På vägen hit, då när vi passerade de skånska slätterna och jag slogs av det vackra i all sin enkelhet. Öppna vidder. Färger. Då när stora hagar med kossor fick mig att för första gången se hur stora och majestätiska djur kossor faktiskt är. Lugna och harmoniska trots sin storlek, eller kanske självsäkra just tack vare sin storlek. Jag tog in åsynen av de ensligt belägna stora husen, på öppna vidder i vackra landskap. En bondgård. Jag fann mig själv drömmande om livet på en gård. Jag undrade om jag skulle finna den inre ro som man hör folk prata om? Eller om jag skulle explodera av hämmat behov av fart och flexibilitet? I mina drömmas värld där och då, med allt det vackra och fridfulla utanför kunde jag såklart bara tro gott. Som om det liv längst bort från dagens leverne vore lösningen på allt som gör ont.

Förväntningarna pirrade sådär skönt i kroppen och våra ögon sökte efter den stuga som skulle komma att bli vårt semesterhem. Vi stannade och utan att börja packa in gick vi fnittrande runt och synade allt. Perfekt. Helt perfekt. Litet, tyst, rofyllt och mysigt.

Nyss vaknade jag efter att ha sovit den skönaste eftermiddagssömn någonsin. På dynor utlagda på träveranden, tittade jag på hastigt passerande moln och träd som dansade i vinden. Bara vinden hördes, då och då en fågel. Det knakade i skogen bredvid. Luften så ren och stärkande, som om styrkan från havet några hundra meter bort färdats till just mina lungor. Fylld av kärlek, den nästan nya kittlande sorten somnade jag med en enda tanke. Inre ro. Det är såhär det känns.