”Du kommer inte vara samma Karin när du blir frisk, det kan du inte, då blir du sjuk igen”. Orden skrämmer mig. Om jag inte är jag, vem är jag då? De som har gillat mig för den jag har varit fram tills nu, kommer dem gilla mig även sen när jag än någon ny? Vem är den där nya personen som jag måste bli? Min största skräck är att det är någon som är lat, en sådan person som jag alltid har föraktat och aldrig förstått mig på. Tänk om jag blir sån. Samtidigt som orden skrämmer mig så väcker de också ett intresse. En nyfikenhet. På sätt och vis kan man göra vad som helst och det är en kittlande tanke. Jag har alltid trott att jag ska göra något speciellt, något annorlunda och kanske är den här sjukdomen en tvistad början på det som tar mig dit. Att den här fruktansvärda tiden vore början på en väg som jag aldrig skulle ha hamnat på om det inte vore för min nya erfarenhet. Då skulle allt få mer mening, så jag håller mig till den tanken och gläds åt att jag idag har tagit ett litet steg i den riktningen. Det är sant, jag kommer inte att vara samma Karin, jag tänker nämligen bli en förbättrad version av den gamla Karin. Karin 2.0

Sällskapet runt bordet stelnade till, på sin höjd svaldes färdigtuggad bulle ner, annars inga tecken på aktivitet. Det som är så förbjudet hade uttalats och varken mormor, morfar eller föräldrarna till barnet som yppat orden visste vägen ut ur detta. Jag var lugn. Glasrummet var gassande varmt denna sommardag, solen stod högt och klargröna träd vajade långsamt i den svaga vinden. Flugor surrade envist mot plasttaket, tycktes aldrig ge upp tron på att det var vägen ut. Jag tittade lugnt mot mitt barn, som i sin tur generad av all plötslig uppmärksamhet böjde ner sin blick mot barnstolen där hon satt och knaprade på rån med sina små tänder. Utseendemässigt liknade hon inte mig alls, med sin mörka hy och sitt stålullsliknande hår på huvudet rådde det ingen tvekan om att hon inte var vår. Ändå var hon ju det. Just precis det. Vår. Jag tittade lugnt på henne, log, la min hand på hennes mörka arm och sa ”hjärtat, du kan ju svaret på frågan, vill du berätta för Tage som inte vet?”. Hon pillade på sin arm med rånet, tittade blygt upp men tycktes få en självsäker kraft av att möta min blick och sa snusförnuftigt ”jag är brun för att solen alltid skiner där jag föddes. Där fanns varken regn eller snö, det var alltid sol. Därför är jag brun och du vit, förstår du?”. Mitt hjärta exploderade, orden hade hon förstås fått från oss när vi gång på gång förklarat den synbara skillnaden oss emellan på hennes begäran. Egentligen var det inte konstigare än så. Hennes hy hade i generationer färgats av solen. När vi fick henne var hon ljusbrun men såhär på somrarna mörknade hon snabbt. Hennes hår rörde sig knappt när hon skakade på huvudet av stolthet över sin förklaring, den som fick alla andras axlar att sjunka ner i lättnad över det som hade blivit så pinsamt. Det som ingen fick uttala. För oss tre, de tre musketörerna som vi kallade oss, så var det inte alls konstigt. Hon, vår dotter är brun och vi är vita men det är också det enda som skiljer oss åt. Våra hjärtan är alla varandras och vår längtan möttes någonstans över oceaner av hav. Alla tre drömde vi om ett bättre liv. Det var de som förde oss samman. Nu när hon redde ut situationen som ingen annan ville ta i, som alla vuxna krånglade till, kände jag sådan stolthet. Jag tittade mot min man och kunde inget annat än att tänka att det var meningen att just han och jag skulle få denna underbara unge att älska. Vi skulle få vara hennes trygghet genom livet och hon, hon skulle vara vårt självklara svar på livets alla svåra frågor.