Under de 4 veckor som hade passerat hade jag varit den som stod rak i ryggen, den med beslutet i min hand och tvekan i mitt hjärta. Milslånga promenader tynade bort min kropp men rensade mitt kaotiska huvud, skulle jag släcka alla år efter bara veckors tvekan? Med sorg i hjärtat önskade jag att jag blev lämnad istället för att tvingas lämna. Han, annars så stark, skakade som ett löv i vinden med snor och tårar i hela ansiktet, lovade ångerfullt bättring och nytt liv. Men visst var det för sent? Denna sena onsdagskväll kom så beskedet, i mörkret väckte jag honom och sa att vi måste ta av oss våra ringar och skiljas åt. Konstigt nog var det nu han som tröstade mig. Säkert med tanke om att jag varit så ung när vi träffades och med lite tid för mig själv skulle vi hitta tillbaka till varandra. Trodde jag något i den stunden, så trodde jag inte det. Jag vet att han sa att ”vi sparar ringarna och kanske.. kanske.. får vi använda dem igen” han avslutade meningen med hopp om en bekräftelse men fick ingen. Jag grät förtvivlat och klämde ur mig en tanke ”du skulle ju bli pappa till mina barn”. Såhär i efterhand, var det just en tanke. Inte en djup, varm och kärleksfull känsla. Utan en tanke men ändå en som jag haft under många år och som just då var verklig för mig. Några dagar senare, samtidigt som han var på den 30-årsresa som jag gett honom i present, packade jag ihop våra gemensamma år i kartonger och flyttade till en egen lägenhet. Jag bar mig fullständigt utmattad, ensam. I efterhand minns jag inte varför ingen hjälpte mig. Ville jag inte? Skämdes jag? Kunde ingen? Jag vet inte, men jag bar alldeles för tunga kartonger, parkerade olagligt utanför lägenheten och vek mig dubbel av tårar varje gång jag låste vår gamla lägenhet och låste upp min nya.

I allt kaos fanns ändå ett litet hopp, en ljusstrimma på en annars svart himmel. Såsom det ofta gör, om man tittar noga. Hoppet var J, han som jag hade träffat några veckor tidigare på vårt gemensamma sommarjobb, han som var anledningen till att hela min tillvaro plötsligt briserat och benen slagits omkull under mig. Med bara blickar såg vi något. Vi såg varandra. Inga ord behövdes. Inga. Vi såg varandra i ett ljus som ingen tidigare hade sett oss. Vi var vackra för varandra. Den första kyssen var magisk. Den fick hela min kropp att darra av längtan och förundran över det som jag trodde aldrig skulle kunna ske. Det som under veckors tid varit en förbjuden tanke, en skamsen tanke. En längtan så stark att den höll på att spränga mig och där stod vi och kysstes som om det inte fanns en morgondag. Tätt omslingrade. Passionerat och fyllda av åtrå, mitt hjärta rusade och jag ville ha mer. Från den dagen som jag flyttade ut, började vi en långsam och trevande resa ihop. Starten var alls inte glasklar, jag osäker och kämpade mot det faktum att jag höll på att lämna en mångårig relation för att kliva in i en ny, direkt. Jag grät i hans famn, jag styrde vår relation med regler om att händer inte fick hållas i offentligheten, inte så tidigt efter mitt uppbrott. Melissa Horns sorgsna musik höll oss sällskap under många middagar den första tiden och skratt och bus blandades med tårar och sorg.

Jag hade gles kontakt med mitt ex. På omvägar fick jag höra långt senare att han fortfarande sörjde mig. Det fanns inget jag kunde göra för honom men smärtan kände jag djupt i hjärtat, det dåliga samvetet och skulden över att ha lämnat honom för en yngre man som jag inte ens kände sved i mig. Vi pratade aldrig ut, träffades aldrig en sista gång, vi bara försvann och tynade bort med tiden som passerade. En tid senare träffade så mitt ex en ny kvinna, också det hörde jag på omvägar.

Idag har jag sett att de väntar barn, snart blir han pappa till ett barn med sin nya kvinna. Det väcker så mycket känslor i mig. Inte någon av dem handlar om honom, eller om det som en gång var vi. Inte en enda. Det handlar om den kärlek för min J som jag så gärna ville visa upp med en stor mage. För länge sedan. Det handlar om sorg för att vi, som började försöka när de träffades, fortfarande inte är gravida. Jag ville visa honom att jag är lycklig, att jag gjorde rätt som lämnade och min yngre pojkvän nu skulle bli världens mest fantastiska pappa. Det handlar om den kärlek som jag från första stund kände, den som jag sedan ville visa för världen men fortfarande inte har fått gjort.

Aldrig, inte ens sekund har jag ångrat mitt drastiska beslut. Faktum är att jag hellre är barnlös med J än att jag har barn med fel man. Men när den känslan är uttryckt så finns den inte mer, för jag vill ha J och barn med honom, inte det ena eller andra.

Men tittar man riktigt noga så ser man ett hopp, en ljusstrimma i mörket. Och det är fortfarande du J. Du är föralltid mitt hopp. Min kärlek och min tro.