Direktlänk till inlägg 22 oktober 2013

Avslöjandet

Av Karin - 22 oktober 2013 12:14

Vi avverkade mil efter mil i bilen. Det började skymma, minikatten jamade ynkligt i baksätet och jag kastade oroade blickar in i skogen. En mardröm som jag hade haft natten innan gnagde långt in i hjärtat. Denna resa hade vi längtat efter så länge, milen kändes långa men mer förväntansfulla än vanligt. När vi kom fram skulle nyheten avslöjas, den som hade hållits hemlig så länge. Vi skulle berätta att vi hade testat positivt dagen innan dem var på besök hos oss senast, 11 veckor tidigare, vi skulle berätta att vi undkom IVF med nöd och näppe, vi skulle berätta att vi hade sett Pyret sprattla samma morgon och visa bilderna från KUB. I min dröm krossades allt i en krock med en älg. Jag överlevde. Inte min sambo. I drömmen döpte jag vår son till 3 namn. Ett som jag inte alls gillade men som var min sambos favorit och 2 efter honom. Den otäckaste drömmen som jag inte ens vågade berätta om, av rädsla för att jinxa hela grejen. Istället tittade jag ut i den mörka skogen, sökte efter skogens konung, han som skulle förstöra allt som vi nyss vunnit. 


När vi körde upp på bron, den som leder från fastlandet till ön sa min sambo "nu kan det i alla fall inte komma något vilt" och det kändes som om han läst mina tankar. Nu var det nära. Jag hade provat olika kläder dagarna innan för att hitta det som mest dålde den putande magen. Det var svårt. Den klädkombination som jag till slut fick på mig var inget jag vanligtvis skulle bära och det märkte förstås mamma som slängde ett extra öga direkt när jag klev ur bilen. Jag kramades och svankade, ville inte att min mage skulle nudda deras. Vi hade bestämt att vi direkt skulle sätta oss i vardagsrummet och skippa kvällsmackan i köket. Vi satt där och lät lugnet komma till oss. Lät det första pratet om trafiken på vägarna och den eventuella halkan glida förbi. Jag reste mig upp för att ta ner minikatten från förbjudet område, på vägen tillbaka till soffan fick jag en manande blick av min sambo. Jag himlade med ögonen tillbaka och förstod att det nu var dags. 


Det pirrade i mig när jag tog fram det vackert inslagna paketet och styrde stegen mot soffan. Gjorde en glad grimas bakom mina föräldrar, som bara sambon kunde se och överlämnade paketet i deras händer. Vi satt bredvid varandra, fingrade på varandras händer i smyg. Jag försökte lyssna på föräldrarnas prat om familjen Skarsgård. Hur dem en gång hade kommit till en liten plats på Öland med snarlikt namn. Kunde inte koncentrera mig utan "hmm:ade" svar. Mamma tråcklade med paketets alla snören, som hon tydligen skulle spara och paketöppningen tycktes pågåg en evighet. Jag kämpade mot att spricka ut i glädjefnatt och gråtanfall och väntade lugnt på den utdragna processen. Mamma kom fram till att den genomskinliga plasten behövde klippas för att kunna rädda snörena och pappa gick efter en sax. Hade jag vetat om denna hysteri hade jag gett henne några rullar snören först. Mamma och pappa satt bredvid varandra och lyfte på lådans lock, båda tittade ner. Där låg nappen med texten "mormor morfar <3" och vilade i prassligt turkost papper. Mamma förstod på en gång. Pappa däremot dröjde, tog lådan i sina händer och fortsatte stirra ner i lådan. "nä, nä.. Är det sant?" sa han redan tårögd. Mamma sa på en gång att hon redan visste. Som alltid. Vi bekräftade och jag visade min putande mage. "Nemän den är ju riktigt stor" sa pappa som fortfarande var förvirrad och överrumplad.


Vi berättade sedan allt som vi hade tänkt att berätta men först kramades vi. Pappas kram var så stark att han var nära att krossa mig. Men det gjorde inget. "Efter allt elände ni har gått igenom" snyftade han och tycktes vara lycklig över den rättvisa som hade infunnit sig i och med vår graviditet. Mamma fortsatte att förklara varför hon redan visste och hade tydligen också yppat sin misstanke till pappa 3 veckor tidigare. Han däremot slog bort det genast. Det hade varit så mycket i våra liv de senaste året att barn kunde det knappast ha blivit, tyckte han. Mamma kontrade med "ja då slappnade kroppen av" när vi berättade om hur nära vi var att påbörja IVF. Jag ville inte förstöra stunden där och då med någon vass och syrlig kommentar utan lämnade den till dagen efter. Då förklarade jag lugnt och stilla att Pyret redan fanns, om än mikroskopiskt liten, när vi fick tiden till IVF-planering. Det gick alltså till som för alla andra som blir spontant gravida, inget konstigare än om det hade funkat för oss första månaden, sjätte eller den 16e. Samma mirakel, samma lyckliga slump hade skett i min mage som i många andras.


Dagen efter åkte jag och sambon till köpcentret i jakt efter en mammajacka till mig (hur svårt ska det vara, varm och snygg?) Vi hade bestämt tidigare i graviditeten att om KUB går bra så börjar vi handla till Pyret därefter. Så blev det. Pyrets första plagg inhandlades denna lördag, dagen efter avslöjandet till mina föräldrar. Kvinnan i kassan frågade "vill du ha en presentlåda till detta?" och jag svarade nöjt "nej tack, det behövs inte". För första gången var bebiskläderna inte till någon annan, utan till oss. Till Pyret.

 
 
Maria

Maria

22 oktober 2013 13:20

Tack snälla för grattiset! Känns så overkligt.
Men du vilken fin berättelse om avslöjandet!

http://ardetvarturnu.wordpress.com

 
Maria

Maria

22 oktober 2013 13:35

Blev nåt konstigt sist kunde inte skriva klart.
Sitter med tårar i ögonen. Har drömt om ett liknande avslöjande.
Funderar nu på hur vi ska berätta för min Mamma ikväll?? Hon har det jobbigt nu såvi tänkte ge henne nåt trevligt att tänka på.
Väldigt tidigt än men vi tar "risken".
Kramen, Maria

http://ardetvarturnu.wordpress.com

Karin

22 oktober 2013 20:31

Det finns inga rätt/fel när det gäller att berätta. Gör det som känns bäst för er. Jag hoppas att det gick bra!
Kram

 
A

A

22 oktober 2013 15:08

Vilken fin berättelse. Sitter och får svälja högljutt här på tåget för att inte brista ut jordens hormontjut :') Kram!

http://ilngtansvrld.blogg.se

Karin

22 oktober 2013 20:31

Hihi tack :)
Kram

 
Ingen bild

Sofia

22 oktober 2013 15:11

Underbart :-)

 
Ingen bild

Maria

22 oktober 2013 17:13

Helt jävla underbart att läsa. Tårarna stiger. Så fint, äntligen!! Kramar!

Karin

22 oktober 2013 20:32

Tack - ja äntligen!
Kram

 
Ingen bild

JZ79

22 oktober 2013 20:12

Så fint :)
Sitter här å gråter, glad för din skull, ledsen för min egen som inte är där än...
Kram <3

Karin

22 oktober 2013 20:33

Åh vännen. Jag är också ledsen för din skull. Håller tummarna för att det snart är din tur. Tack för att du hänger kvar här hos mig.
Kram

 
Bella

Bella

23 oktober 2013 07:49

Vilken underbar historia! Och vilken härlig reaktion från föräldrarna! Blev alldeles tårögd. Lycka! Kram Bella

http://bellabellam.blogg.se

Karin

23 oktober 2013 12:17

Tack :) Ja pappas reaktion var priceless. Han var så söt när han hade hakan i knät av förvåning ;)
Kram

 
S

S

23 oktober 2013 11:11

Åhhh jag är alldeles tårögd...
Vilket fint sätt att berätta! <3

Kram

http://vntanlngtan.blogg.se

Karin

23 oktober 2013 12:17

Hihi ja det blev så fint som vi hade tänkt oss (för mer än 2 år sedan när det planerades). Tack! Kram

 
onskanomattbligravid.blogg.se

onskanomattbligravid.blogg.se

23 oktober 2013 15:46

Åhh nu sitter jag här och bölar!! ;)

http://onskanomattbligravid.blogg.se

Karin

23 oktober 2013 21:28

Tack

 
Langtarefterbarn

Langtarefterbarn

26 oktober 2013 10:57

Men vilken fantastisk text!!
Härliga reaktioner från föräldrarna! :)
Fick en liten tår i ögat nu.
Kraam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

28 oktober 2013 14:15

Men tack snälla du :)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards