Jag är med i Statistiska Centralbyråns årliga undersökning om levnadsstandard. I år var mitt 3e år av 4. Frågorna som ställdes (samma som varje år) gav upphov till mer funderande än tidigare år. Det var också svårare att svara.

Jsg förstår att den här tiden som jag nu går igenom kommer att vara meningsfull för mig i slutänden men om min vardag idag känns meningsfull är en helt annan sak. Jag kan se att helheten som slutprodukt kommer att innebära meningsfulla förändringar för mig men att "öva på att gå i butik" en tisdag känns inte meningsfullt. En liten detalj som krävs för helheten. Vissa dagar gör jag "ingenting", också en detalj som krävs för helheten - återhämtning och vila nu krävs för att det ska bli ett bättre sen. Det är helt enkelt inte lätt att uppskatta att öva på sådant som jag alltid kunnat. Kanske hade det varit lättare att acceptera om jag hade blivit av med ett ben, ett konkret handikapp som tvingat mig att lära om och lära nytt. Nu syns det inte men jag måste öva ändå.

Jag fick också frågor om mitt jobb, arbetstimmar och trivsel. Det var inte kul att få direkta frågor om det som skapade mitt kaos. Om det som gjorde mig sjuk.

Frågor om nedstämdhet, ängslan och oro. Frågor som jag förstår att jag enkelt gett svar på de 2 tidigare åren. Sådant som då inte fanns i min värld men som jag blivit alltför bekant med under detta år.

Det skulle vara intressant att få alla sina svar efter 4 år. Hur skiljer det sig? Varför?

När vi la på luren tänkte jag på nästa års intervju. Då hoppas jag att svaren kommer att vara mer givna. Att jag trivs, känner meningsfullhet, bor i en stad som ger mig hopp och att jag är frisk (=lycklig). Jag hoppas att vi är på väg söderut med Pyret, att vi får njuta av tid med varandra - alla 3 i ett soldränkt land (eller flera) under tråkiga vinterkalla veckor.

Pyret - om 5 dagar ses vi igen på skärmen!