matkoma). Läste att det tar dubbelt så lång tid för kroppen att "smälta maten" nu än innan graviditeten. Det märks!

Pyret - är du en liten pojke som mamma tror (inte min mamma alltså - utan jag, crazy!)?

Jag vet att det aldrig är värt det i efterhand. Sekundernas sötma av det friska, vanliga livet lockar ibland för starkt. Särskilt om den andra inte vet eller förstår, särskilt om den andra är entusiastisk och menar väl med alla samtalsämnen och frågor. Särskilt när jag så gärna vill vara frisk. Men bittert åndrar sig den som sedan ligger utslagen ensam på övervåningen en lördagkväll, till det dåva ljudet av skratt och skoj nedanför. Om jag bara hade brytit i tid, då när jag faktiskt visste att det höll på att bli för mycket, då hade jag sluppit sus i öronen, ljudkänslighet, irritation, kroppsvärk, trötthet och yrsel.

Sekunder av friskhet har blivit minuter och ibland timmar. Efterlängtad friskhet gör mig sjuk och kostar dyrt.

V.14 (13+6)

Tårarna fortsätter att rinna ikväll. Jag har inte haft någon dålig dag på länge, varit glad och positiv men idag tvärvände humöret i och med samtalet med min kompis (förra inlägget).

Det får mig att fundera; 1). är jag överandträngd och trött? 2). Är jag hormonell? 3). Börjar jag bearbeta de 2 åren av ofrivilligt barnlöshet nu? 4). Blev jag berusad lycklig av graviditetens första hormoner? 5). Är det bara en tillfälligt dålig dag? 6). Håller jag på att bli sjuk (då blkr jag ofta ynklig och får tunga tankar)?

Alla alternativen är möjliga förklaringar. Men när jag tänker på det låter alternativ 3 logisk. När skulle jag annars ha bearbetat det? Såklart inte under tiden vi var barnlösa. Ännu är vi inte över bäcken men jag vet nu att VI KAN och det visste jag inte tidigare. Där låg min rädsla innan, att vi inte kunde, att det aldrig skulle kunna bli vår tur.

Nu blandas glädje med oro över att inte längre känna mig gravid. Nu blandas lyckan för att jag är friskare och vill framåt med dagar av att trilla tillbaka i överansträngdhetens trötta dvala. Nu blandas längtan med hat för den här staden. Med tankar om att jag vill börja om på nytt någon annanstans och rikta mitt hat för allt vad det här året har inneburit mot staden och dess invånnare. För att kunna skylla på något, vara arg på något. Lindra min egen skuld i vägen mot utmattningen.


(Bild google)

Året som har passerat har varit bortom helvetet men med ljusglimtar som kärlek och styrka. Utan detta år skulle vi veta mycket mindre om varandra, utan detta år skulle vi inte ha samma grund att tillsammans vandra vidare utifrån. Vi har varit i det värsta och vi har klarat det, på något sätt skulle jag inte vilja byta ut det. Men samtidigt, jag har aldrig upplevt något värre. Trots att det är osannolikt att dö av inre smärta kändes det just så och att jag idag sitter här i ett stycke känns överväldigande. Sagan som jag just fick höra la ett mörkt skimmer av bitterhet och ilska över mig idag. Flickan i sagan berättade att dem hade bestämt sig för att börja försöka bli gravida på sin bröllopsnatt och lyckats (!) och det absolut första graviditetstestet de tog visade ett plus på deras bröllopsresa. De har också köpt hus. Deras år har alltså innehållit allt det där, gravida på första försöker (på bröllopsnatten) och ett enda (ångest)-test visade plus på bröllopsresan och tillsammans ska dem nu bo i ett fint hus. Jag kan inte hantera det. Så mycket smärta mitt år har innehållit, så långt från deras saga att jag lite i smyg och absolut inte utskrivet såhär på nätet önskar att dem också kunde få känna på hur det kan vara att leva (eller typ inte leva). Och så skäms jag. Vilken ful ful ful tanke, att önska någon olycka. Tårarna strömmar ner för mina kinder och blandas med hulkningar. Jag tänker på all oro, på ångest och rädsla över att aldrig kunna få ett barn, jag tänker på vårt inställda bröllop - det som skulle ha blivit finast i världen, jag tänker på mitt 5 månader långa drogrus av den så kallade medicinen, jag tänker på avstängda känslor och tomt ansiktsuttryck och jag bara gråter över orättvisan som jag känner. Jag vill bara bort. Bort från den här äckligt fula staden och börja om någon annanstans.

Jag tittar mig i spegeln och ser den putande magen. Kan inte låta bli att le lyckligt och klappa på den. Så många gånger som jag på låtsats spänt ut magen och drömt mig bort, längtat och hoppats och i samma veva känt mig både knäpp och sorgsen. Nu är den på riktigt. Min mage med mitt Pyre i. Knepigt nog så är det rätt overkligt ändå. Trots att jag inte har mens. Trots att jag kissar på nätterna, trots att den molande värken påminner om en växande Pyre och trots att magen putar ut så känns det overkligt. Är det verkligen en riktig liten bebis, en sån som kommer ut och bara blir vår sen? Nja det känns väldigt märkligt. Tur att jag har 9 månader på mig att fatta..

Symptom:
- många kissar på ett dygn
- väldigt törstig
- Äter mycket mat och mellanmål ;)
- Molande värk då och då (mer sällan nu)
- Ömma, tunga bröst
- Andfådd

Illamåendet är borta, yrseln och svagheten likaså. Det kan komma någon sväng av illamående, som oftast orsakats av en lukt. Idag luktade det gammalt tantkiss och mens på den offentliga toa:n och då dök ett oproportionerligt illamående upp (urk!) Jag var sugen på fet mat tidigare i graviditeten (pizza, smält ost, chips) men det är borta. Jag vill ha hemlagad riktig mat och hellre surt än sött. Hellre en clementin än chips (det känns dock lite tråkigt;)

När jag gör högst ovetenskapliga tester så visar det att Pyret är en pojke. Faktum är att jag har börjat tro det. Första typ 10 veckorna var jag helt övertygad om att det var en tjej men efter det har jag smugit mig in på pojkspåret.. Vi får förhoppningsvis veta den 2 dec när det är dags för RUL.

Vem är Du som var stark nog att hänga kvar trots en svag kropp, besök på akuten och dimmiga uttrappningar av medicin? Älskade lill* Du.

Nedan syns de första inköpen. Ursäkta dåliga bilder, orkade inte fixa bättre ljus :) Allt är köpt på Kappahl. Jag gillar särskilt bodyn med ugglor och den retro-inspirerade längst ner.

Vi avverkade mil efter mil i bilen. Det började skymma, minikatten jamade ynkligt i baksätet och jag kastade oroade blickar in i skogen. En mardröm som jag hade haft natten innan gnagde långt in i hjärtat. Denna resa hade vi längtat efter så länge, milen kändes långa men mer förväntansfulla än vanligt. När vi kom fram skulle nyheten avslöjas, den som hade hållits hemlig så länge. Vi skulle berätta att vi hade testat positivt dagen innan dem var på besök hos oss senast, 11 veckor tidigare, vi skulle berätta att vi undkom IVF med nöd och näppe, vi skulle berätta att vi hade sett Pyret sprattla samma morgon och visa bilderna från KUB. I min dröm krossades allt i en krock med en älg. Jag överlevde. Inte min sambo. I drömmen döpte jag vår son till 3 namn. Ett som jag inte alls gillade men som var min sambos favorit och 2 efter honom. Den otäckaste drömmen som jag inte ens vågade berätta om, av rädsla för att jinxa hela grejen. Istället tittade jag ut i den mörka skogen, sökte efter skogens konung, han som skulle förstöra allt som vi nyss vunnit. 

När vi körde upp på bron, den som leder från fastlandet till ön sa min sambo "nu kan det i alla fall inte komma något vilt" och det kändes som om han läst mina tankar. Nu var det nära. Jag hade provat olika kläder dagarna innan för att hitta det som mest dålde den putande magen. Det var svårt. Den klädkombination som jag till slut fick på mig var inget jag vanligtvis skulle bära och det märkte förstås mamma som slängde ett extra öga direkt när jag klev ur bilen. Jag kramades och svankade, ville inte att min mage skulle nudda deras. Vi hade bestämt att vi direkt skulle sätta oss i vardagsrummet och skippa kvällsmackan i köket. Vi satt där och lät lugnet komma till oss. Lät det första pratet om trafiken på vägarna och den eventuella halkan glida förbi. Jag reste mig upp för att ta ner minikatten från förbjudet område, på vägen tillbaka till soffan fick jag en manande blick av min sambo. Jag himlade med ögonen tillbaka och förstod att det nu var dags. 

Det pirrade i mig när jag tog fram det vackert inslagna paketet och styrde stegen mot soffan. Gjorde en glad grimas bakom mina föräldrar, som bara sambon kunde se och överlämnade paketet i deras händer. Vi satt bredvid varandra, fingrade på varandras händer i smyg. Jag försökte lyssna på föräldrarnas prat om familjen Skarsgård. Hur dem en gång hade kommit till en liten plats på Öland med snarlikt namn. Kunde inte koncentrera mig utan "hmm:ade" svar. Mamma tråcklade med paketets alla snören, som hon tydligen skulle spara och paketöppningen tycktes pågåg en evighet. Jag kämpade mot att spricka ut i glädjefnatt och gråtanfall och väntade lugnt på den utdragna processen. Mamma kom fram till att den genomskinliga plasten behövde klippas för att kunna rädda snörena och pappa gick efter en sax. Hade jag vetat om denna hysteri hade jag gett henne några rullar snören först. Mamma och pappa satt bredvid varandra och lyfte på lådans lock, båda tittade ner. Där låg nappen med texten "mormor morfar <3" och vilade i prassligt turkost papper. Mamma förstod på en gång. Pappa däremot dröjde, tog lådan i sina händer och fortsatte stirra ner i lådan. "nä, nä.. Är det sant?" sa han redan tårögd. Mamma sa på en gång att hon redan visste. Som alltid. Vi bekräftade och jag visade min putande mage. "Nemän den är ju riktigt stor" sa pappa som fortfarande var förvirrad och överrumplad.

Vi berättade sedan allt som vi hade tänkt att berätta men först kramades vi. Pappas kram var så stark att han var nära att krossa mig. Men det gjorde inget. "Efter allt elände ni har gått igenom" snyftade han och tycktes vara lycklig över den rättvisa som hade infunnit sig i och med vår graviditet. Mamma fortsatte att förklara varför hon redan visste och hade tydligen också yppat sin misstanke till pappa 3 veckor tidigare. Han däremot slog bort det genast. Det hade varit så mycket i våra liv de senaste året att barn kunde det knappast ha blivit, tyckte han. Mamma kontrade med "ja då slappnade kroppen av" när vi berättade om hur nära vi var att påbörja IVF. Jag ville inte förstöra stunden där och då med någon vass och syrlig kommentar utan lämnade den till dagen efter. Då förklarade jag lugnt och stilla att Pyret redan fanns, om än mikroskopiskt liten, när vi fick tiden till IVF-planering. Det gick alltså till som för alla andra som blir spontant gravida, inget konstigare än om det hade funkat för oss första månaden, sjätte eller den 16e. Samma mirakel, samma lyckliga slump hade skett i min mage som i många andras.

Dagen efter åkte jag och sambon till köpcentret i jakt efter en mammajacka till mig (hur svårt ska det vara, varm och snygg?) Vi hade bestämt tidigare i graviditeten att om KUB går bra så börjar vi handla till Pyret därefter. Så blev det. Pyrets första plagg inhandlades denna lördag, dagen efter avslöjandet till mina föräldrar. Kvinnan i kassan frågade "vill du ha en presentlåda till detta?" och jag svarade nöjt "nej tack, det behövs inte". För första gången var bebiskläderna inte till någon annan, utan till oss. Till Pyret.