Sällskapet runt bordet stelnade till, på sin höjd svaldes färdigtuggad bulle ner, annars inga tecken på aktivitet. Det som är så förbjudet hade uttalats och varken mormor, morfar eller föräldrarna till barnet som yppat orden visste vägen ut ur detta. Jag var lugn. Glasrummet var gassande varmt denna sommardag, solen stod högt och klargröna träd vajade långsamt i den svaga vinden. Flugor surrade envist mot plasttaket, tycktes aldrig ge upp tron på att det var vägen ut. Jag tittade lugnt mot mitt barn, som i sin tur generad av all plötslig uppmärksamhet böjde ner sin blick mot barnstolen där hon satt och knaprade på rån med sina små tänder. Utseendemässigt liknade hon inte mig alls, med sin mörka hy och sitt stålullsliknande hår på huvudet rådde det ingen tvekan om att hon inte var vår. Ändå var hon ju det. Just precis det. Vår. Jag tittade lugnt på henne, log, la min hand på hennes mörka arm och sa ”hjärtat, du kan ju svaret på frågan, vill du berätta för Tage som inte vet?”. Hon pillade på sin arm med rånet, tittade blygt upp men tycktes få en självsäker kraft av att möta min blick och sa snusförnuftigt ”jag är brun för att solen alltid skiner där jag föddes. Där fanns varken regn eller snö, det var alltid sol. Därför är jag brun och du vit, förstår du?”. Mitt hjärta exploderade, orden hade hon förstås fått från oss när vi gång på gång förklarat den synbara skillnaden oss emellan på hennes begäran. Egentligen var det inte konstigare än så. Hennes hy hade i generationer färgats av solen. När vi fick henne var hon ljusbrun men såhär på somrarna mörknade hon snabbt. Hennes hår rörde sig knappt när hon skakade på huvudet av stolthet över sin förklaring, den som fick alla andras axlar att sjunka ner i lättnad över det som hade blivit så pinsamt. Det som ingen fick uttala. För oss tre, de tre musketörerna som vi kallade oss, så var det inte alls konstigt. Hon, vår dotter är brun och vi är vita men det är också det enda som skiljer oss åt. Våra hjärtan är alla varandras och vår längtan möttes någonstans över oceaner av hav. Alla tre drömde vi om ett bättre liv. Det var de som förde oss samman. Nu när hon redde ut situationen som ingen annan ville ta i, som alla vuxna krånglade till, kände jag sådan stolthet. Jag tittade mot min man och kunde inget annat än att tänka att det var meningen att just han och jag skulle få denna underbara unge att älska. Vi skulle få vara hennes trygghet genom livet och hon, hon skulle vara vårt självklara svar på livets alla svåra frågor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...