Visst var jag en av alla dem som lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprogram i söndags. Visst var jag en av alla dem som påverkades, funderade och kände fruktan och förrakt för hans öde. Jag kände mig också träffad. Kalla kårar längst min ryggrad när Kristian jämförde sina symptom med utbrändhet, en klump i magen när jag så väl kände igen det han beskrev. Jag blev så illa till mods av att våra sjukdomstillstånd tycktes ha varit så lika i början. Tänk om hans öde istället hade varit mitt, tänkte jag. Om jag hade dödsstädat istället för att shoppat nytt, om jag hade avslutat pensionssparande istället för att nyligen ha bytt bank, om jag hade avslutat a-kassa istället för att precis just nu insett hur väl man en dag kan behöva just en sådan sak. Tänk om jag hade skrivit avskedsbrev till nära och kära. Jag tänker inte förringa min egen kamp, den är tuff och ibland känns den övermäktig mitt tålamod. Det känns långt, utdraget och ibland vill jag bli nedsövd och placerad i en respirator för att slippa med just tålamodet. Väck mig när jag är frisk, kan jag tänka i mina dystraste stunder. Även om det finns likheter i våra kamper finns det en stor väsentlig skillnad. Kristians slutar med död. Min slutar med liv. Just det liv som Kristian pratar om, de som man vill leva när man brottats en tuff match och insett vad som betyder. Just en sådant liv kan jag leva när min kamp är över men det kan inte han. Den känslan. Den om att vi började likadant men att våra vägar sedan skiljdes väsentligt, den ska jag plocka fram när det känns tungt. 

Du okända människa, du med skrivandet i ditt blod, orden i dina fingrar och känslorna i ditt hjärta - jag önskar så innerligt att din kamp kan få sluta som min. Med Liv bortom horisonten.