Jag läser om alla som slutar att fortsätta läsa bloggar efter att dem plussat, som inte orkar. Det gör inte jag. Jag får inte ens en klump i magen när jag läser. Jag följer dem slaviskt, frossar i beskrivningar och hoppas på att få skymta en gravidmage. Varför gör jag det när så många andra slutar? Tyvärr får jag genast avfärda vänlighet som ett alternativ, jag är inte bättre än någon annan och avund är svårstyrt också för mig.

Jag undrar om det beror på att jag för en liten stund får vara nära den världen? Om jag för några sekunder lyckas lura mig själv att det är jag genom att frossa i beskrivningar och känslor?

Kanske är det ändå mest för att de väcker hopp i mig. Bloggarna som jag följer är alla kvinnor som har kämpat länge och till slut lyckats. Vi delar något, om än i nuläget bara vägen dit.. Jag känner gemenskap och glädje för dessa kvinnor och det skänker mig hopp om att det inte alls är omöjligt. Det kan ta lång tid och det kan göra satans ont på vägen fram men det kan lyckas till slut och det bevisar alla dessa nygravida bloggerskor.

Om det sedan är så att jag för en sekund glider in i deras värld som om det vore jag, så skit samma. Den sekunden gör mig glad.

"Det är helt upp till dig. Du bestämmer", sa mamma. Det handlade om att åka ner till havet och ta ett dopp, eller en tur ut i vår båt. Bådadera sådant som jag älskar, sådant som för mig symboliserar sommar och livslust. Att fånga stunder med sol och blå himmel med ett uppfriskande bad, det tillhör min uppväxt och min ungdom. Det var så man gjorde på Öland. Inget var lättare än just det. Att småfrusen men pigg cykla hem i kvällen, med blött hår och knottriga ben känna solens strålar värma ryggen. När mammas välvilliga ord mötte mig idag kände jag mig uppgiven. För jag bestämmer inte. Jag bestämmer inget alls. Min sjukdom bestämmer allt. Min sjukdom styr min dag, mina val och mitt mående. Min fysiska styrka likaså. Med nyvunnen energi är det svårt att säga nej, lockelsen efter sånt jag gillar är stor. Frustrationen kokar i mig. Känslan är att jag kanske skulle orka ett dopp, just bara det. Men inte när jag ser till helheten, den långa resan hit igår och resan vidare imorgon. Med stopp för att träffa brorsbarn. Allt i mig krigar, viljan kontra förnuftet och en gnutta reservation för att det en dag kommer gå, att jag en dag kommer att orka mer (är det nu?). Vilja. Förnuft. Hopp.

"Vill inte Karin?" Hör jag mamma fråga min J i trädgården. Mitt hjärta skriker "jo hon vill men hon kan inte". Det är skillnad. En jäkla skillnad.

Jag läser ibland om att ta kontroll, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att ha- eller att ta makt över sitt eget liv. Jag tänker på det en del. Är det de jag gör när jag accepterar min situation och lever efter mina förutsättningar?

Det känns inte så. Det känns så långt ifrån kontroll och makt som man kan komma. Besluten är inte mina, jag bara rättar mig efter spelreglerna, i bästa fall. I sämsta fall får jag lida för att ha ignorerat spelreglerna.

Om detta å andra sidan inte är kontroll eller att ta makt över mitt eget liv, hur gör jag det då i så fall? Hur kan man göra det när sjukdom styr din dag, ditt liv och ditt hopp?