Fortfarande tokförkyld. Suck. Nu har det gått en vecka. Idag hade jag läkartid angående myrkrypningarna i benen. Alltså läkare.. Till saken hör att just denna läkare fick ta ett samtal med mig när min ordinarie hade semester i somras. Jag var helt söndermedicinerad och mådde skit. Jag ville ha hjälp att sluta med medicinen och fick därför prata med denne läkare. Han sa vid det tillfället "jag vet ju inte om du verkligen har utmattningssyndrom eller om du bara vill skylla ditt dåliga mående på jobbet". Det var kränkande. Och tröttsamt. Och det tar inte en patienter framåt i sitt mående. Det kan jag lova. Hur som helst var han lika o-charmig idag. Jag får känslan av att just utmattningssyndrom är väldigt känsligt för läkare - att det finns 2 olika läger. De som tror på diagnosen och de som inte tror och kriget dem utövar går ut över patienterna. De människor som redan lider, som redan är vilsna och som behöver hjälp. När jag blir frisk ska jag tala högt om det (eller skriva).

Myrkrypningarna gjordes det inte så mycket åt. Jag fick lämna prover för att spåra någon ev brist. Är det ingen brist utan något som jag ändå har så kan man inte göra något så länge som jag är gravid.

Något skoj! Jag längtar till tisdag - då har vi fått tid att göra ett privat ultraljud. De gör inte könsbestämmelse sa dem när vi ringde (lite snålt med tanke på priset, kan jag tycka;) Men vi vill ju bara få se Pyret - hur kan det vara 15cm bebis i min mage som jag inte känner?

Nu måste jag verkligen vila!

V 16 (15+3)