Uppför trappan och det svartnar för ögonen, benen liksom domnar. Så trött att huvudet susar likt vinden i träden. Ibland pausade jag stegen i trappan upp till vår lägenhet, andades en stund. Reflekterade över min dåliga kondition. Det spänade i benen och kroppen kändes som bly när vi gick längst stranden. Jag somnade flera gånger per dag och i tron om att det var vätskebrist fyllde jag på med brustabletter. Jag orkade inte längre träffa någon, bara jobba, famlade efter bortförklaringar inför mig själv. Irriterade svar och tankar krigade i min hjärna. Varje morgon var en kamp "men gud ska man vara såhär trött?", tänkte jag. Kroppen som bly. Papper och punkter på listor flyttades bara runt den sista tiden. Jag glömde vad jag höll på med, stod med telefonen i handen och undrade vem det var jag skulle ringa. Det var borta. Jag längtade efter att få sova. Att bara få sova, det var min första tanke varje morgon och min utandning för varje kväll som jag la mig tidigare. Tidigare och tidigare. Ändå så trött. Jag förstod inte att något var fel. Det är fascinerande hur människan stretar på. Uppfostrade med ledord som "skam den som ger sig" och "trägen vinner" fortsätter man rakt in i kaklet, tills bara spillror av den man en gång var finns kvar. Kvar för någon annan att sopa upp. För du orkar inte själv längre och inte heller kan du förstå vad som plötsligt hände dig.

Någonstans måste jag vara tacksam för att det hände nu. Jag har fått en chans att pausa livet och välja en annan väg. Att få bygga upp ett nytt jag, en ny väg att vandra. Jag längtar efter allt som är vanligt, att löpa, att gå på stan, att gå hem från jobbet en fredag, parmiddag, en weekend, att storstäda och spontant gå på bio. Tänk vilken frihet. Vi kan göra allt det. Att bara vara frisk är en otrolig gåva. Ta hand om den.