Jag är så trött. Urless. Jag orkar inte ha mer tålamod. Jag orkar inte vänta längre. Jag orkar inte längre vara sjuk. Jag är trött på att vända och vrida på veckornas innehåll, reflektera, förstå och göra om, vila däremellan förstås. Vila vila vila men inte ligga ner för mycket för det gör ont. Jag är trött på att det tar sådan tid att bli frisk. Jag förbannar allt som fick mig att bli såhär sjuk. Att stegen är små när viljan är stor. Jag vill ha ett val. Men jag har inga alls. Jag känner mig ännu mer låst i och med krämporna som kom med graviditeten. Jag kan inte längre gå ordentligt, jag har ont. Jag kan inte sova ordentligt, jag vaknar av smärta. Jag kan inte sitta som jag vill, ligga som jag vill eller gosa ner mig med min sambo - allt gör ont. Det började i vecka 7 - det är 10 veckor sedan, det blir gradvis sämre, med livrädda funderingar tänker jag på de återstående 23 veckorna. Varför kunde jag inte skonas från det - har jag inte haft nog? Kommer jag inte kunna arbetsträna som planerat på nyåret? Vi planerar att flytta och blir det inte arbetsträning innan dess så kommer det inte bli. Stress. Jag kommer inte kunna börja ett jobb som vanligt folk även om det är en tid bort. Jag kan inte nog uttrycka hur less jag är över situationen, på att vänta, vara stark, hålla modet uppe, rasa och orka börja om gång på gång. Jag kan inte heller nog få er att förstå oron jag känner inför framtiden, den ovissa, med andra bloggare i åtanke vet jag att utmattningsdepression tar tid. Jag orkar inte mer tid nu. Ett år har snart passerat, jag orkar inte mer. Efter den helvetiska medicintiden var framstegen stora och snabba, jag närmade mig något nytt för varje vecka - något som jag antagligen hade blivit berövad på grund av medicinen. Efter några veckors ljuv framgång tog det stopp, blev för mycket. Nu är jag fortfarande där. Och jag hatar svackan. Tvivlar återigen på om jag någonsin får ork att forsätta framåt igen, som många gånger tidigare. Om jag kommer att orka börja gå på mattan igen med vetskap om att den kommer att dras undan mina fötter och känna när ansiktet möter asfalt. Jag saknar oss som jag ser att vi kommer att vara, som jag föreställer mig framtiden, jag längtar efter sociala sammanhang och möten med vänner. Jag längtar efter ett friskt liv där jag kan vara jag. Inte såhär. Jag hatar det. Jag önskar att jag kunde leva. Min situation blir påtaglig när sambon är iväg en lördagkväll. Han kan välja ett annat liv. Jag kan inte det. Jag blir ensam kvar. Låst. Låst. Låst. Utan val.