En "tänk-om-tanke" som inte tjänar något till att tänka gör sig ibland trotsigt påmind. Skaver och river i redan fuktiga sår. "Om" vi hade blivit gravida lika snabbt som majoriteten av par, då hade vi haft ett barn nu. Och jag hade inte heller hunnit att bli sjuk. Jag hade varit frisk och haft ett barn. Vilken mening, frisk och barn. Om. Tänk om.

Den onde och den gode. Den ständiga kampen. De sitter på varsinn axel och viskar sina ord i mina öron. En ständig tävlan om vems ord som ska slå hårdast och vinna. Absurt positiva tankar står svaga mot frustrationen, ilskan, ledan, smärtan och avundssjukan. Den onde så mycket starkare. Så mycket mer på sin sida.

Hur länge ska jag ha det såhär? När får jag må bra igen? Hur ska jag orka? Jag är så fruktansvärt, bottenlöst trött på att vara -trött- och matt. Så genomjävligt urless på att inte kunna leva, på att hålla igen, på att tänka efter, på fysisk svaghet, på att avstå eller bittert ångra. När börjar vårt liv igen?

Tålamod. Acceptans. Insikt. Tid. Förståelse. Jävla ord. Jag hatar er alla.