Livet pågår runt mig. Mitt står stilla och stampar, grämer mig över det som inte blev. Tänker och förbannar det som blev. Andras lycka. Jag försöker glädjas, gör det ibland men det kan också ifrågasättas. Av mig själv. Glad för att jag borde? Eller lyckas jag åsidosätta min egna sorg? Lite av varje kanske. Aldrig tidigare har livet sett ut som nu. Så dystert, så många frågor som saknar svar, så mycket svaghet i min kropp och mitt psyke, allt så ovisst, ingen kontroll. Ändå fortsätter jorden att snurra, andra går till sina jobb, har semester, åker utomlands, blir gravida och springer maraton i snörade skor. Men inte jag. Livets fula och livets vackra, sida vid sida. Ibland bara synliga genom andras liv.

Only the sky is the limit.

Borde jag sluta med medicinen? Hur blev det med min tid för cellförändringen? Undrar hur det är på jobbet? Vad ska jag göra sen? Jag vill ha några ramar till mina målningar. Kommer jag vara sjuk ett helt år? Hur förklarar man det i efterhand? I ett CV? Jag skulle verkligen vilja att vi tapetserade sovrummet. Tänk om jag blir sämre när jag slutar med medicinen och tvingas börja igen? Får jag förlängd ersättning från f-kassan? Tänk att jag blev såhär sjuk! Jag vill leva, verkligen leva. Det finns så många jag borde kontakta. Eller? Jag är ändå ganska bra fast shit vad dåligt att inte klara jobbet, att bli såhär sjuk... Kommer vi aldrig få barn? Kanske adoption? Då borde vi ha gift oss men det kunde vi ju inte. Vart vill jag bo? Ska vi flytta? Är det jag eller medicinen som orsakar allt? Vad säger andra om mig? Jag vill tjäna mycket pengar, köpa fint hus vid havet. Förstår läkaren mig? Jag borde börja med akupunkturen igen! Undrar om jag fortfarande har äggreserv? Vi borde väl få ställa oss i kö trots att jag är sjuk? Mina föräldrar är gamla, våra barn (som inte ens finns) kommer inte... Tänk om jag får en förlossningsdepression. Jag har gått upp i vikt. Hur mycket får vi om vi säljer lägenheten? Är katten sjuk? Är vi fortfarande kära i varandra mitt i allt elände? Är jag kvinnlig trots att jag inte blir gravid? 2 år! Varför?

När jag konstaterade att raset efter att ha målat tavla på tavla aldrig kom så började jag fundera på varför. Jag koncentrerade mig så mycket, ansträngde mig och pillade med linjer och färger ändå ingen kolaps. Men. Och man ska aldrig börja en mening med men. Eller med och. Men när jag målar så tänker jag bara på tavlan. Inget annat. Ingen annan aktivitet kan få mig att lämna alla andra tankar åt sidan och de är ganska många tankar, som ni ser. Kanske är det jobbigare med en vanlig tanketimme i Karins värld än en timmes målning? Kan det vara så? Varför far mina tankar sådär? Hur går det till i andras hjärnor?

Jag kan inte sluta måla.

Jag har bytt orden mot färg och form, i alla fall just nu. Det är befriande. Det står klart för mig att jag har försummat min kreativa ådra under alla stressiga år. Det får bli ändring på det, för det är ju jag. Karin 2.0 behöver utrymme för kreativitet.

Jag har återfunnit en gammal hobby, att teckna och måla! Det känns härligt att fokusera på färgen, på strecken och på bilden framför mig en stund. Glömma allt annat.

”Du kommer inte vara samma Karin när du blir frisk, det kan du inte, då blir du sjuk igen”. Orden skrämmer mig. Om jag inte är jag, vem är jag då? De som har gillat mig för den jag har varit fram tills nu, kommer dem gilla mig även sen när jag än någon ny? Vem är den där nya personen som jag måste bli? Min största skräck är att det är någon som är lat, en sådan person som jag alltid har föraktat och aldrig förstått mig på. Tänk om jag blir sån. Samtidigt som orden skrämmer mig så väcker de också ett intresse. En nyfikenhet. På sätt och vis kan man göra vad som helst och det är en kittlande tanke. Jag har alltid trott att jag ska göra något speciellt, något annorlunda och kanske är den här sjukdomen en tvistad början på det som tar mig dit. Att den här fruktansvärda tiden vore början på en väg som jag aldrig skulle ha hamnat på om det inte vore för min nya erfarenhet. Då skulle allt få mer mening, så jag håller mig till den tanken och gläds åt att jag idag har tagit ett litet steg i den riktningen. Det är sant, jag kommer inte att vara samma Karin, jag tänker nämligen bli en förbättrad version av den gamla Karin. Karin 2.0

Sällskapet runt bordet stelnade till, på sin höjd svaldes färdigtuggad bulle ner, annars inga tecken på aktivitet. Det som är så förbjudet hade uttalats och varken mormor, morfar eller föräldrarna till barnet som yppat orden visste vägen ut ur detta. Jag var lugn. Glasrummet var gassande varmt denna sommardag, solen stod högt och klargröna träd vajade långsamt i den svaga vinden. Flugor surrade envist mot plasttaket, tycktes aldrig ge upp tron på att det var vägen ut. Jag tittade lugnt mot mitt barn, som i sin tur generad av all plötslig uppmärksamhet böjde ner sin blick mot barnstolen där hon satt och knaprade på rån med sina små tänder. Utseendemässigt liknade hon inte mig alls, med sin mörka hy och sitt stålullsliknande hår på huvudet rådde det ingen tvekan om att hon inte var vår. Ändå var hon ju det. Just precis det. Vår. Jag tittade lugnt på henne, log, la min hand på hennes mörka arm och sa ”hjärtat, du kan ju svaret på frågan, vill du berätta för Tage som inte vet?”. Hon pillade på sin arm med rånet, tittade blygt upp men tycktes få en självsäker kraft av att möta min blick och sa snusförnuftigt ”jag är brun för att solen alltid skiner där jag föddes. Där fanns varken regn eller snö, det var alltid sol. Därför är jag brun och du vit, förstår du?”. Mitt hjärta exploderade, orden hade hon förstås fått från oss när vi gång på gång förklarat den synbara skillnaden oss emellan på hennes begäran. Egentligen var det inte konstigare än så. Hennes hy hade i generationer färgats av solen. När vi fick henne var hon ljusbrun men såhär på somrarna mörknade hon snabbt. Hennes hår rörde sig knappt när hon skakade på huvudet av stolthet över sin förklaring, den som fick alla andras axlar att sjunka ner i lättnad över det som hade blivit så pinsamt. Det som ingen fick uttala. För oss tre, de tre musketörerna som vi kallade oss, så var det inte alls konstigt. Hon, vår dotter är brun och vi är vita men det är också det enda som skiljer oss åt. Våra hjärtan är alla varandras och vår längtan möttes någonstans över oceaner av hav. Alla tre drömde vi om ett bättre liv. Det var de som förde oss samman. Nu när hon redde ut situationen som ingen annan ville ta i, som alla vuxna krånglade till, kände jag sådan stolthet. Jag tittade mot min man och kunde inget annat än att tänka att det var meningen att just han och jag skulle få denna underbara unge att älska. Vi skulle få vara hennes trygghet genom livet och hon, hon skulle vara vårt självklara svar på livets alla svåra frågor.